Riksdagshuset

Riksdagshuset, säte för Finlands riksdag. Det första förslaget till byggnad för Finlands enkammarlantdag gjordes 1907 av Gustaf Nyström, i form av en tillbyggnad till Ständerhuset, som han tidigare själv hade ritat. Förslaget väckte dock kritik, varefter det beslöts att byggnaden skulle placeras på Observatorieberget. 1908 utlystes en arkitekttävling, där Eliel Saarinen utgick som segrare, men inte heller detta förslag förverkligades.

Det nuvarande R. uppfördes på Arkadiabacken i Främre Tölö 1927-31 enligt ritningar av J.S. Sirén, baserat på arkitektbyrån Borg-Sirén-Åbergs segrande förslag "Oratoribus" (Till talarna). Den väldiga byggnaden på ca 106 000 m2 utgör ett monument över Finlands självständighet och demokrati, men har också uppfattats som ett substitut för det frihetsmonument som aldrig kom till i huvudstaden, och även som en symbol för nationell försoning. Byggnaden är ett enhetligt konstverk där byggnadskonst, konsthantverk och bildkonst smälter samman till en helhet på arkitekturens villkor. Huvudvåningen upptas främst av sessionssalen, vars inredning är i björk och jakaranda. I övrigt är materialen i huvudsak inhemska; de vanligaste träslagen i möblerna är flam- och masurbjörk i brunbetsat utförande samt ek. Sirén har själv formgivit inredningen i de viktigaste lokalerna samt all belysningsarmatur och många andra detaljer. Därtill har ett flertal av landets mest kända formgivare på olika sätt bidragit till utformningen av möbler, textilier, målningar och skulpturer. Sessionssalens fem bronsstatyer - Röjaren, Intellektuellt arbete, Framtiden, Tron och Skördemannen - är utförda av Wäinö Aaltonen. Huvudbyggnaden totalrenoverades på 1980-t. under ledning av arkitektbyrån Pitkänen-Laiho-Raunio .

Byggnadens pompösa, symmetriskt nyklassicistiska fasader, som saknar närmare anknytning till övrig finländsk eller skandinavisk arkitektur, är helt klädda med röd granit från Kalvola. Huvudfasaden och -entrén är riktad mot Mannerheimvägen och domineras av en mäktig kolonnrad med 14 pelare och en massiv stentrappa. Framför byggnaden står statyer av presidenterna K.J. Ståhlberg (1959) och P.E. Svinhufvud (1961), båda gjorda av Wäinö Aaltonen. Där står även en staty av Kyösti Kallio, skulpterad av sonen Kalervo Kallio (1962).

Riksdagens allt mångsidigare verksamhet och behovet av större lokaliteter för Riksdagsbiblioteket ledde till att man i slutet av 1960-t. fattade beslut om en tillbyggnad. 1970 arrangerades en arkitekttävling, som vanns av arkitektbyrån Pitkänen-Laiho-Raunio. Tillbyggnaden, som består av tre delar, blev färdig 1978 och är väl dold i terrängen, så att det ursprungliga R. fortfarande klart dominerar stadsbilden. De gamla bostadsflyglarna på vardera sidan om huvudbyggnaden förlängdes med flyglar för ledamöternas arbetsrum. En halvcirkelformad tillbyggnad med fasader i mässing är byggd på baksidan; denna del inrymmer Riksdagsbiblioteket och riksdagens förvaltningsavdelning. Inredningen i tillbyggnaden står i samklang med huvudbyggnaden, och den funktionalistiska stilen har varit utgångspunkten för nybyggets former, material, färgsättning och dekorationsmotiv. Tillbyggnaden står i förbindelse med det intilliggande stadsförbundets hus, som på 1980-t. övertogs av riksdagen. Detta hus, som är ritat av Hilding Ekelund och byggt 1952, har genomgått en totalrenovering för riksdagens behov.

På 1990-t. blev en ny utvidgning av riksdagens lokaliteter aktuell. En tävling föranstaltades och vanns av arkitektbyrå Helin & Co (Pekka Helin), som fick i uppdrag att planera den nya byggnaden i planteringen mellan Järnvägsgatan, Arkadiagatan och Mannerheimvägen. Byggnaden är i sju våningar och tudelad; den högre delen har en fasad i mörkbränt tegel mot Arkadiagatan, medan den lägre, rundade delen har samma Kalvolagranit som R:s väggar. Byggnaden, som invigdes 2004, är genom en tunnel förenad med R.; den inrymmer bl.a. sammanträdesrum för stora utskottet och utrikesutskottet samt auditorium och personalmatsal. I de övre våningarna finns arbetsrum för riksdagsledamöterna och deras assistenter samt enheten för internationella ärenden. (L-M. Hakala-Zilliacus, Suomen eduskuntatalo: kokonaistaideteos, itsenäisyysmonumentti ja kansallisen sovinnon representaatio, 2002; T. Westerbom, Folkets suveränitet förstenad: lantdagens hus som politiskt problem i Finland före självständigheten år 1917, 2004) (Patrick Eriksson)