naturvård. Pionjärer för naturskyddet, ett äldre synonymbegrepp för n., var i Finland bl.a. Z. Topelius, R. Hult, J.P. Norrlin, J.A. Palmén, R. Palmgren, V. Kujala, K. Linkola, B. Olsoni, T. Brander m.fl. De första egentliga naturskyddsområdena inrättades på 1910-t., men staten inlöste redan långt tidigare markområden för naturskyddsändamål (se t.ex. Punkaharju). Med stöd av lagen om naturskydd, given 1923, fridlystes de första arterna. N. regleras i dag främst genom naturvårdslagen av 1997, som inbegriper Europeiska rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, det s.k. habitatdirektivet, och direktivet om bevarande av vilda fåglar, det s.k. fågeldirektivet. Naturvårdslagen tillämpas på skyddet och skötseln av naturen och landskapet. I fråga om skötseln av skogarna och skogsbruket har skogslagen större vikt.
En statlig naturskyddsinspektör, som förestod naturvårdsbyrån vid Skogsforskningsinstitutet, tillsattes 1923, och 1962 inrättades en tjänst för en biträdande naturskyddsinspektör. Byrån indrogs 1972. N. förvaltas idag av miljöministeriet och de regionala miljöcentralerna (miljövård).
Genom att underteckna FN-konventionen om biologisk mångfald (1992) har Finland förbundit sig att främja skyddet av den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av den. Den nya naturvårdslagen lyfter uttryckligen fram bevarandet av naturens mångfald som en hörnsten för all n. I praktiken sker detta främst genom inrättande av naturskyddsområden, skydd av naturtyper, arter och geologiska formationer samt genom landskapsvård.
Naturskyddsområden kan inrättas på statens mark med stöd av lag och förordning och på enskild mark enligt beslut av den regionala miljöcentralen, sedan markägaren anhållit därom. De statliga naturskyddsområdena sköts och förvaltas företrädesvis av Forststyrelsen, vissa områden också av Skogsforskningsinstitutet, Helsingfors universitet och Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsfrågor. De vanligaste naturskyddsområdena är (2005) nationalparker (35 st., sammanlagt 8 150 km2) och naturreservat (19 st., sammanlagt 1 530 km2). Övriga naturskyddsområden på statlig mark är myrskyddsområden (173 st., sammanlagt 4 490 km2, myrar), lundskyddsområden (53 st., 13 km2), skyddsområden för gamla skogar (92 st., sammanlagt 100 km2), sälskyddsområden (7 st., sammanlagt 190 km2) och 63 (sammanlagt 468 km2) övriga naturskyddsområden som inbegriper bland annat fågelrika insjöar och havsvikar. Därtill kommer ödemarksområdena i Lappland, som inrättades 1991 med stöd av ödemarkslagen.
Ödemarksområdena (12 st., 2004 sammanlagt 14 882 km2) är inte naturskyddsområden av konventionellt slag. Målsättningarna är att bevara deras karaktär som ödemarker, trygga den samiska kulturen och samernas naturahushållning samt utveckla förutsättningarna för mångsidigt utnyttjande av naturen. På dessa områden är det bland annat förbjudet att bygga vägar och att bedriva gruvdrift. Utöver de statliga naturskyddsområdena finns det 3 438 (2004 sammanlagt 1 220 km2) privata naturskyddsområden som grundats på ansökan av respektive markägare på kommunal, samfälld eller privat mark. Med stöd av naturvårdslagen och ödemarkslagen har ca 9 % (2004) av Finlands areal skyddats. Merparten av de skyddade områdena ingår i EU-nätverket Natura 2000.
I naturvårdslagen ingår även stadganden om skydd av vissa naturtyper. Naturtyperna är dungar som till betydande del består av ädla lövträd, hassellundar, klibbalskärr, sandstränder i naturtillstånd, ängar vid havsstranden, trädlösa eller av naturen trädfattiga sanddyner, enbevuxen ängsmark, lövängar samt stora enstaka träd och trädgrupper som dominerar ett öppet landskap. Områden som hör till dessa naturtyper får inte ändras så att detta äventyrar naturtypens karaktär. Naturtyperna i naturvårdslagen skiljer sig från de traditionella naturskyddsområdena i fråga om hur de inrättas och hur de skyddas. Skyddet syftar till att bevara naturtypernas särdrag och idealet är inte alltid ett fullkomligt orört område. Vissa naturtyper är beroende av ständig vård och oavbrutet nyttjande.
Målsättningarna för artskyddet är att bevara ursprungliga och etablerade arters livskraftiga stammar och utbredningsområden. Detta sker genom fridlysning av vissa växt- och djurarter. Genom 1997 års naturvårdsförordning har drygt 200 växt- och djurarter fridlysts, medan drygt 1 300 arter har förklarats hotade. Utöver detta tillämpas bl.a. EU:s specialbestämmelser om artskydd (habitatdirektivet) på drygt 30 vilt levande djurarter som förekommer i Finland.
Skyddet av geologiska formationer bygger på naturvårdslagen och marktäktslagen från 1981. Skyddsobjekten kan i storlek variera från jättegrytor till åsformationer. Vissa naturföremål eller naturformationer, s.s. jättegrytor, flyttblock, grottor och gamla eller egendomligt vuxna träd, har även blivit fridlysta som naturminnesmärken.
Vidare kan landskapsområden inrättas för att bevara och vårda landskapsbilden eller kulturlandskapets skönhet och dess historiska särdrag. Naturvårdslagen innehåller bl.a. förbud mot utomhusreklam utanför detaljplaneområden.
Organisationer som är verksamma inom sektorn n. är bl.a. Finlands naturskyddsförbund, Luonto-Liitto, Natur och miljö, Greenpeace, WWF samt ÿKommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö. (R. Palmgren, Naturskydd och kultur, 2 bd, 1920-22; P. Borg/H. Ormio, Perustiedot kansallispuistoista, 1978; J. Ulfvens, Favoriter: Liten läsebok i naturvård, 1987; Finlands nationalparker, red. J. Ekholm/S. Kostet/H. Salonen, 1995)
En statlig naturskyddsinspektör, som förestod naturvårdsbyrån vid Skogsforskningsinstitutet, tillsattes 1923, och 1962 inrättades en tjänst för en biträdande naturskyddsinspektör. Byrån indrogs 1972. N. förvaltas idag av miljöministeriet och de regionala miljöcentralerna (miljövård).
Genom att underteckna FN-konventionen om biologisk mångfald (1992) har Finland förbundit sig att främja skyddet av den biologiska mångfalden och ett hållbart nyttjande av den. Den nya naturvårdslagen lyfter uttryckligen fram bevarandet av naturens mångfald som en hörnsten för all n. I praktiken sker detta främst genom inrättande av naturskyddsområden, skydd av naturtyper, arter och geologiska formationer samt genom landskapsvård.
Naturskyddsområden kan inrättas på statens mark med stöd av lag och förordning och på enskild mark enligt beslut av den regionala miljöcentralen, sedan markägaren anhållit därom. De statliga naturskyddsområdena sköts och förvaltas företrädesvis av Forststyrelsen, vissa områden också av Skogsforskningsinstitutet, Helsingfors universitet och Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsfrågor. De vanligaste naturskyddsområdena är (2005) nationalparker (35 st., sammanlagt 8 150 km2) och naturreservat (19 st., sammanlagt 1 530 km2). Övriga naturskyddsområden på statlig mark är myrskyddsområden (173 st., sammanlagt 4 490 km2, myrar), lundskyddsområden (53 st., 13 km2), skyddsområden för gamla skogar (92 st., sammanlagt 100 km2), sälskyddsområden (7 st., sammanlagt 190 km2) och 63 (sammanlagt 468 km2) övriga naturskyddsområden som inbegriper bland annat fågelrika insjöar och havsvikar. Därtill kommer ödemarksområdena i Lappland, som inrättades 1991 med stöd av ödemarkslagen.
Ödemarksområdena (12 st., 2004 sammanlagt 14 882 km2) är inte naturskyddsområden av konventionellt slag. Målsättningarna är att bevara deras karaktär som ödemarker, trygga den samiska kulturen och samernas naturahushållning samt utveckla förutsättningarna för mångsidigt utnyttjande av naturen. På dessa områden är det bland annat förbjudet att bygga vägar och att bedriva gruvdrift. Utöver de statliga naturskyddsområdena finns det 3 438 (2004 sammanlagt 1 220 km2) privata naturskyddsområden som grundats på ansökan av respektive markägare på kommunal, samfälld eller privat mark. Med stöd av naturvårdslagen och ödemarkslagen har ca 9 % (2004) av Finlands areal skyddats. Merparten av de skyddade områdena ingår i EU-nätverket Natura 2000.
I naturvårdslagen ingår även stadganden om skydd av vissa naturtyper. Naturtyperna är dungar som till betydande del består av ädla lövträd, hassellundar, klibbalskärr, sandstränder i naturtillstånd, ängar vid havsstranden, trädlösa eller av naturen trädfattiga sanddyner, enbevuxen ängsmark, lövängar samt stora enstaka träd och trädgrupper som dominerar ett öppet landskap. Områden som hör till dessa naturtyper får inte ändras så att detta äventyrar naturtypens karaktär. Naturtyperna i naturvårdslagen skiljer sig från de traditionella naturskyddsområdena i fråga om hur de inrättas och hur de skyddas. Skyddet syftar till att bevara naturtypernas särdrag och idealet är inte alltid ett fullkomligt orört område. Vissa naturtyper är beroende av ständig vård och oavbrutet nyttjande.
Målsättningarna för artskyddet är att bevara ursprungliga och etablerade arters livskraftiga stammar och utbredningsområden. Detta sker genom fridlysning av vissa växt- och djurarter. Genom 1997 års naturvårdsförordning har drygt 200 växt- och djurarter fridlysts, medan drygt 1 300 arter har förklarats hotade. Utöver detta tillämpas bl.a. EU:s specialbestämmelser om artskydd (habitatdirektivet) på drygt 30 vilt levande djurarter som förekommer i Finland.
Skyddet av geologiska formationer bygger på naturvårdslagen och marktäktslagen från 1981. Skyddsobjekten kan i storlek variera från jättegrytor till åsformationer. Vissa naturföremål eller naturformationer, s.s. jättegrytor, flyttblock, grottor och gamla eller egendomligt vuxna träd, har även blivit fridlysta som naturminnesmärken.
Vidare kan landskapsområden inrättas för att bevara och vårda landskapsbilden eller kulturlandskapets skönhet och dess historiska särdrag. Naturvårdslagen innehåller bl.a. förbud mot utomhusreklam utanför detaljplaneområden.
Organisationer som är verksamma inom sektorn n. är bl.a. Finlands naturskyddsförbund, Luonto-Liitto, Natur och miljö, Greenpeace, WWF samt ÿKommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö. (R. Palmgren, Naturskydd och kultur, 2 bd, 1920-22; P. Borg/H. Ormio, Perustiedot kansallispuistoista, 1978; J. Ulfvens, Favoriter: Liten läsebok i naturvård, 1987; Finlands nationalparker, red. J. Ekholm/S. Kostet/H. Salonen, 1995)