Mechelin, Leopold (Leo) Henrik Stanislaus (f. 24/11 1839 Fredrikshamn, d. 25/1 1914 Hfrs), statsman, fil.kand. 1860, jur.utr.kand. 1864. Mechelin var son till läraren vid kadettkåren Gustaf Johan Mechelin. Hemspråket var tyska, och Mechelin övergick först vid 15 års ålder till svenska i personliga anteckningar. Tidigt inhämtade han goda kunskaper och tog studenten som 16-åring. Man hyste då ljusa förhoppningar om den politiska framtiden. De satte sin prägel på Mechelin, vars äktenskap med Alexandra Lindroos, som ingicks 1865, gav honom ekonomiska möjligheter att välja sin bana. Efter lärospån på tjänste- och bankmannabanan (dir. i Föreningsbanken 1867-72) bedrev Mechelin fördjupade studier i statsrätt (jur.lic. 1873) och blev 1874 professor i ämnet vid Helsingfors universitet.
Mechelin hade 1872 varit lantdagsman i borgarståndet. Adlad 1876 tog han 1877 säte på riddarhuset. Han bidrog verksamt till tillkomsten av 1878 års värnpliktslag och gav den en fosterländsk prägel. 1880 framlade Mechelin och ett par likasinnade ett program för ett liberalt parti (liberala partiet). Den främsta avsikten var att samla moderata finsksinnade och svensksinnade till en gruppering. Det gällde att utveckla landets konstitutionella rättigheter och bedriva en moderat-liberal näringspolitik. I språkfrågan ville man ta sig an den finska befolkningens rättigheter utan att åsidosätta svenskan. Programmet avvisades från finskt håll, vilket ledde till ett närmande mellan liberalerna och de svensksinnade. Under 1882 års lantdag samverkade dessa två grupper; som företrädare för dem utsågs Mechelin detta år till senator.
Under senatorstiden utgav Mechelin 1885 arbetet Precis du droit public du Grand-duche de Finlande. Det väckte uppmärksamhet i utlandet, men framkallade angrepp från ryskt håll. På grund av sin allmänna inställning tvangs han av generalguvernören att lämna senaten 1890, men fortsatte även härefter sitt politiska skriftställeri.
Vid 1898 års lantdag lyckades Mechelin ena de stridiga viljorna i den svåra frågan om den nya värnpliktslagen. De ryska utfallen hade haft till följd att språkstriderna vilat under lantdagarna 1899 och 1900. Då svensk- och finskspråkiga slöt sig samman till de konstitutionella, tedde sig Mechelin som den ideelle ledaren. Därför träffades han 1903 av förbud att återvända till hemlandet efter en tillfällig vistelse i Stockholm. Han tilläts återvända efter Bobrikovs död, då en viss lättnad i den ryska Finlandspolitiken skett och en lantdag sammankallats 1904. Under Mechelins ledning utarbetades en stor petition med krav på laglighetens återställande. Först 1905, efter de fortsatta motgångarna i kriget mot Japan och en systemförändring i Ryssland framkallad av inre jäsning samt den s.k. nationalstrejken i Finland, övergavs den dittillsvarande ryska politiken gentemot Finland.
Nu framförde Mechellin de konstitutionellas önskningar till generalguvernören furst Obolenskij. Han framlade också en senatorslista, som innehöll namn på konstitutionella och en socialdemokrat. Ett kejserligt manifest, som i huvudsak godtog förslagen, utfärdades och en senat under Mechelins ledning utnämndes 1/12 1905. Vid den nya senatens första session formulerade Mechelin ett stort program, som bl.a. innefattade en representationsreform.
Valen till enkammarlantdagen lämnade de konstitutionella i minoritet, och i februari 1908 fick regeringen misstroendevotum. I juni avgick Mechelin, varefter en koalitionssenat av konstitutionella och gammalfinnar tillträdde.
Då de ryska angreppen mot Finlands särställning bara växte i styrka, lät Mechelin 1910 invälja sig i lantdagen på Svenska folkpartiets lista. Där samarbetade han intimt med sin forne motståndare J.K. Danielson-Kalmari i kampen mot det ryska förtrycket.
Mechelin visade i sin politik en optimism, som inte alltid motsvarades av den hårda verkligheten, men hans hållning påverkades även av realiteter. Trots att han var medveten om hur omaka förbindelsen med det stora Ryssland var, fördömde han i sin ungdom von Qvantens planer på en nordisk union som orealistisk. Inför den ryska politikens utveckling fann han på sin ålderdom att ett storkrig kanske kunde skapa en ny situation. Mechelins död uppfattades som en nationell förlust. (Th. Rein, Leo Mechelin, 1915; S. Nordenstreng, Leo Mechelin, 2 bd, 1936-37; Finländska gestalter 1, 1961; G. von Bonsdorff m.fl., Leo Mechelin 1839-1914, 1989, E. Stubb, Rätt som argument - Leo Mechelin och finska frågan 1886-1912, 2012 (Eric Anthoni)
Mechelin hade 1872 varit lantdagsman i borgarståndet. Adlad 1876 tog han 1877 säte på riddarhuset. Han bidrog verksamt till tillkomsten av 1878 års värnpliktslag och gav den en fosterländsk prägel. 1880 framlade Mechelin och ett par likasinnade ett program för ett liberalt parti (liberala partiet). Den främsta avsikten var att samla moderata finsksinnade och svensksinnade till en gruppering. Det gällde att utveckla landets konstitutionella rättigheter och bedriva en moderat-liberal näringspolitik. I språkfrågan ville man ta sig an den finska befolkningens rättigheter utan att åsidosätta svenskan. Programmet avvisades från finskt håll, vilket ledde till ett närmande mellan liberalerna och de svensksinnade. Under 1882 års lantdag samverkade dessa två grupper; som företrädare för dem utsågs Mechelin detta år till senator.
Under senatorstiden utgav Mechelin 1885 arbetet Precis du droit public du Grand-duche de Finlande. Det väckte uppmärksamhet i utlandet, men framkallade angrepp från ryskt håll. På grund av sin allmänna inställning tvangs han av generalguvernören att lämna senaten 1890, men fortsatte även härefter sitt politiska skriftställeri.
Vid 1898 års lantdag lyckades Mechelin ena de stridiga viljorna i den svåra frågan om den nya värnpliktslagen. De ryska utfallen hade haft till följd att språkstriderna vilat under lantdagarna 1899 och 1900. Då svensk- och finskspråkiga slöt sig samman till de konstitutionella, tedde sig Mechelin som den ideelle ledaren. Därför träffades han 1903 av förbud att återvända till hemlandet efter en tillfällig vistelse i Stockholm. Han tilläts återvända efter Bobrikovs död, då en viss lättnad i den ryska Finlandspolitiken skett och en lantdag sammankallats 1904. Under Mechelins ledning utarbetades en stor petition med krav på laglighetens återställande. Först 1905, efter de fortsatta motgångarna i kriget mot Japan och en systemförändring i Ryssland framkallad av inre jäsning samt den s.k. nationalstrejken i Finland, övergavs den dittillsvarande ryska politiken gentemot Finland.
Nu framförde Mechellin de konstitutionellas önskningar till generalguvernören furst Obolenskij. Han framlade också en senatorslista, som innehöll namn på konstitutionella och en socialdemokrat. Ett kejserligt manifest, som i huvudsak godtog förslagen, utfärdades och en senat under Mechelins ledning utnämndes 1/12 1905. Vid den nya senatens första session formulerade Mechelin ett stort program, som bl.a. innefattade en representationsreform.
Valen till enkammarlantdagen lämnade de konstitutionella i minoritet, och i februari 1908 fick regeringen misstroendevotum. I juni avgick Mechelin, varefter en koalitionssenat av konstitutionella och gammalfinnar tillträdde.
Då de ryska angreppen mot Finlands särställning bara växte i styrka, lät Mechelin 1910 invälja sig i lantdagen på Svenska folkpartiets lista. Där samarbetade han intimt med sin forne motståndare J.K. Danielson-Kalmari i kampen mot det ryska förtrycket.
Mechelin visade i sin politik en optimism, som inte alltid motsvarades av den hårda verkligheten, men hans hållning påverkades även av realiteter. Trots att han var medveten om hur omaka förbindelsen med det stora Ryssland var, fördömde han i sin ungdom von Qvantens planer på en nordisk union som orealistisk. Inför den ryska politikens utveckling fann han på sin ålderdom att ett storkrig kanske kunde skapa en ny situation. Mechelins död uppfattades som en nationell förlust. (Th. Rein, Leo Mechelin, 1915; S. Nordenstreng, Leo Mechelin, 2 bd, 1936-37; Finländska gestalter 1, 1961; G. von Bonsdorff m.fl., Leo Mechelin 1839-1914, 1989, E. Stubb, Rätt som argument - Leo Mechelin och finska frågan 1886-1912, 2012 (Eric Anthoni)
Mechelin, Leo. Var bland mycket annat även jordbrukare i stor skala, en av dem som efter nödåren 1867-68 riktade in det finländska lantbruket på boskapsskötseln. Foto: Museiverket, F. Flodin.