representationsreformen

representationsreformen. Representationssystemets omvandling från ståndslantdagarna (lantdag) till en demokratiskt vald enkammarlantdag med 200 ledamöter (riksdagen) blev i Finland mycket dramatisk och abrupt. En ståndsbaserad representation fanns vid denna tid kvar bara i Finland och i ett par nordtyska provinser (Mecklenburg), medan tvåkammarsystemet tillämpades nästan överallt. R. var en följd av den s.k. storstrejken på hösten 1905, som i sin tur ingick i den politiska turbulensen i Ryssland efter motgångarna i det rysk-japanska kriget 1904-−05. I avsikt att lugna ned stämningarna hade Nikolaj II lovat ge Ryssland en riksduma, medan han i Finland genom det s.k. novembermanifestet upphävde tillämpningen av februarimanifestet från 1899 och dessutom ställde införandet av allmän och lika rösträtt i utsikt.

För att genomföra reformen tillsatte den nya senaten som leddes av Leo Mechelin i december 1905 en kommitté med Robert Hermansson som ordförande, medan kejsaren strax därpå utfärdade kallelsen till en sista urtima ståndslantdag (1905-−06). Kommittén beslöt först att införa det nästan oprövade enkammarsystemet som i Europa förekom bara i några småstater på Balkan. Därefter fastslogs att även kvinnor skulle få samma rätt att rösta och att kandidera i lantdagsval som män. Även detta var en stor nyhet i Europa (och i hela världen). Rösträtts- och valbarhetsåldern sattes till 24 år.

Reformens radikalitet modererades dock av några viktiga bestämmelser. Ett proportionellt valsystem som tidigare funnits bara i Belgien (d'Honts metod) infördes och valkretsarna gjordes relativt stora. En kandidat kunde även ställa upp i flera kretsar på en gång och behövde alltså inte heller själv bo i valkretsen. På förslag av E.N. Setälä infördes kravet på kvalificerad majoritet som tillämpades då grundlagar ansågs bli berörda av ny lagstiftning. Alla lagförslag skulle även passera det s.k. stora utskottet, som föreslagits av Felix Heikel, innan de antogs av lantdagens plenum.

R. hade en mycket stor inverkan på den politiska kulturen, opinionsbildningen och partiväsendet. De röstberättigades antal växte till ca en miljon. R. utgjorde ett viktigt led i arbetarklassens frammarsch och öppnade vägen för arbetarrörelsen att delta i lagstiftningen och väckte på så sätt därför också stora förhoppningar om ytterligare sociala och ekonomiska reformer. Det första valet till enkammarlantdagen i mars 1907 blev även en betydande framgång för Finlands socialdemokratiska parti. Nya borgerliga partier som Svenska folkpartiet och agrarförbundet organiserade sig för att attrahera nya skaror av väljare.

Den nya lantdagsordningen och vallagen stadfästes av kejsaren 20/7 1906, men de åtföljdes inte av någon ny regeringsform. Därför infördes inte ännu parlamentarismens princip i Finland, och kejsaren behöll fortfarande nästan all reell makt i sin hand. (S. Vuolijoki, Yksikamarisen arkielämää: muistelmia nykyisen eduskuntalaitoksen alkuajoilta, 1934; V. Heinämies/J.W. Tuura, Uudet kasvot ja vanhat parrat, kuvia ja kuvauksia eduskunnan lapsuuden ajoilta, 1947; J. Teljo, Suomen valtioelämän murros 1905−-1908, 1949; Suomen kansanedustuslaitoksen historia V, 1958; J. Mylly, Traditio, järjestelmä, symbolit, tutkielmia Suomen poliittisesta kulttuurista 1800- ja 1900-luvuilta, 1989; E. Ahtisaari m.fl., Yksi kamari − kaksi sukupuolta, 1997; H. Ylikangas, Käännekohdat Suomen historiassa, 1998; People citizen nation, red. L-F. /Landgrén/P. Hautamäki, 2005; J. Mylly, Edustuksellisen kansanvallan läpimurto, 2006) (Thomas Westerbom)