immigration. Med i. (eller invandring) avses inflyttning till Finland för en längre tid. I begreppet innefattas t.ex. såväl flyktingar som arbetskraft rekryterad från andra länder samt återflyttande finländare.
Sedan 1980-t. är Finland ett nettoinvandringsland. I. är emellertid ingen ny företeelse, den har alltid förekommit. Exempelvis redan i de medeltida städerna hade tyska köpmän en viktig ställning. Förutom att de behärskade handeln, hade de ofta positioner i de större städernas råd.
Till de tidigaste invandrarna hör romerna, som kom från Sverige till Finland i slutet av 1500-t. År 1637 stiftades en lag om att alla romer skulle fördrivas från riket, men lagen efterlevdes endast delvis. Drygt hundra år senare befästes status quo då romerna gavs rätt att vistas i landet och idka marknadshandel men inte gårdfarihandel. Också andra invandrare började dyka upp i den finska rikshalvan. Exempelvis på 1600-t. kom det invandrare från Baltikum, som slog sig ner som fiskare vid sydkusten till förargelse för den lokala fiskarbefolkningen.
De första judarna anlände till Sverige mot slutet av 1700-t., men till Finland kom endast enstaka av dem på tillfälliga besök. Endast Fredrikshamn hade en liten judisk enklav. Förutom de få judar som bosatt sig i Finland på eget initiativ kom judiska soldater med den ryska armén till landet på 1830-t. När dessa soldater hemförlovades, hade de rätt att bosätta sig där de var stationerade. Fr.o.m. 1830 utnyttjades en lokal på Sveaborg som synagoga, och den första rabbin kom 1867. År 1850 var judarnas antal omkring 500 och 1870 ca 700. Judarna fick inte medborgarrättigheter och hade enligt lag inte rätt att invandra till eller bo i landet, vilket innebar att de var utsatta för myndigheternas godtycke. Detta var ett arv från den svenska lagstiftning som man inte i autonomins namn i något avseende ville ge avkall på. Med en kejserlig förordning 1869 begränsades judarnas rätt som tidigare soldater att utöva endast vissa yrken inom handel och hantverk. I slutet av 1880-t. utfärdades förordningar som gjorde judarnas situation ännu svårare. Som en följd av utvisningar och frivillig emigration sjönk antalet judar i Finland på tre år från 1 017 till 720. Fram till 1918, då judarna gavs rätt till medborgarskap var deras liv i Finland övervakat och kringskuret. Judarna utgjorde aldrig (med enstaka undantag) något politiskt eller ekonomiskt problem för Finland. 1920 var antalet judar 1 468, varav tre fjärdedelar var födda i Finland.
Redan i början av 1700-t. rörde sig ryska gårdfarihandlare i Finland (påsaryssar), men de första ryssarna som blev bosatta i Finland var livegna som i samband med förläningar tvångsförflyttades från Ryssland till ö. Finland till de områden som Sverige varit tvunget att avträda till Ryssland efter frederna i Nystad (1721) och Åbo (1743), det s.k. Gamla Finland. Byn Kyyrölä fick sitt ursprung i en förläning dit 20 ryska livegna familjer förflyttades. En annan rysk enklav uppstod i Raivola, där greve Saltykov grundade ett järnbruk 1802 med 600 ryska livegna som arbetare.
Den ryska inflyttningen vid denna tid var mest påfallande i städerna. Till en början placerades ryssar bara i de lokala garnisonerna och i de högsta administrativa tjänsterna. Mot slutet av 1700-t. ökade den ryska befolkningen, till en början i städerna Viborg, Kexholm och Sordavala och efter Åbofreden i Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott. Till den gamla hansastaden Viborg flyttade också tyskar, i huvudsak från staden Nyen (Nevanlinna) som fick vika för byggandet av Petersburg.
Eftersom Finland var en del av det svenska riket gällde dess lagar också här, och de växlade mellan utvisning, assimilering och kontroll av invandrad befolkning. Ryska tiden medförde som sagt inga egentliga förändringar eftersom de svenska lagarna fortfarande gällde under autonomin.
Efter 1809 började ryssar invandra också till det övriga Finland. Ryska handelsmän etablerade sig i Hfrs, Åbo, Tavastehus, Vasa och Tfrs. 1840 var 40 % av Hfrs handelsmän ryssar. Kända företagare var Kiseleff, Sergejeff, Sinebrychoff, Wavulin och Wolkoff. Andra ryska invandrare var förvaltningstjänstemän, militärpersonal och deras familjer m.fl. 1880 hade 10 % av Hfrs befolkning ryska som modersmål. De framgångsrika invandrarna assimilerades till stor del i den dåtida finlandssvenska överklassen. Dessutom fanns talrika månglare, säsongarbetare, badgäster o.a. ryssar i landet.
1910 bodde ca 12 000 ryska undersåtar i de sju största städerna. Befästningsarbetena i början av 1900-t. överallt i landet och första världskriget ledde till att den ryska militären i Finland som mest uppgick till över 100 000 man.
Det fanns också rysk bosättning på Karelska näset, där Petersburgs bättre bemedlade innevånare hade sommarvillor längs Finska viken. Under den bästa sommarsäsongen kunde sommargästernas antal vara omkring 100 000.
Situationen förändrades för den ryska befolkningen då Finland blev självständigt. De ryssar som inte var finska medborgare förvandlades till emigranter. Många av dem lämnade landet. Finlands regering försökte så snabbt som möjligt bli av med de ryska trupper som ännu fanns i landet. Under inbördeskriget fördrevs den ryska militären, men på Mannerheims order fick tsararméns officerare stanna i Finland.
Kort efter ryska revolutionen satte en flyktingström in, främst från Petersburg. 1918-19 uppgick antalet ryssar i landet till ca 15 000, varav ca 5 000 var fast bosatta. Oroligheterna drev allt fler på flykten. Efter Kronstadtupproret 1921 flydde ca 6 500 officerare och matroser till Finland och placerades i för ändamålet upprättade läger. De flesta av dem återvände senare till Sovjetunionen.
Sovjetarméns offensiv i Östkarelen drev 1922 den största flyktingströmmen i Finlands historia över gränsen. På våren var det totala antalet flyktingar uppe i 33 500, av vilka 15 000 var ryssar och resten s.k. frändefolk, ingermanländare och östkarelare. Ännu de två följande åren anlände stora mängder flyktingar, men mot slutet av decenniet upphörde flyktingströmmen. En liten stegring i antalet upplevdes i början av 1930-t., då tvångskollektiviseringen av lantbruket tog fart.
Totalt minskade antalet flyktingar efter 1922. En del av flyktingarna återvände till Sovjetunionen, andra fortsatte vidare till andra länder. Antalet decimerades också av att dödligheten bland dem var större än nativiteten och de invandrare som fick finskt medborgarskap försvann ur statistiken. I mitten av 1930-t. var antalet ryska invandrare i Finland utan finskt medborgarskap drygt 14 000. De antiryska stämningarna i landet var starka och många fast bosatta ryssar fann det säkrast att förfinska sina släktnamn. Det var svårt för emigranterna att få finskt medborgarskap, och först efter andra världskriget mildrades bestämmelserna.
Tillförlitliga uppgifter om flyktingarnas exakta antal vid denna tid saknas. Den första officiella statistiken över utlänningar i Finland uppgjordes 1920, och enligt den var totalantalet utlänningar i Finland 24 451. Antalet tidigare ryska medborgare och medborgare i det nygrundade Sovjetunionen var 16 921, svenskar 4 080, tyskar 1 645, norrmän 457, danskar 379, schweizare 269 och resten från andra länder. Schweizarna utgjorde den största enskilda gruppen (1,6 %) efter ryssar, skandinaver och tyskar. Dessa bodde främst på landsbygden, medan de andra utlänningarna koncentrerade sig till städerna. Detta förklaras av att en stor del av schweizarna var ostmästare och verksamma i mejerier på landet. Schweizarna i städerna var för det mesta konditorer och guvernanter. Många schweizare etablerade sig framgångsrikt också i andra näringar; kända namn är Fazer och Huber.
I Kotka fanns en liten norsk bosättning fr.o.m. 1872, då norrmannen Hans Gutzeit grundade en ångsåg i Kotka. Från Norge hade han med sig såganläggningen och norska sågarbetare. Kring "Norska sågen" växte en liten invandrarenklav upp, och mellan 1872 och 1913 arbetade minst ett par hundra norrmän där. Många hade också tagit med sig sin familj till Kotka. En del av sågarbetarna stannade i Finland och assimilerades småningom i den finska befolkningen.
Nordens första muslimer dök upp i Finland med den ryska militären genast efter 1808-09 års krig. Senare anlände allt flera tatarer till landet. De flesta var s.k. mishärer som försörjde sig som gårdfarihandlare. De kom från guvernementen Niznij-Novgorod och Simbirsk. 1870 var deras antal knappa 50. Eftersom handeln gick bra, etablerade sig största delen av dem som köpmän i de större städerna, många mycket framgångsrikt. I efterdyningarna av den ryska revolutionen flydde många tatarer till Finland och strömmen fortsatte ända till mitten av 1930-t. År 1925 godkände regeringen officiellt stadgarna för den muslimska församlingen som hade verkat sedan 1830-t., och Finland blev sålunda det första landet i den västliga kultursfären som gav sina muslimer en officiell ställning.
Ett litet antal mellaneuropeiska flyktingar sökte sig till Finland mot slutet av 1930-t. Landets svåra politiska situation avspeglades i flyktingpolitiken och 1938 trädde en skärpt förordning i kraft för reglering av i. Utlänningar betraktades nu som en säkerhetsrisk. Den blev riktgivande för Finlands invandrarpolitik i ett halvt århundrade framåt.
Andra världskriget medförde stora folkförflyttningar. I dess inledningsskede fanns det ca 15 000 ryssar i Finland. 1943 förflyttades ca 62 000 ingermanländare till Finland från de sovjetiska områden som tyskarna erövrat. De var i huvudsak ättlingar till finländare som på 1600-t. flyttat till Ingermanland som vid denna tid hörde till svenska riket. Under tvångskollektiviseringen och terrorn under Stalins tid 1929-42 landsförvisades ca 75 000 av de dåvarande omkring 150 000 ingermanländarna till olika orter i Sovjetunionen och tusentals avrättades. De som hade blivit kvar evakuerades med Tysklands medgivande till Finland under fortsättningskriget. Finländarna hade för avsikt att flytta dessa finsktalande ingermanländare undan kriget, men en viktig orsak var också att underlätta arbetskraftsbristen i Finland.
Då kriget var slut återsändes ca 55 000 ingermanländare enligt vapenstilleståndsvillkoren till Sovjetunionen. De fick dock inte återvända till sina hemtrakter. Många sändes för långa tider till tvångsarbetsläger och många avrättades. Hundratals som anade vilket öde som väntade i Sovjetunionen, flydde under transporterna till olika ställen i Finland och senare till Sverige då finländarna gett dem den möjligheten genom att lämna tågdörrar olåsta och genom att låta tågen sakta ner farten på någon lämplig plats.
I. till Finland avstannade efter kriget. Migrationsrörelsen karakteriserades i stället av en massiv utvandring, framför allt till Sverige. Utlänningarnas antal i Finland var länge dryga 10 000. Mellan 1950 och 1976 ökade siffran endast från 11 000 till 12 000.
I. under perioden 1950-89 dominerades av från Sverige återflyttande finländare. Finlands geopolitiska läge och ekonomiska situation gynnade inte främmande i. Behovet av en invandringspolitik uppmärksammades först efter 1973, då flyktingar började anlända till Finland, först från Chile, senare från bl.a. Vietnam och Somalia.
1980 var antalet utländska medborgare i Finland 12 843, varav 3 105 var svenska medborgare. De följande invandrargrupperna i storleksordning kom från Nordamerika, Storbritannien och Sovjetunionen. Den ekonomiska tillväxten och den internationella utvecklingen skapade grunden för en öppnare invandringspolitik. Behovet av utländsk arbetskraft började diskuteras. Den stora förändringen kom med östblockets sönderfall på 1990-t. Under detta accepterades omkring dubbelt mer flyktingar per år än under föregående decennium, men den största ökningen skedde i i. österifrån. 1990 gjorde president Koivisto ett uttalande där han gjorde gällande att ingermanländarna kunde betraktas som återflyttare. Deklarationen utgjorde startskottet för ingermanländsk i. från Ryssland och Estland. I. ökade till drygt 13 000 1991, den högsta siffran någonsin. Av dessa kom hälften från Estland och det tidigare Sovjetunionen. Ingermanländarna har status som utlandsfinländare i likhet med andra finländare som bott utomlands i flera generationer.
I slutet av 2002 hade 117 103 personer i Finland något annat modersmål än finska, svenska eller samiska. Antalet hade tredubblats sedan 1990. Antalet nationaliteter var 160, av vilka ryssarna (24 336) och esterna (12 428) utgjorde de största grupperna, därnäst kom svenskarna och därefter flyktingar från Somalia och Jugoslavien.
Någon signifikant arbetskraftsinvandring till Finland har inte förekommit under efterkrigstiden. 2002 beviljades endast 45 långvariga uppehålls- och arbetstillstånd för specialutbildad arbetskraft. Nästan alla nya uppehålls- och arbetstillstånd beviljades temporärt. Finlands inträde i Europeiska unionen 1995 gav EU-medborgarna tillträde till den finländska arbetsmarknaden, men detta ledde inte till någon större i. Se även integrationsstöd.
Internationella äktenskap har däremot bidragit till den utländska befolkningen. Årligen ingås över 2 000 äktenskap, där den ena parten är utländsk medborgare och den andra parten finländare, fast bosatt i Finland. 2002 gifte sig finländska kvinnor mest med män från Storbritannien, USA och Sverige, medan männen mest ingick äktenskap med ryska och estniska kvinnor.
Den utländska befolkningen är koncentrerad till s. Finland. Hälften bor i Nyland, särskilt i Hfrs. Egentliga Finland har den näststörsta andelen. Procentuellt sett har Åland mest utlandsfödd befolkning, men situationen avviker från resten av landet, eftersom 73 % av invandrarna utgörs av svenska medborgare. Se även minoriteter. (A. Leitzinger, Ulkomaalaiset Suomessa 1812-1972, 2008, Ulkomaalaispolitiikka Suomessa 1812-1972, 2008) ( Krister Björklund)
Antalet personer födda utomlands resp. utländska medborgare i Finland 2002. Diagram: Arttu Paarlahti.
Sedan 1980-t. är Finland ett nettoinvandringsland. I. är emellertid ingen ny företeelse, den har alltid förekommit. Exempelvis redan i de medeltida städerna hade tyska köpmän en viktig ställning. Förutom att de behärskade handeln, hade de ofta positioner i de större städernas råd.
Till de tidigaste invandrarna hör romerna, som kom från Sverige till Finland i slutet av 1500-t. År 1637 stiftades en lag om att alla romer skulle fördrivas från riket, men lagen efterlevdes endast delvis. Drygt hundra år senare befästes status quo då romerna gavs rätt att vistas i landet och idka marknadshandel men inte gårdfarihandel. Också andra invandrare började dyka upp i den finska rikshalvan. Exempelvis på 1600-t. kom det invandrare från Baltikum, som slog sig ner som fiskare vid sydkusten till förargelse för den lokala fiskarbefolkningen.
De första judarna anlände till Sverige mot slutet av 1700-t., men till Finland kom endast enstaka av dem på tillfälliga besök. Endast Fredrikshamn hade en liten judisk enklav. Förutom de få judar som bosatt sig i Finland på eget initiativ kom judiska soldater med den ryska armén till landet på 1830-t. När dessa soldater hemförlovades, hade de rätt att bosätta sig där de var stationerade. Fr.o.m. 1830 utnyttjades en lokal på Sveaborg som synagoga, och den första rabbin kom 1867. År 1850 var judarnas antal omkring 500 och 1870 ca 700. Judarna fick inte medborgarrättigheter och hade enligt lag inte rätt att invandra till eller bo i landet, vilket innebar att de var utsatta för myndigheternas godtycke. Detta var ett arv från den svenska lagstiftning som man inte i autonomins namn i något avseende ville ge avkall på. Med en kejserlig förordning 1869 begränsades judarnas rätt som tidigare soldater att utöva endast vissa yrken inom handel och hantverk. I slutet av 1880-t. utfärdades förordningar som gjorde judarnas situation ännu svårare. Som en följd av utvisningar och frivillig emigration sjönk antalet judar i Finland på tre år från 1 017 till 720. Fram till 1918, då judarna gavs rätt till medborgarskap var deras liv i Finland övervakat och kringskuret. Judarna utgjorde aldrig (med enstaka undantag) något politiskt eller ekonomiskt problem för Finland. 1920 var antalet judar 1 468, varav tre fjärdedelar var födda i Finland.
Redan i början av 1700-t. rörde sig ryska gårdfarihandlare i Finland (påsaryssar), men de första ryssarna som blev bosatta i Finland var livegna som i samband med förläningar tvångsförflyttades från Ryssland till ö. Finland till de områden som Sverige varit tvunget att avträda till Ryssland efter frederna i Nystad (1721) och Åbo (1743), det s.k. Gamla Finland. Byn Kyyrölä fick sitt ursprung i en förläning dit 20 ryska livegna familjer förflyttades. En annan rysk enklav uppstod i Raivola, där greve Saltykov grundade ett järnbruk 1802 med 600 ryska livegna som arbetare.
Den ryska inflyttningen vid denna tid var mest påfallande i städerna. Till en början placerades ryssar bara i de lokala garnisonerna och i de högsta administrativa tjänsterna. Mot slutet av 1700-t. ökade den ryska befolkningen, till en början i städerna Viborg, Kexholm och Sordavala och efter Åbofreden i Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott. Till den gamla hansastaden Viborg flyttade också tyskar, i huvudsak från staden Nyen (Nevanlinna) som fick vika för byggandet av Petersburg.
Eftersom Finland var en del av det svenska riket gällde dess lagar också här, och de växlade mellan utvisning, assimilering och kontroll av invandrad befolkning. Ryska tiden medförde som sagt inga egentliga förändringar eftersom de svenska lagarna fortfarande gällde under autonomin.
Efter 1809 började ryssar invandra också till det övriga Finland. Ryska handelsmän etablerade sig i Hfrs, Åbo, Tavastehus, Vasa och Tfrs. 1840 var 40 % av Hfrs handelsmän ryssar. Kända företagare var Kiseleff, Sergejeff, Sinebrychoff, Wavulin och Wolkoff. Andra ryska invandrare var förvaltningstjänstemän, militärpersonal och deras familjer m.fl. 1880 hade 10 % av Hfrs befolkning ryska som modersmål. De framgångsrika invandrarna assimilerades till stor del i den dåtida finlandssvenska överklassen. Dessutom fanns talrika månglare, säsongarbetare, badgäster o.a. ryssar i landet.
1910 bodde ca 12 000 ryska undersåtar i de sju största städerna. Befästningsarbetena i början av 1900-t. överallt i landet och första världskriget ledde till att den ryska militären i Finland som mest uppgick till över 100 000 man.
Det fanns också rysk bosättning på Karelska näset, där Petersburgs bättre bemedlade innevånare hade sommarvillor längs Finska viken. Under den bästa sommarsäsongen kunde sommargästernas antal vara omkring 100 000.
Situationen förändrades för den ryska befolkningen då Finland blev självständigt. De ryssar som inte var finska medborgare förvandlades till emigranter. Många av dem lämnade landet. Finlands regering försökte så snabbt som möjligt bli av med de ryska trupper som ännu fanns i landet. Under inbördeskriget fördrevs den ryska militären, men på Mannerheims order fick tsararméns officerare stanna i Finland.
Kort efter ryska revolutionen satte en flyktingström in, främst från Petersburg. 1918-19 uppgick antalet ryssar i landet till ca 15 000, varav ca 5 000 var fast bosatta. Oroligheterna drev allt fler på flykten. Efter Kronstadtupproret 1921 flydde ca 6 500 officerare och matroser till Finland och placerades i för ändamålet upprättade läger. De flesta av dem återvände senare till Sovjetunionen.
Sovjetarméns offensiv i Östkarelen drev 1922 den största flyktingströmmen i Finlands historia över gränsen. På våren var det totala antalet flyktingar uppe i 33 500, av vilka 15 000 var ryssar och resten s.k. frändefolk, ingermanländare och östkarelare. Ännu de två följande åren anlände stora mängder flyktingar, men mot slutet av decenniet upphörde flyktingströmmen. En liten stegring i antalet upplevdes i början av 1930-t., då tvångskollektiviseringen av lantbruket tog fart.
Totalt minskade antalet flyktingar efter 1922. En del av flyktingarna återvände till Sovjetunionen, andra fortsatte vidare till andra länder. Antalet decimerades också av att dödligheten bland dem var större än nativiteten och de invandrare som fick finskt medborgarskap försvann ur statistiken. I mitten av 1930-t. var antalet ryska invandrare i Finland utan finskt medborgarskap drygt 14 000. De antiryska stämningarna i landet var starka och många fast bosatta ryssar fann det säkrast att förfinska sina släktnamn. Det var svårt för emigranterna att få finskt medborgarskap, och först efter andra världskriget mildrades bestämmelserna.
Tillförlitliga uppgifter om flyktingarnas exakta antal vid denna tid saknas. Den första officiella statistiken över utlänningar i Finland uppgjordes 1920, och enligt den var totalantalet utlänningar i Finland 24 451. Antalet tidigare ryska medborgare och medborgare i det nygrundade Sovjetunionen var 16 921, svenskar 4 080, tyskar 1 645, norrmän 457, danskar 379, schweizare 269 och resten från andra länder. Schweizarna utgjorde den största enskilda gruppen (1,6 %) efter ryssar, skandinaver och tyskar. Dessa bodde främst på landsbygden, medan de andra utlänningarna koncentrerade sig till städerna. Detta förklaras av att en stor del av schweizarna var ostmästare och verksamma i mejerier på landet. Schweizarna i städerna var för det mesta konditorer och guvernanter. Många schweizare etablerade sig framgångsrikt också i andra näringar; kända namn är Fazer och Huber.
I Kotka fanns en liten norsk bosättning fr.o.m. 1872, då norrmannen Hans Gutzeit grundade en ångsåg i Kotka. Från Norge hade han med sig såganläggningen och norska sågarbetare. Kring "Norska sågen" växte en liten invandrarenklav upp, och mellan 1872 och 1913 arbetade minst ett par hundra norrmän där. Många hade också tagit med sig sin familj till Kotka. En del av sågarbetarna stannade i Finland och assimilerades småningom i den finska befolkningen.
Nordens första muslimer dök upp i Finland med den ryska militären genast efter 1808-09 års krig. Senare anlände allt flera tatarer till landet. De flesta var s.k. mishärer som försörjde sig som gårdfarihandlare. De kom från guvernementen Niznij-Novgorod och Simbirsk. 1870 var deras antal knappa 50. Eftersom handeln gick bra, etablerade sig största delen av dem som köpmän i de större städerna, många mycket framgångsrikt. I efterdyningarna av den ryska revolutionen flydde många tatarer till Finland och strömmen fortsatte ända till mitten av 1930-t. År 1925 godkände regeringen officiellt stadgarna för den muslimska församlingen som hade verkat sedan 1830-t., och Finland blev sålunda det första landet i den västliga kultursfären som gav sina muslimer en officiell ställning.
Ett litet antal mellaneuropeiska flyktingar sökte sig till Finland mot slutet av 1930-t. Landets svåra politiska situation avspeglades i flyktingpolitiken och 1938 trädde en skärpt förordning i kraft för reglering av i. Utlänningar betraktades nu som en säkerhetsrisk. Den blev riktgivande för Finlands invandrarpolitik i ett halvt århundrade framåt.
Andra världskriget medförde stora folkförflyttningar. I dess inledningsskede fanns det ca 15 000 ryssar i Finland. 1943 förflyttades ca 62 000 ingermanländare till Finland från de sovjetiska områden som tyskarna erövrat. De var i huvudsak ättlingar till finländare som på 1600-t. flyttat till Ingermanland som vid denna tid hörde till svenska riket. Under tvångskollektiviseringen och terrorn under Stalins tid 1929-42 landsförvisades ca 75 000 av de dåvarande omkring 150 000 ingermanländarna till olika orter i Sovjetunionen och tusentals avrättades. De som hade blivit kvar evakuerades med Tysklands medgivande till Finland under fortsättningskriget. Finländarna hade för avsikt att flytta dessa finsktalande ingermanländare undan kriget, men en viktig orsak var också att underlätta arbetskraftsbristen i Finland.
Då kriget var slut återsändes ca 55 000 ingermanländare enligt vapenstilleståndsvillkoren till Sovjetunionen. De fick dock inte återvända till sina hemtrakter. Många sändes för långa tider till tvångsarbetsläger och många avrättades. Hundratals som anade vilket öde som väntade i Sovjetunionen, flydde under transporterna till olika ställen i Finland och senare till Sverige då finländarna gett dem den möjligheten genom att lämna tågdörrar olåsta och genom att låta tågen sakta ner farten på någon lämplig plats.
I. till Finland avstannade efter kriget. Migrationsrörelsen karakteriserades i stället av en massiv utvandring, framför allt till Sverige. Utlänningarnas antal i Finland var länge dryga 10 000. Mellan 1950 och 1976 ökade siffran endast från 11 000 till 12 000.
I. under perioden 1950-89 dominerades av från Sverige återflyttande finländare. Finlands geopolitiska läge och ekonomiska situation gynnade inte främmande i. Behovet av en invandringspolitik uppmärksammades först efter 1973, då flyktingar började anlända till Finland, först från Chile, senare från bl.a. Vietnam och Somalia.
1980 var antalet utländska medborgare i Finland 12 843, varav 3 105 var svenska medborgare. De följande invandrargrupperna i storleksordning kom från Nordamerika, Storbritannien och Sovjetunionen. Den ekonomiska tillväxten och den internationella utvecklingen skapade grunden för en öppnare invandringspolitik. Behovet av utländsk arbetskraft började diskuteras. Den stora förändringen kom med östblockets sönderfall på 1990-t. Under detta accepterades omkring dubbelt mer flyktingar per år än under föregående decennium, men den största ökningen skedde i i. österifrån. 1990 gjorde president Koivisto ett uttalande där han gjorde gällande att ingermanländarna kunde betraktas som återflyttare. Deklarationen utgjorde startskottet för ingermanländsk i. från Ryssland och Estland. I. ökade till drygt 13 000 1991, den högsta siffran någonsin. Av dessa kom hälften från Estland och det tidigare Sovjetunionen. Ingermanländarna har status som utlandsfinländare i likhet med andra finländare som bott utomlands i flera generationer.
I slutet av 2002 hade 117 103 personer i Finland något annat modersmål än finska, svenska eller samiska. Antalet hade tredubblats sedan 1990. Antalet nationaliteter var 160, av vilka ryssarna (24 336) och esterna (12 428) utgjorde de största grupperna, därnäst kom svenskarna och därefter flyktingar från Somalia och Jugoslavien.
Någon signifikant arbetskraftsinvandring till Finland har inte förekommit under efterkrigstiden. 2002 beviljades endast 45 långvariga uppehålls- och arbetstillstånd för specialutbildad arbetskraft. Nästan alla nya uppehålls- och arbetstillstånd beviljades temporärt. Finlands inträde i Europeiska unionen 1995 gav EU-medborgarna tillträde till den finländska arbetsmarknaden, men detta ledde inte till någon större i. Se även integrationsstöd.
Internationella äktenskap har däremot bidragit till den utländska befolkningen. Årligen ingås över 2 000 äktenskap, där den ena parten är utländsk medborgare och den andra parten finländare, fast bosatt i Finland. 2002 gifte sig finländska kvinnor mest med män från Storbritannien, USA och Sverige, medan männen mest ingick äktenskap med ryska och estniska kvinnor.
Den utländska befolkningen är koncentrerad till s. Finland. Hälften bor i Nyland, särskilt i Hfrs. Egentliga Finland har den näststörsta andelen. Procentuellt sett har Åland mest utlandsfödd befolkning, men situationen avviker från resten av landet, eftersom 73 % av invandrarna utgörs av svenska medborgare. Se även minoriteter. (A. Leitzinger, Ulkomaalaiset Suomessa 1812-1972, 2008, Ulkomaalaispolitiikka Suomessa 1812-1972, 2008) ( Krister Björklund)
Antalet personer födda utomlands resp. utländska medborgare i Finland 2002. Diagram: Arttu Paarlahti.
Immigration. I Finland bosatta personer födda i utlandet (1980-2009) och utländska medborgare (1980-2008). Diagram: Arttu Paarlahti.