opera

opera. Operor framfördes i Finland av utländska trupper fr.o.m. slutet av 1700-t. I Åbo anordnades operadagar med amatörsångare strax före Åbo brand 1827. Den första inhemska operan framfördes huvudsakligen med amatörkrafter i Hfrs 1852; Kung Karls jakt av Pacius till libretto av Topelius. Dessa stod även för Prinsessan av Cypern, ett sångspel med Kalevalamotiv för invigningen av Nya teatern i Hfrs 1860. De utländska operatrupperna, med föreställningar på italienska, tyska och svenska dominerade dock ännu.

De första operaföreställningarna på finska hölls 1870 (Webers Preciosa, Verdis Trubaduren) genom försorg av Suomalainen seura. 1873-79 gavs hela 30 av de mest gouterade operorna ur den internationella repertoaren på finska av Suomalainen teatteri (Arkadiateatern). Opera- och operettföreställningar gavs samtidigt på svenska av Nya teatern, vilket ledde till ett överutbud. Vardera teatern upphörde med denna verksamhet; från 1879 hänvisades operapubliken till gästspel och enstaka föreställningar på ryska som gavs av Alexandersteatern, stundom med högklassiga solister från S:t Petersburg. Ett kuriosum från 1890-t. är Sibelius enda opera, enaktaren Jungfrun i tornet (Hertzberg), komponerad 1896 för en välgörenhetstillställning.

Operaföreställningar gavs i början av 1900-t. på Kansallisteatteri i Hfrs under ledning av A. Järnefelt. Ett tyskt sällskap hade redan 1857 i Hfrs uppfört Tannhäuser, men nu spelades Wagneroperor med inhemska artister av toppklass. Även i Åbo och i Viborg gavs operor. O. Merikantos Pohjan neiti tillkom 1899 som den första operan på finska (uruppf. i Viborg 1908), hans Elinan surma komponerades 1910. Erkki Melartins Aino fullbordades 1909 och Palmgrens Daniel Hjort (på svenska) 1910. A. Launis stod för den första komiska operan på finska, Seitsemän veljestä, framförd 1913.

Först 1911 upprättades en fast operascen i Hfrs: Inhemska operan, från 1914 Finska operan och sedan 1956 Finlands nationalopera, som till 1993 uppträdde i f.d. Alexandersteatern. 1921 grundades Finlands nationalbalett i anslutning till Finska operan. Vid föreställningarna medverkade länge Helsingfors stadsorkester, en egen orkester grundades först 1963.

Aarre Merikantos mästerverk Juha fullbordades 1922, men refuserades och kom först senare till heders. De märkligaste inhemska premiärerna på 1920- o. 30-t. var Madetojas Pohjalaisia (1924, räknas som Finlands "nationalopera") och hans Juha (1935), vardera i en nationalromantisk stil. På 1940-t. debuterade Tauno Pylkkänen som operatonsättare. Hans Mare ja hänen poikansa (uppf. 1945) har alltjämt aktualitet.

Efter andra världskriget fick operaföreställningar i Åbo, Tfrs, Lahtis, Vasa m.fl. städer ökad betydelse. De organiserades av operaföreningar, som till stor del byggde på amatörers medverkan. Föreningarna tillhör Finlands operaförbund (Suomen oopperaliitto), Hfrs, gr. 1968. Operaföreningarna producerar i regel en operauppsättning per år eller vart annat år. Därutöver arrangerar föreningarna bl.a. operakonserter. Varje lokal opera ansvarar självständigt för verksamheten och finansieringen, som sköts med stöd av hemstaden och sponsorer. För att värva solister för uppsättningarna upprätthåller operaförbundet en solistbank sedan 1985. Verksamheten inom förbundet och de lokala föreningarna ger möjlighet för finländare även utanför huvudstadsregionen att få njuta av operaupplevelser. Finlands operaförbund utdelar priset Årets solist till en sångare under 35 år, som framträtt i en produktion av någon regionalopera.

Komponister som framträtt med operor på 1950- o. 60-t. är bl.a. T. Marttinen och E. ÿRautavaara. Återupptäckten av A. Merikantos Juha blev startpunkten för en märklig utveckling inom den inhemska operakonsten. Juha spelades i radio 1957-58 och uppfördes sceniskt i Lahtis 1963, men på nationaloperan först 1967. Denna produktion samt framföranden 1970 och 1971 vid Operafestspelen i Nyslott var utgångspunkten för inspelningen av Juha på grammofon 1972 (dir. Söderblom), den första operainspelningen i Finland. Juha banade väg för en veritabel operaboom, först kom de s.k. "karvalakki-operorna" (pälsmössoperorna), nämligen J. Kokkonens Viimeiset kiusaukset (De sista frestelserna, 1975, t.o.m. 2004 ca 350 framföranden), A. Sallinens Ratsumies (Ryttaren, 1975) och 1978 hans Punainen viiva (Det röda strecket). Nationaloperan har även framfört dessa verk vid turnéer till europeiska länder och USA.

Bland senare inhemska operor märks K. Ahos Avain (Nyckeln) och Hyönteiselämää (Insektliv), E. Rautavaaras operor Thomas och Vincent m.fl. verk. Nationaloperans första produktion på svenska är E. Bergmans Det sjungande trädet till libretto av B. Carpelan (1986-88, uppf. 1995). Kaija Saariahos L´amour de loin (Amin Maalouf), som spelades på nationaloperan 2004, hade dessförinnan uppförts i bl.a. Salzburg, New York och Paris. Operor har spelats även utanför den traditionella scenen, såsom M. Heiniös kyrkoopera Riddaren och draken, beställd till Åbo domkyrkas 700-årsjubileum 2000. Se även balett, danskonst, operett. (Kuninkaasta Kuninkaaseen eli suomalaisen oopperan tarina, red. T.-M. Lehtonen/P. Hako, 1987; H-I. Lampila, Suomalainen ooppera, 1997; M. Heiniö, Karvalakki kansakunnan kaapin päällä, 1999; P. Savolainen, Ooppera suomalaisen kulttuuri-identiteetin rakentajana, 1999) (Fabian Dahlström)