Svinhufvud, Pehr Evind (P.E.) (f. 15/12 1861 Sääksmäki, d. 29/2 1944 Luumäki), jurist och statsman, republikens tredje president. S. blev jur.utr.kand. 1886 och tjänstgjorde först vid Åbo hovrätt, där han 1901 blev assessor; var samtidigt 1893-1901 ledamot av lagberedningen. S. avskedades 1903 tillsammans med de övriga ledamöterna och tjänstemännen i hovrätten för sitt motstånd mot förryskningsåtgärderna och etablerade sig därefter som advokat i Hfrs. Efter storstrejken 1905 verkade han som häradshövding i Heinola (1906-08) och Lappvesi (1908-14) domsagor. S. avskedades 1914 och deporterades samma år till Sibirien. Han var vid det laget känd som en av det passiva motståndets ledande män. Vid sin återkomst efter marsrevolutionen 1917 hyllades han som en nationalhjälte och utsågs inom kort till prokurator.
S. representerade sin ätt (S. af Qvalstad, adlad 1574), som härstammade från Dalarna, vid de sista ståndslantdagarna och var 1907-14 ledamot av enkammarlantdagen, vars talman han var till 1912. I november 1917 var S. chef för den senat som utropade Finlands självständighet och reste själv till S:t Petersburg för att utverka sovjetregeringens erkännande av den nya staten. Efter inbördeskrigets utbrott höll han sig först dold i Hfrs, men lyckades 3/3 1918 undkomma med en isbrytare, som djärvt kapats av de vita (Tarmoaffären). Med S. och en annan senator ombord gick den till Reval. Därifrån nådde han på omvägar Vasa och övertog ledningen av regeringen. Den ursprungligen republikanskt sinnade S. fungerade som en starkt tyskvänlig och monarkistisk temporär statschef från maj till december 1918, då han efter det tyska sammanbrottet trädde tillbaka för general Mannerheim (som i hög grad hade ogillat att S. godkände inkallandet av den tyska hjälpexpeditionen till Finland våren 1918).
S. återvände till den politiska maktens centrum först 1930, då han utsågs till statsminister efter påtryckning från Lapporörelsen (invaldes s.å. i riksdagen på samlingspartiets listor). Sedan han 1931 valts till president (besegrade knappt Ståhlberg med 151 elektorsröster mot 149), betvingade han emellertid med sin auktoritet denna rörelse i samband med Mäntsäläupproret vintern 1932, som efter ett berömt radiotal av S. rann ut i sanden. Som president vägrade S. erkänna socialdemokraternas regeringsduglighet, vilket bidrog till att han, understödd endast av högern, inte blev återvald i presidentvalet 1937 (segraren, Kallio, hade i den avgörande röstomgången såväl centern som vänstern bakom sig).
Den varmt fosterländske och till sin allmänna framtoning folklige S. (han uppträdde gärna i skyddskårens fältväbelsuniform och var därtill en ytterst skicklig skytt, skytte) blev med tiden en populär och välkänd gestalt, "Ukko-Pekka", vilket inte kan fördunkla det faktum att värdet av hans statsmannagärning bedömts olika. S. var dock under det tidiga 1930-talets första oroliga år en person som bevarade sitt lugn även i svåra situationer och orubbligt höll fast vid lagligheten samt styrde statsskeppet med säker hand utan att låta sig influeras av utifrån kommande impulser.
Sina sista år efter nederlaget i valet 1937 tillbringade S. på sin gård Kotkaniemi i Luumäki. Under vinterkrigets slutskede reste han till Tyskland för att utverka tyskt stöd men blev inte emottagen av Hitler och inte heller av Mussolini i Rom, där han dock fick träffa Pius XII i Vatikanen. S. uppfattades under fortsättningskriget som en symbolgestalt för den åsiktsriktning som till varje pris ville fortsätta kampen på Tysklands sida. En liten skrift med titeln Testamentti kansalleni bestående av uppsatser och tal trycktes efter hans död av tyskarna och spreds runt om i landet som ett redskap i kampen mot en finländsk separatfred. Dessa ansträngningar att i S:s namn motarbeta en fredlig uppgörelse med Sovjetunionen fick dock inte önskat resultat. (E. Räikkönen, Svinhufvudin kertomukset Siperiasta, 1928, sv. övers. S. i Sibirien, 1929, Ukko-Pekka Siperiassa, 1931, Suuri juhlapäivä, 1932, S. ja itsenäisyyssenaatti, 1935, sv. övers. P.E.S:s upplevelser under Finlands frihetskamp s.å., Ukko-Pekka, kansanmies, 1937; H. Gummerus, P.E.S., sv. o. fi., 1931, P.E.S. 1861-1936, 1936; G. Sommar, P.E.S. 1861-1944, 1948; E.W. Juva, P.E.S., 2 bd, 1957-61; Finländska gestalter VI, 1967; S. Virkkunen, P.E.S. - kansallinen presidentti, 1981; P.E.S., Ukko-Pekka puhuu, red. E. Jutikkala m.fl., 1986; Tasavallan presidentit, 1993; M. Soikkanen, P.E.S., tarkkakätinen ampuja, 1996; S. Eskola/E. Jutikkala, P.E.S. ja nykyaika, 1998)
S. representerade sin ätt (S. af Qvalstad, adlad 1574), som härstammade från Dalarna, vid de sista ståndslantdagarna och var 1907-14 ledamot av enkammarlantdagen, vars talman han var till 1912. I november 1917 var S. chef för den senat som utropade Finlands självständighet och reste själv till S:t Petersburg för att utverka sovjetregeringens erkännande av den nya staten. Efter inbördeskrigets utbrott höll han sig först dold i Hfrs, men lyckades 3/3 1918 undkomma med en isbrytare, som djärvt kapats av de vita (Tarmoaffären). Med S. och en annan senator ombord gick den till Reval. Därifrån nådde han på omvägar Vasa och övertog ledningen av regeringen. Den ursprungligen republikanskt sinnade S. fungerade som en starkt tyskvänlig och monarkistisk temporär statschef från maj till december 1918, då han efter det tyska sammanbrottet trädde tillbaka för general Mannerheim (som i hög grad hade ogillat att S. godkände inkallandet av den tyska hjälpexpeditionen till Finland våren 1918).
S. återvände till den politiska maktens centrum först 1930, då han utsågs till statsminister efter påtryckning från Lapporörelsen (invaldes s.å. i riksdagen på samlingspartiets listor). Sedan han 1931 valts till president (besegrade knappt Ståhlberg med 151 elektorsröster mot 149), betvingade han emellertid med sin auktoritet denna rörelse i samband med Mäntsäläupproret vintern 1932, som efter ett berömt radiotal av S. rann ut i sanden. Som president vägrade S. erkänna socialdemokraternas regeringsduglighet, vilket bidrog till att han, understödd endast av högern, inte blev återvald i presidentvalet 1937 (segraren, Kallio, hade i den avgörande röstomgången såväl centern som vänstern bakom sig).
Den varmt fosterländske och till sin allmänna framtoning folklige S. (han uppträdde gärna i skyddskårens fältväbelsuniform och var därtill en ytterst skicklig skytt, skytte) blev med tiden en populär och välkänd gestalt, "Ukko-Pekka", vilket inte kan fördunkla det faktum att värdet av hans statsmannagärning bedömts olika. S. var dock under det tidiga 1930-talets första oroliga år en person som bevarade sitt lugn även i svåra situationer och orubbligt höll fast vid lagligheten samt styrde statsskeppet med säker hand utan att låta sig influeras av utifrån kommande impulser.
Sina sista år efter nederlaget i valet 1937 tillbringade S. på sin gård Kotkaniemi i Luumäki. Under vinterkrigets slutskede reste han till Tyskland för att utverka tyskt stöd men blev inte emottagen av Hitler och inte heller av Mussolini i Rom, där han dock fick träffa Pius XII i Vatikanen. S. uppfattades under fortsättningskriget som en symbolgestalt för den åsiktsriktning som till varje pris ville fortsätta kampen på Tysklands sida. En liten skrift med titeln Testamentti kansalleni bestående av uppsatser och tal trycktes efter hans död av tyskarna och spreds runt om i landet som ett redskap i kampen mot en finländsk separatfred. Dessa ansträngningar att i S:s namn motarbeta en fredlig uppgörelse med Sovjetunionen fick dock inte önskat resultat. (E. Räikkönen, Svinhufvudin kertomukset Siperiasta, 1928, sv. övers. S. i Sibirien, 1929, Ukko-Pekka Siperiassa, 1931, Suuri juhlapäivä, 1932, S. ja itsenäisyyssenaatti, 1935, sv. övers. P.E.S:s upplevelser under Finlands frihetskamp s.å., Ukko-Pekka, kansanmies, 1937; H. Gummerus, P.E.S., sv. o. fi., 1931, P.E.S. 1861-1936, 1936; G. Sommar, P.E.S. 1861-1944, 1948; E.W. Juva, P.E.S., 2 bd, 1957-61; Finländska gestalter VI, 1967; S. Virkkunen, P.E.S. - kansallinen presidentti, 1981; P.E.S., Ukko-Pekka puhuu, red. E. Jutikkala m.fl., 1986; Tasavallan presidentit, 1993; M. Soikkanen, P.E.S., tarkkakätinen ampuja, 1996; S. Eskola/E. Jutikkala, P.E.S. ja nykyaika, 1998)
Svinhufvud, P.E. Som den ledande självständighets- mannen förestod han den inhemska regering som lät deklarera landets oavhängighet. Han inväntade det gynnsamma ögonblick då kaos rådde i Ryssland och Finland kunde frigöra sig för att träda in i de suveräna nationernas skara. Foto: Museiverket.
Republikens president
Finlands regeringar sedan 1917