minoriteter. Såsom i praktiskt taget alla andra europeiska stater förekommer i Finland etniska m., d.v.s. befolkningsgrupper som skiljer sig från flertalet i språkligt, rasligt eller kulturellt hänseende. Uppfattningarna om vilka grupper som utgör etniska m. är ingalunda självfallna eller beständiga för längre tider och det försiggår också en fortlöpande diskussion om hur etniska m. skall definieras. I de europeiska länderna finns även en tudelad grovsortering av de etniska m. i historiska minoriteter och invandrarminoriteter. Historiska m. är sådana, som uppstått senast på 1800-t. eller åtminstone före första världskriget, medan de av invandrare bestående m. uppstått främst genom den stora internationella rörligheten under den andra hälften av 1900-t.
Även i Finland kan man göra en liknande tudelning, låt vara att antalet nya invandrare vid en europeisk jämförelse är liten. Till de historiska m. brukar man räkna finlandssvenskarna, medlemmarna av den ortodoxa kyrkan, samerna, judarna, romerna samt de muslimska tatarerna. Alla de fyra sistnämnda är till sitt antal mindre än vissa invandrarkategorier om vilkas status som m. i Finland det dock råder osäkerhet, emedan det förekommer oenighet om de skall betraktas som m. eller som utlänningar, ibland som flyktingar bosatta i Finland. I Finland bodde vid årsskiftet 20 03/20 04 totalt 107 100 utlänningar. De största grupperna bestod av inflyttade från Ryssland och från Estland. Den största gruppen från mer avsides belägna länder har varit somalierna.
Finlandssvenskarna, den svenskspråkiga befolkningen i Finland, utgör visserligen siffermässigt en m. och bestod enligt den officiella statistiken av 290 771 individer (5,6 %) år 2001, men de har ingalunda alltid eller i alla sammanhang betraktats som en m. Finska och svenska är republiken Finlands nationalspråk, och enligt grundlagen, förstärkt av språklagen av 2003, skall den finsk- och svenskspråkiga befolkningens behov tillgodoses på lika grunder. Finlandssvenskarna bor främst på landets väst-, sydväst- och sydkust, och språkproportionerna på lokal nivå är av central betydelse. Enligt språklagen skall statsrådet vart tionde år på basis av den officiella statistiken definiera kommunernas språkliga status, som bestämmer hur de två nationalspråken kan och bör användas i administration och samhällspolitik. Trots det vacklande bruket av termen m. har det efter det andra världskriget blivit brukligt att karakterisera finlandssvenskarna som en m.
En grupp som med tvekan kan karakteriseras som en etnisk m. är medlemmarna av den ortodoxa kyrkan (Ortodoxa kyrkosamfundet). De uppvisar inte bara religiösa särdrag, utan också kulturella. Flertalet av dem härstammar från Karelen, antingen från de nuvarande gränstrakterna eller från det område, som efter det andra världskriget avträddes till Sovjetunionen, men till de ortodoxa hör också under olika tider till Finland inflyttade ryskspråkiga. Vid millenniumskiftet 2000 hade den ortodoxa kyrkan ca 60 000 medlemmar.
Befolkningsgrupper som tveklöst brukar karakteriseras som historiska m. är samerna (se samer), tidigare kallade lapparna, romerna (se romer), tidigare kallade zigenarna, judarna (se judar) och de muslimska tatarerna (se muslimer). Dessa m:s exakta storlek varierar beroende på vilka kriterier som används för att avgränsa dem. Kriterierna varierar från tid till tid, och det är skäl att förhålla sig försiktigt till exakta sifferuppgifter om m., men de ovannämnda är alla små grupper, och smärre kastningar i sifferuppgifterna påverkar knappast helhetsbilden. Enligt nyligen gjorda uppskattningar var i Finland vid början av 2000-t. samerna ca 6 000, romerna ca 9 000, judarna ca 1 900 och de islamitiska tatarerna ca 800 till antalet. I alla dessa m. finns det individer som fötts som medlemmar av m., men som numera antingen socialt eller religiöst lever utanför gruppen.
Samerna är den äldsta historiskt kända folkgruppen på Nordkalotten, avgränsad på basis av härkomst och språk samt i Sverige med en särskild betoning av yrkesverksamheten renskötsel. Ordet same, samer är en samisk term, som på 1960- o. 70-t. trängde undan benämningen lapp, som torde vara av finskt ursprung. Sedan 1900-t. har samernas bosättningsområde sträckt sig från Nordnorges Atlantkust i v. och Härjedalen i s. till Kolahalvön i ö. I Finland bor samer främst i de nordligaste kommunerna i Lappland. Enligt kring år 2000 gjorda bedömningar är antalet samer i Norge ca 40 000, i Sverige ca 17 000, i Finland ca 6 000 och i Ryssland ca 2 000.
Samiskan, som brukar klassifieras som ett finskt-ugriskt språk, indelas i flera dialekter. Samerna i nordost, de s.k. skoltsamerna, talar en språkvariant, som inte förstås av de sydliga samerna. Skoltsamerna är ortodoxa i motsats till övriga samer, som hör till den evangelisk-lutherska kyrkan, även om det bland samerna existerat många särskilda lokalt färgade religiösa föreställningar. Gemensam politisk aktivitet på Nordkalotten med regelbundet återkommande sameriksdagar har varit viktiga förenande länkar sedan andra hälften av 1900-t. 1956 grundades det nordiska samerådet och 1973 inledde ett samnordiskt sameinstitut sin verksamhet i Kautokeino i Norge.
Romerna, romanis, anses ha utvandrat från Indien kring år 1000. De är spridda över alla världsdelar, men de största grupperna har funnits i östeuropeiska länder, Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Ungern med befolkningar av romer på över 200 000 medlemmar. I Finland nämns romerna i historiska urkunder första gången i mitten av 1500-t. Antalet romer i Finland har i början av 2000-t. beräknats till omkring 9 000, men det har vid officiella beräkningar starkt varierat och är svårt att exakt fastställa både på grund av romernas stora rörlighet och en fram och tillbaka gående assimilering. Deras språk, romani, är besläktat med sanskrit, där ordet "rom" betyder människa. Under andra hälften av 1900-t. har benämningen romer, romanis vunnit utbredning och blivit den offciella termen i stället för det för dem själva främmande zigenare. Frånsett språket, som idag mycket sällan används, skiljer sig romerna från den övriga befolkningen genom seder och inre sammanhållning, numera allt mindre genom speciell klädedräkt. "Zigenarkulturen" har gått i arv från generation till generation huvudsakligen genom muntlig överföring, och genom särskilt på sångens och musikens område en rik tradition.
Judarna som en särskild befolkningsgrupp i Finland uppstod kring mitten av 1800-t., då hemförlovade ryska soldater fick rätt att med sina familjer bosätta sig i Finland. Det dröjde dock ända tills Finland fått sin självständighet innan judarna fick fullständiga medborgerliga rättigheter och lagen om mosaiska trosbekännare trädde i kraft i januari 1918. Därefter integrerades judarna i det finländska samhället med en betydande ökning av deras utbildningsgrad som en viktig social konsekvens. Under andra världskriget var den judiska befolkningen i Finland utsatt för hot och spänningar då Finland var krigförande tillsammans med det nazistiska Tykland, men Finland lyckades avvisa tyska krav på utlämning av Finlands judar till Tyskland. Under kriget tjänstgjorde de judiska männen i Finlands försvarsmakt tillsammans med övriga medborgare. Antalet judar i Finland på 2000-t. kan beräknas till ca 1 900, men såsom ifråga om andra m. är beräkningarna osäkra och utsatta för förändringar. Antalet judar har decimerats sedan andra världskriget på grund av emigration till Israel, men det finns bland dem också personer som flyttar fram och tillbaka. De judiska församlingarna i Hfrs och Åbo hade år 2002 ca 1 600 medlemmar, men det finns också judar som inte är inskrivna i församlingarna. Judarna i Finland hade tidigare svenska som sitt huvudspråk, men huvudspråket har småningom blivit finska efter ett beslut av år 1932 att den dittills svenskspråkiga judiska skolan i Hfrs stegvis skulle bli finskspråkig.
De muslimska tatarerna räknar sitt ursprung från ryska gårdfarihandlare som under 1800-talets sista decennier kom till Finland. Flera av dem var ekonomiskt framgångsrika särskilt i handeln med tyger och kläder. En invandring av dem pågick ända till mitten av 1930-t. De kom från olika delar av Ryssland och länder i Östeuropa och var förenade av sin gemensamma islamitiska tro. Tidigare kallades de turkar både av sig själva och andra främst på grund av att förbindelserna med Sovjetunionen var omöjliga att upprätthålla och av att kontakten med muslimer i Turkiet blev helt central. De hade en stark strävan att endast godkänna sådana äktenskap som ingås med andra muslimer. Deras verksamhet underlättades betydligt av religionsfrihetslagen 1922. Islamitiska församlingar grundades i både Hfrs och Tfrs. Trots att isynnerhet äldre medlemmar av denna m. bemödat sig att bevara ett i Turkiet använt tatarspråk, har finskan alltmer blivit ett dominerande språk. Släktnamnen har dock ofta fortsatt att vara tatariska, och förnamnen kan sägas vara av islamitiskt ursprung: Atik, Fehime, Osman, Ymär etc. På grund av ökad assimilation med den finska befolkningen är det svårt att i början av 2000-t. fastslå storleken av gruppen muslimska tatarer.
Minoriteternas egenskaper och förhållandet mellan europeiska majoriteter och minoriteter förändrades avsevärt under senare delen av 1900-t. på grund av den starkt ökande internationella migrationen mellan olika länder. Väst- och Nordeuropa mottog betydande flyttningsströmmar både från andra världsdelar och vissa sydösteuropeiska länder. I den internationella diskussionen om minoriteternas predikament förflyttades samtidigt tyngdpunkten från de historiska m. till invandrarna. I statistiken är invandrarna vanligen klassificerade som utlänningar. Bedömt med allmäneuropeiska mått har antalet utlänningar i Finland varit mycket litet, men kategorin har dock uppvisat en betydande ökning. En sådan ökning inträffade särskilt under 1990-t. (immigration).
Det är vanligen mycket svårt att bedöma till Finland flyttade utlänningars varaktighet som nationella m. Många av dem har kommit till Finland på grund av eländiga förhållanden och konflikter i ursprungslandet och har haft en avsikt att flytta tillbaka när förhållandena har blivit bättre. Det är dock vanskligt att förutsäga dylika förbättringar samt deras konsekvenser. Det är sannolikt att vissa utlänningars inflyttning blir bestående. De inflyttade gruppernas sociala och kulturella förhållanden utmärks av typiska minoritetsproblem, svårigheter att få fast arbete och problem med barnens skolgång samt upplevelser av diskriminering och rasism.
De största grupperna av till Finland inflyttade utlänningar har som sagt kommit från Ryssland eller Estland. I slutet av år 2002 levde i Finland enligt den officiella statistiken 24 277 ryska och 12 405 estniska medborgare. En stor del av dem har varit ingermanländare, som redan tidigare, framför allt under andra världskriget bott i Finland (Ingermanland). I storleksordning är de följande grupperna somalier (ca 5 000) och från det tidigare Jugoslavien inflyttade personer (ca 4 500). Dessa grupper upplever i olika grad problem kring arbetsmöjligheter, procedurerna för att få finskt medborgarskap samt diskriminering i vardagen.
Både de historiska m. och invandrarna upplever idag hur de språkliga och etniska indelningarna i 2000-talets europeiska samhällen är utsatta för tydliga förändringar. Även om de etniska indelningarna är utsatta för tryck till förändring spelar de fortfarande en stor roll, i många sammanhang rentav en större roll än tidigare. Samtidigt som etniska och språkliga identiteter betonas, är man alltmer medveten om att de inte är en gång för alla givna, utan att de har konstruerats i olika sammanhang under historiens lopp. Under trycket av förändringarna förekommer en stor mängd av försök att definiera, omdefiniera och konstruera etniska m. Dylika tendenser kan observeras också i Finland, både bland finlandssvenskarna och andra m. Definitionsförsöken går ingalunda i samma riktning. Det finns inom snart sagt alla etniska grupper individer, som starkare än tidigare önskar dra gränserna mot omgivande grupper.
Ett annat, i allmänhet vanligare förhållningssätt är att man börjar betona de mångkulturella dragen i identiteterna. Termerna hybrider och hybriditeter omtalas i många sammanhang i en positiv anda. Det finns allt fler tvåspråkiga, rentav flerspråkiga, som både känner sig någorlunda anpassade till den nationella situationen och som samtidigt fortfarande är bundna till sin ursprungsmiljö. Den historiska erfarenheten visar dock att det är svårt att förutsäga beständigheten i olika lösningar av etnisk identitet. (E. Allardt/C. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur, 1981; G. Bolotowsky/T. Harviainen, The Jewish minority in Finland, u.å.; F. Finnäs, Finlandssvenskarna inför 2000-talet, 2001; O. Lepola, Ulkomaalaisesta suomenmaalaiseksi, 2000; K. Liebkind m.fl., Venäläinen, virolainen, suomalainen, 2004; L. Sillanpää, Political and administrative responses to Sami self-determination, 1994; K. Beijar m.fl., Ett land, två språk, 1998; eng. utgåva Life in two languages, 1997, ty. Zwei Sprachen, ein Land, 2000; M. Similä, Migrants and ethnic minorities on the margins: Report for Finland, 2000) (Erik Allardt)
Även i Finland kan man göra en liknande tudelning, låt vara att antalet nya invandrare vid en europeisk jämförelse är liten. Till de historiska m. brukar man räkna finlandssvenskarna, medlemmarna av den ortodoxa kyrkan, samerna, judarna, romerna samt de muslimska tatarerna. Alla de fyra sistnämnda är till sitt antal mindre än vissa invandrarkategorier om vilkas status som m. i Finland det dock råder osäkerhet, emedan det förekommer oenighet om de skall betraktas som m. eller som utlänningar, ibland som flyktingar bosatta i Finland. I Finland bodde vid årsskiftet 20 03/20 04 totalt 107 100 utlänningar. De största grupperna bestod av inflyttade från Ryssland och från Estland. Den största gruppen från mer avsides belägna länder har varit somalierna.
Finlandssvenskarna, den svenskspråkiga befolkningen i Finland, utgör visserligen siffermässigt en m. och bestod enligt den officiella statistiken av 290 771 individer (5,6 %) år 2001, men de har ingalunda alltid eller i alla sammanhang betraktats som en m. Finska och svenska är republiken Finlands nationalspråk, och enligt grundlagen, förstärkt av språklagen av 2003, skall den finsk- och svenskspråkiga befolkningens behov tillgodoses på lika grunder. Finlandssvenskarna bor främst på landets väst-, sydväst- och sydkust, och språkproportionerna på lokal nivå är av central betydelse. Enligt språklagen skall statsrådet vart tionde år på basis av den officiella statistiken definiera kommunernas språkliga status, som bestämmer hur de två nationalspråken kan och bör användas i administration och samhällspolitik. Trots det vacklande bruket av termen m. har det efter det andra världskriget blivit brukligt att karakterisera finlandssvenskarna som en m.
En grupp som med tvekan kan karakteriseras som en etnisk m. är medlemmarna av den ortodoxa kyrkan (Ortodoxa kyrkosamfundet). De uppvisar inte bara religiösa särdrag, utan också kulturella. Flertalet av dem härstammar från Karelen, antingen från de nuvarande gränstrakterna eller från det område, som efter det andra världskriget avträddes till Sovjetunionen, men till de ortodoxa hör också under olika tider till Finland inflyttade ryskspråkiga. Vid millenniumskiftet 2000 hade den ortodoxa kyrkan ca 60 000 medlemmar.
Befolkningsgrupper som tveklöst brukar karakteriseras som historiska m. är samerna (se samer), tidigare kallade lapparna, romerna (se romer), tidigare kallade zigenarna, judarna (se judar) och de muslimska tatarerna (se muslimer). Dessa m:s exakta storlek varierar beroende på vilka kriterier som används för att avgränsa dem. Kriterierna varierar från tid till tid, och det är skäl att förhålla sig försiktigt till exakta sifferuppgifter om m., men de ovannämnda är alla små grupper, och smärre kastningar i sifferuppgifterna påverkar knappast helhetsbilden. Enligt nyligen gjorda uppskattningar var i Finland vid början av 2000-t. samerna ca 6 000, romerna ca 9 000, judarna ca 1 900 och de islamitiska tatarerna ca 800 till antalet. I alla dessa m. finns det individer som fötts som medlemmar av m., men som numera antingen socialt eller religiöst lever utanför gruppen.
Samerna är den äldsta historiskt kända folkgruppen på Nordkalotten, avgränsad på basis av härkomst och språk samt i Sverige med en särskild betoning av yrkesverksamheten renskötsel. Ordet same, samer är en samisk term, som på 1960- o. 70-t. trängde undan benämningen lapp, som torde vara av finskt ursprung. Sedan 1900-t. har samernas bosättningsområde sträckt sig från Nordnorges Atlantkust i v. och Härjedalen i s. till Kolahalvön i ö. I Finland bor samer främst i de nordligaste kommunerna i Lappland. Enligt kring år 2000 gjorda bedömningar är antalet samer i Norge ca 40 000, i Sverige ca 17 000, i Finland ca 6 000 och i Ryssland ca 2 000.
Samiskan, som brukar klassifieras som ett finskt-ugriskt språk, indelas i flera dialekter. Samerna i nordost, de s.k. skoltsamerna, talar en språkvariant, som inte förstås av de sydliga samerna. Skoltsamerna är ortodoxa i motsats till övriga samer, som hör till den evangelisk-lutherska kyrkan, även om det bland samerna existerat många särskilda lokalt färgade religiösa föreställningar. Gemensam politisk aktivitet på Nordkalotten med regelbundet återkommande sameriksdagar har varit viktiga förenande länkar sedan andra hälften av 1900-t. 1956 grundades det nordiska samerådet och 1973 inledde ett samnordiskt sameinstitut sin verksamhet i Kautokeino i Norge.
Romerna, romanis, anses ha utvandrat från Indien kring år 1000. De är spridda över alla världsdelar, men de största grupperna har funnits i östeuropeiska länder, Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Ungern med befolkningar av romer på över 200 000 medlemmar. I Finland nämns romerna i historiska urkunder första gången i mitten av 1500-t. Antalet romer i Finland har i början av 2000-t. beräknats till omkring 9 000, men det har vid officiella beräkningar starkt varierat och är svårt att exakt fastställa både på grund av romernas stora rörlighet och en fram och tillbaka gående assimilering. Deras språk, romani, är besläktat med sanskrit, där ordet "rom" betyder människa. Under andra hälften av 1900-t. har benämningen romer, romanis vunnit utbredning och blivit den offciella termen i stället för det för dem själva främmande zigenare. Frånsett språket, som idag mycket sällan används, skiljer sig romerna från den övriga befolkningen genom seder och inre sammanhållning, numera allt mindre genom speciell klädedräkt. "Zigenarkulturen" har gått i arv från generation till generation huvudsakligen genom muntlig överföring, och genom särskilt på sångens och musikens område en rik tradition.
Judarna som en särskild befolkningsgrupp i Finland uppstod kring mitten av 1800-t., då hemförlovade ryska soldater fick rätt att med sina familjer bosätta sig i Finland. Det dröjde dock ända tills Finland fått sin självständighet innan judarna fick fullständiga medborgerliga rättigheter och lagen om mosaiska trosbekännare trädde i kraft i januari 1918. Därefter integrerades judarna i det finländska samhället med en betydande ökning av deras utbildningsgrad som en viktig social konsekvens. Under andra världskriget var den judiska befolkningen i Finland utsatt för hot och spänningar då Finland var krigförande tillsammans med det nazistiska Tykland, men Finland lyckades avvisa tyska krav på utlämning av Finlands judar till Tyskland. Under kriget tjänstgjorde de judiska männen i Finlands försvarsmakt tillsammans med övriga medborgare. Antalet judar i Finland på 2000-t. kan beräknas till ca 1 900, men såsom ifråga om andra m. är beräkningarna osäkra och utsatta för förändringar. Antalet judar har decimerats sedan andra världskriget på grund av emigration till Israel, men det finns bland dem också personer som flyttar fram och tillbaka. De judiska församlingarna i Hfrs och Åbo hade år 2002 ca 1 600 medlemmar, men det finns också judar som inte är inskrivna i församlingarna. Judarna i Finland hade tidigare svenska som sitt huvudspråk, men huvudspråket har småningom blivit finska efter ett beslut av år 1932 att den dittills svenskspråkiga judiska skolan i Hfrs stegvis skulle bli finskspråkig.
De muslimska tatarerna räknar sitt ursprung från ryska gårdfarihandlare som under 1800-talets sista decennier kom till Finland. Flera av dem var ekonomiskt framgångsrika särskilt i handeln med tyger och kläder. En invandring av dem pågick ända till mitten av 1930-t. De kom från olika delar av Ryssland och länder i Östeuropa och var förenade av sin gemensamma islamitiska tro. Tidigare kallades de turkar både av sig själva och andra främst på grund av att förbindelserna med Sovjetunionen var omöjliga att upprätthålla och av att kontakten med muslimer i Turkiet blev helt central. De hade en stark strävan att endast godkänna sådana äktenskap som ingås med andra muslimer. Deras verksamhet underlättades betydligt av religionsfrihetslagen 1922. Islamitiska församlingar grundades i både Hfrs och Tfrs. Trots att isynnerhet äldre medlemmar av denna m. bemödat sig att bevara ett i Turkiet använt tatarspråk, har finskan alltmer blivit ett dominerande språk. Släktnamnen har dock ofta fortsatt att vara tatariska, och förnamnen kan sägas vara av islamitiskt ursprung: Atik, Fehime, Osman, Ymär etc. På grund av ökad assimilation med den finska befolkningen är det svårt att i början av 2000-t. fastslå storleken av gruppen muslimska tatarer.
Minoriteternas egenskaper och förhållandet mellan europeiska majoriteter och minoriteter förändrades avsevärt under senare delen av 1900-t. på grund av den starkt ökande internationella migrationen mellan olika länder. Väst- och Nordeuropa mottog betydande flyttningsströmmar både från andra världsdelar och vissa sydösteuropeiska länder. I den internationella diskussionen om minoriteternas predikament förflyttades samtidigt tyngdpunkten från de historiska m. till invandrarna. I statistiken är invandrarna vanligen klassificerade som utlänningar. Bedömt med allmäneuropeiska mått har antalet utlänningar i Finland varit mycket litet, men kategorin har dock uppvisat en betydande ökning. En sådan ökning inträffade särskilt under 1990-t. (immigration).
Det är vanligen mycket svårt att bedöma till Finland flyttade utlänningars varaktighet som nationella m. Många av dem har kommit till Finland på grund av eländiga förhållanden och konflikter i ursprungslandet och har haft en avsikt att flytta tillbaka när förhållandena har blivit bättre. Det är dock vanskligt att förutsäga dylika förbättringar samt deras konsekvenser. Det är sannolikt att vissa utlänningars inflyttning blir bestående. De inflyttade gruppernas sociala och kulturella förhållanden utmärks av typiska minoritetsproblem, svårigheter att få fast arbete och problem med barnens skolgång samt upplevelser av diskriminering och rasism.
De största grupperna av till Finland inflyttade utlänningar har som sagt kommit från Ryssland eller Estland. I slutet av år 2002 levde i Finland enligt den officiella statistiken 24 277 ryska och 12 405 estniska medborgare. En stor del av dem har varit ingermanländare, som redan tidigare, framför allt under andra världskriget bott i Finland (Ingermanland). I storleksordning är de följande grupperna somalier (ca 5 000) och från det tidigare Jugoslavien inflyttade personer (ca 4 500). Dessa grupper upplever i olika grad problem kring arbetsmöjligheter, procedurerna för att få finskt medborgarskap samt diskriminering i vardagen.
Både de historiska m. och invandrarna upplever idag hur de språkliga och etniska indelningarna i 2000-talets europeiska samhällen är utsatta för tydliga förändringar. Även om de etniska indelningarna är utsatta för tryck till förändring spelar de fortfarande en stor roll, i många sammanhang rentav en större roll än tidigare. Samtidigt som etniska och språkliga identiteter betonas, är man alltmer medveten om att de inte är en gång för alla givna, utan att de har konstruerats i olika sammanhang under historiens lopp. Under trycket av förändringarna förekommer en stor mängd av försök att definiera, omdefiniera och konstruera etniska m. Dylika tendenser kan observeras också i Finland, både bland finlandssvenskarna och andra m. Definitionsförsöken går ingalunda i samma riktning. Det finns inom snart sagt alla etniska grupper individer, som starkare än tidigare önskar dra gränserna mot omgivande grupper.
Ett annat, i allmänhet vanligare förhållningssätt är att man börjar betona de mångkulturella dragen i identiteterna. Termerna hybrider och hybriditeter omtalas i många sammanhang i en positiv anda. Det finns allt fler tvåspråkiga, rentav flerspråkiga, som både känner sig någorlunda anpassade till den nationella situationen och som samtidigt fortfarande är bundna till sin ursprungsmiljö. Den historiska erfarenheten visar dock att det är svårt att förutsäga beständigheten i olika lösningar av etnisk identitet. (E. Allardt/C. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur, 1981; G. Bolotowsky/T. Harviainen, The Jewish minority in Finland, u.å.; F. Finnäs, Finlandssvenskarna inför 2000-talet, 2001; O. Lepola, Ulkomaalaisesta suomenmaalaiseksi, 2000; K. Liebkind m.fl., Venäläinen, virolainen, suomalainen, 2004; L. Sillanpää, Political and administrative responses to Sami self-determination, 1994; K. Beijar m.fl., Ett land, två språk, 1998; eng. utgåva Life in two languages, 1997, ty. Zwei Sprachen, ein Land, 2000; M. Similä, Migrants and ethnic minorities on the margins: Report for Finland, 2000) (Erik Allardt)
Utomlands födda i Finland bosatta personer år 2003. Diagram: Magdalena Lindberg.