Röda gardet, revolutionär arbetarorganisation, som bildades i Hfrs under storstrejken 1905; den bestod av ca 3 000 man och leddes av kapten Johan Kock. Också på landsbygden uppsattes väpnade ordningsstyrkor, röda garden, som fortsatte sin verksamhet under de följande åren i likhet med r. i huvudstaden. Där kom det sommaren 1906 till sammanstötningar (Hagnäs torg) med borgerliga väpnade skaror, vilket ledde till gardets upplösning 3/8 1906.
Efter marsrevolutionen i Ryssland 1917 väcktes i vissa radikala socialdemokratiska kretsar tanken att gardena borde återupplivas. Under loppet av 1917 bildade arbetarna lokala ordningsgarden, som gick under olika namn. Inom dessa uppstod på sina ställen röda garden, där de radikalare elementen samlades. De röda gardena utövade påtryckning på den socialdemokratiska partiledningen för att få den att slå in på den revolutionära vägen. Vid en kongress för de lokala arbetargardenas befälhavare i Tfrs 16-18/12 1917 fattades beslutet att gardena skulle underställas partiet, men samtidigt pågick revolutionsförberedelser, som även överbefälhavaren för ordningsgardena Ali Aaltonen deltog i.
Från denna tidpunkt utövade rödgardistflygeln ett allt mer dominerande inflytande över händelseutvecklingen, vilket slutligen ledde till att de röda gardena grep makten i s. Finland 27/1 1918. Under inbördeskriget innehades den högsta militära ledningen av överbefälhavaren för R. (först Aaltonen, senare Eero Haapalainen), som biträddes av en generalstab i Hfrs. Den operativa krigsledningen handhades huvudsakligen av den ryske översten Svetsjnikov. Den centrala politiska revolutionsledningen (folkkommissariatet) hade inte lyckats skapa en fungerande förvaltning, varför det i praktiken var de lokala befälhavarna för R. som fick träffa alla viktiga avgöranden på sina respektive avsnitt.
I slutet av maj 1918 var nästan 75 000 människor internerade i 64 fångläger runt om i landet. För dem som deltagit i strid på den röda sidan 1918 och därtill bl.a. för s.k. skogsgardister under andra världskriget bildades 1945 veteranorganisationen Entisten sotilaiden toverikuntien liitto, som tillhörde Demokatiska förbundet för Finlands folk med vilket den sammanslogs 1948. I stället grundade rödgardistsektionerna en ny organisation, Entisten punakaartilaisten keskusjärjestö, som i likhet med sin föregångare försökte ställa dem som bedrivit den vita terrorn till svars och utkräva ersättningar till dem som utsatts för lidanden. Dessa bemödanden ledde dock ingen vart, först på 1970-t. utbetalades en penningersättning (se veteraner) till forna rödgardister. Beträffande litteratur, se även inbördeskriget. (C. Palmaer/R. Mankinen, Finlands röda garden, 1973; M-L. Salkola, Työväenkaartien synty ja kehitys punakaartiksi 1917-18 ennen kansalaissotaa I-II, 1985)
Efter marsrevolutionen i Ryssland 1917 väcktes i vissa radikala socialdemokratiska kretsar tanken att gardena borde återupplivas. Under loppet av 1917 bildade arbetarna lokala ordningsgarden, som gick under olika namn. Inom dessa uppstod på sina ställen röda garden, där de radikalare elementen samlades. De röda gardena utövade påtryckning på den socialdemokratiska partiledningen för att få den att slå in på den revolutionära vägen. Vid en kongress för de lokala arbetargardenas befälhavare i Tfrs 16-18/12 1917 fattades beslutet att gardena skulle underställas partiet, men samtidigt pågick revolutionsförberedelser, som även överbefälhavaren för ordningsgardena Ali Aaltonen deltog i.
Från denna tidpunkt utövade rödgardistflygeln ett allt mer dominerande inflytande över händelseutvecklingen, vilket slutligen ledde till att de röda gardena grep makten i s. Finland 27/1 1918. Under inbördeskriget innehades den högsta militära ledningen av överbefälhavaren för R. (först Aaltonen, senare Eero Haapalainen), som biträddes av en generalstab i Hfrs. Den operativa krigsledningen handhades huvudsakligen av den ryske översten Svetsjnikov. Den centrala politiska revolutionsledningen (folkkommissariatet) hade inte lyckats skapa en fungerande förvaltning, varför det i praktiken var de lokala befälhavarna för R. som fick träffa alla viktiga avgöranden på sina respektive avsnitt.
I slutet av maj 1918 var nästan 75 000 människor internerade i 64 fångläger runt om i landet. För dem som deltagit i strid på den röda sidan 1918 och därtill bl.a. för s.k. skogsgardister under andra världskriget bildades 1945 veteranorganisationen Entisten sotilaiden toverikuntien liitto, som tillhörde Demokatiska förbundet för Finlands folk med vilket den sammanslogs 1948. I stället grundade rödgardistsektionerna en ny organisation, Entisten punakaartilaisten keskusjärjestö, som i likhet med sin föregångare försökte ställa dem som bedrivit den vita terrorn till svars och utkräva ersättningar till dem som utsatts för lidanden. Dessa bemödanden ledde dock ingen vart, först på 1970-t. utbetalades en penningersättning (se veteraner) till forna rödgardister. Beträffande litteratur, se även inbördeskriget. (C. Palmaer/R. Mankinen, Finlands röda garden, 1973; M-L. Salkola, Työväenkaartien synty ja kehitys punakaartiksi 1917-18 ennen kansalaissotaa I-II, 1985)
Röda gardet hade också kvinnliga kämpar i sina led, bl.a. i slaget om Tfrs kring månadsskiftet mars-april 1918. För de vita var detta ytterligare ett bevis på de rödas bestialitet. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.