inbördeskriget, väpnad kamp mellan "vita" (borgerliga) och "röda" (socialistiska) samhällsgrupper i Finland januari-maj 1918. Striden fördes i huvudsak mellan inhemska styrkor, även om de vita fick hjälp av en liten rikssvensk frivilligkår och i slutskedet av tyska trupper, medan de röda i viss grad understöddes av den i landet kvarblivna ryska militären. Av sistnämnda orsak har man på den vita sidan använt beteckningen "frihetskriget" om konflikten för att därmed framhålla, att det i främsta rummet var fråga om att säkra landets nyvunna självständighet mot en yttre fiende. På den röda sidan har uttrycket "klasskriget" varit avsett att understryka kampens sociala aspekter. Andra benämningar som använts är "röda upproret" och "medborgarkriget". Alla dessa uttryck avspeglar vissa sidor av konflikten, vars bedömning varit förenad med så starka känsloengagemang, att accepterandet av en allmänt omfattad benämning länge förorsakade stora svårigheter. I detta arbete används i allmänhet beteckningen kriget 1918 för i.
Orsakerna till kriget står dels att söka i den allmänna historiska bakgrunden, dels i den aktuella situationen under första världskrigets slutskede. Finland hade p.g.a. sitt jämförelsevis avskilda läge och anslutningen till det ryska kejsardömet utvecklats långsammare än t.ex. Sverige, varför landet både politiskt och socialt tedde sig efterblivet under senare hälften av 1800-t. Efter 1860-talets nödår, som blottade ekonomiska och sociala struktursvagheter i det agrara samhället, inleddes en industrialiseringsprocess som dock gick relativt långsamt framåt. Samtidigt ökade den obesuttna befolkningen på landsbygden och emigrationen var jämförelsevis liten (utom i s. och mell. Österbotten). De obesuttna bildade jämte arbetarna i de nya hierarkiskt uppbyggda industricentra ett växande, missnöjt proletariat.
Jämsides med denna utveckling gjorde sig från Rysslands sida en strävan gällande att helt införliva Finland med kejsardömet och förryska dess samhällsliv. De politiskt aktiva kretsarna tvangs därmed att inrikta sig på ett nationellt självförsvar mot den ö. grannen, vilket minskade möjligheterna att utbygga sociallagstiftningen. Det ryska trycket, som sammanhängde med behovet att säkra gränsregionerna p.g.a. spänningen mellan Tyskland och Ryssland inför första världskriget, stegrades med åren och nådde sin kulmen i 1900-talets andra decennium, då den inhemska regeringen helt försattes ur spel.
Till dessa huvudtendenser i samhällsutvecklingen kom den aktuella situationen i början av 1918. Världskriget hade pågått i fyra år, och även om Finland inte deltagit i kampen hade som följd av kriget livsmedelsläget starkt försämrats och en böjelse för våldsmetoder vunnit insteg. 1916 hade lantdagen fått socialistisk majoritet som 1917 förbyttes i borgerlig. Detta väckte hos vänstern besvikelse och minskade förhoppningarna om reformer på parlamentarisk väg. Härtill kom den ryska revolutionen 1917 och efter bolsjevikernas seger Finlands självständighetsförklaring 6/12. På hösten samma år hade strejkoroligheter utbrutit i landet (storstrejken), varvid ett antal våldsdåd begicks. Den nya självständighetssenaten under P.E. Svinhufvud byggde på borgerlig samling.
Vid årsskiftet 1917/1918 erkändes Finlands självständighet av bolsjevikregeringen, men omkring 40 000 man ryska trupper kvarblev i landet. För regeringen blev det viktigt att avlägsna dem och i detta syfte bildades en milisarmé under befäl av generallöjtnant Gustaf Mannerheim som i främsta rummet förfogade över de borgerliga skyddskårerna som uppgick till omkring 40 000 man. Å andra sidan förberedde sig socialisterna att enligt ryskt mönster överta makten. De kunde därvid stödja sig på det ca 30 000 man starka röda gardet som fick vapenhjälp och instruktörer av ryssarna. Det var därför nödvändigt för regeringen att igångsätta sin aktion innan samarbetet mellan ryssarna och de röda blivit alltför intimt, liksom också de röda för sin del måste påskynda sina planer så att regeringen inte skulle hinna avväpna ryssarna och därigenom i avgörande grad förbättra sin ställning.
På detta sätt förde utvecklingen mot en kris som inleddes med strider i Viborg och som bröt ut i full utsträckning i slutet av januari (28/1), då skyddskårerna i Österbotten avväpnade de ryska garnisonerna och ryssarna i Hfrs överlämnade vapen åt röda gardet. I detta krigets första fas inriktade sig regeringen på att stabilisera sin ställning i n., mell. och ö. Finland, medan den röda revolutionsledningen, det s.k. folkkommissariatet, tog makten inom landets folkrikaste områden i s. och s.v. Redan i början av februari bildades en klar frontlinje som sträckte sig från trakten n. om Björneborg över Ikalis, Ruovesi, Vilppula, Jämsä och Mäntyharju till S:t Andree och Valkjärvi på Karelska näset.
I:s andra fas intill början av mars fick sin prägel av röda offensiva företag med växlande framgång. I ö. och v. Nyland samt i Nystadstrakten nedkämpades skyddskårsavdelningar som satte sig till motvärn mot det röda väldet (frikårer); Nystadskåren begav sig senare till Åland, där den avväpnades av en rikssvensk expeditionsstyrka (Ålandsexpeditionen). Från regeringens synpunkt var det dock betydelsefullt att dessa operationer band en stor del av de rödas bästa trupper. De röda företog också anfall i Satakunta, Tavastland och Savolax samt i Karelen med hjälp av ryska trupper, men några nämnvärda framgångar nåddes inte. Samtidigt förstärktes den vita armén genom uppsättning av värvade regementen och värnpliktsuppbåd. Den i Tyskland utbildade jägarbataljonen (jägarrörelsen) återvände till Vasa 25/2 och dess medlemmar insattes som officerare och underofficerare i den vita armén. Dessutom anlände närmare 1 200 svenska frivilliga, bland dem en rad högre officerare (Svenska brigaden). Vapenförrådet kompletterades med tysk och svensk hjälp.
Sedan regeringstrupperna sålunda konsoliderats och slagit tillbaka den röda offensiven inleddes i:s tredje fas, då initiativet övergick till de vita. Det avgörande anfallet mot Tfrs sattes igång 15/3 och 26/3 var staden innesluten för att efter hårda strider slutligen erövras 6/4. Detta innebar för de vita en betydande seger: de röda förlusterna uppgick till 2 000 stupade och 11 000 fångar. Vid samma tid landsteg en tysk expeditionskår om 9 500 man (Östersjödivisionen) i Hangö och avancerade längs kusten i riktning mot Hfrs.
Därmed började den fjärde och sista fasen i kriget. De vita delades i två huvudgrupper: västarmén som i samverkan med tyskarna företog en framstöt mot Riihimäki, och östarmén vars huvuduppgift var att verkställa det avgörande anfallet i Karelen. Hfrs intogs 12/4, Björneborg 13/4 och Lahtis 19/4. De röda ledarna överflyttade till Viborg, men var efter stadens inringning tvungna att fly till Ryssland 26/4. Tre dagar senare erövrades Viborg. Västerom Lahtis besegrades den röda huvudarmén slutligt 2/5, varvid 20 000 fångar togs; deras antal ökades under de följande dagarnas rensningsoperationer i Kymmenedalen. 15/5 föll de rödas sista stödjepunkt Ino på Karelska näset.
I. varade sålunda ca tre och en halv månad. Under denna tid hade varken den vita eller den röda sidan haft möjligheter att fast utforma sina riktlinjer för samhällets utveckling. De vita hade dock fördelen av att kunna arbeta på det beståendes grund, medan de röda avsett att förverkliga något helt nytt och oprövat. I fråga om maktresurser var situationen en annan, eftersom de röda tack vare samarbetet med ryssarna förfogade över mera vapen och även militära stödjepunkter. De röda styrkorna steg till ca 90 000 man, medan de vita inte uppgick till mer än omkring 70 000. Underlägsenheten i fråga om maktresurser kan ha bidragit till att för den vita sidan framhäva betydelsen av radikala metoder vid upprorets nedkämpande.
De vita hade emellertid också vissa andra fördelar på sin sida. Sålunda kunde de räkna med stöd från hela den gamla officerskåren med den erfarne Mannerheim i spetsen, medan upprorsledningen inte alltid visade sig situationen vuxen, även om enstaka ryska officerare såsom överste Michail Svetsnjikov anslöt sig till de röda. Vidare understödde majoriteten av bondebefolkningen de vita också i de av de röda besatta delarna av landet, något som också gällde städernas borgerskap. Följden härav blev för inbördeskrig i allmänhet typiska våldsdåd, mord och godtyckliga, av revolutionsdomstolar fastställda avrättningar av civilpersoner, varvid ofta personlig hämndlystnad spelade en stor roll. Många oskyldiga föll offer för terrorn. Efter kampens avslutande tillsattes s.k. domstolar för statsförbrytelser, vilkas utslag ofta var summariska. Se även röda terrorn och vita terrorn.
Enligt den statliga utredningen krigsdöda 1914-1922, som verkställdes kring sekelskiftet 2000, drygt åttio år efter själva händelserna, stupade 5 200 röda och 3 400 vita i strid. Omkring 1 400 vita mördades under kriget, medan 7 400 röda avrättades efter stridernas upphörande. Enligt utredningen uppgick krigets totalförluster till inemot 37 000 stupade, mördade, avrättade samt av umbäranden och sjukdom avlidna. I:s följdverkningar var djupgående och kastade sin skugga flera årtionden framåt i tiden. De till Ryssland flyktade röda ledarna grundade där 1918 Finlands kommunistiska parti, som arbetade för revolutionens fullföljande med vapenmakt. Denna omständighet försvårade utvecklingen av goda relationer mellan Finland och Sovjetunionen, även om krigstillståndet mellan de båda länderna upphävdes i fördraget i Dorpat 1920. Vidare förorsakade frågan om beviljande av amnesti åt de forna röda djupgående meningsskiljaktigheter mellan den borgerliga högern och centern. Däremot kunde det socialdemokratiska partiet genom att dess moderata ledning hade hållit sig utanför i. reorganiseras under ledning av Väinö Tanner. Under 1920-t. utvecklades partiet till ett moderat socialdemokratiskt parti av skandinavisk typ, vilket redan 1926 kunde bilda en minoritetsregering och som fr.o.m. 1937 betraktades som ett normalt regeringsparti (rödmylleregeringen). Vid den senare tidpunkten uttalade Mannerheim i försonlig anda att det inte mera borde frågas på vilken sida man stått 1918. Därmed hade i. definitivt blivit historia, även om det också senare togs till utgångspunkt för känslomättade diskussioner. (Finlands frihetskrig år 1918, 6 bd, 1921-25; Finlands frihetskrig skildrat av deltagare, 8 bd, 1921-28; H. Söderhjelm, Det röda upproret i Finland år 1918, 1918; E. Kivijärvi, Suomen vapaussota 1918, 4 bd, 1918-19; O.W. Kuusinen, Die Revolution in Finnland, 1920; H. Ignatius/K. Soikkeli, Frihetskriget i Finland år 1918, 1924; M.S. Svetshnikov, Vallankumous ja kansalaissota Suomessa 1917-1918, 1925; När Finlands öde avgjordes, 1927; A. Halonen, Suomen luokkasota, 1928; Finlands frihetskrig, 2 bd, 1933-35; J.O. Hannula, Frihetskriget i Finland år 1918, 1936; Kampen om Finland 1918, red. A.E. Heinrichs/J.V. Hägglund, 1938; Th. Svedlin, Frihetskriget i översikt, 1938; Den svenska insatsen i Finlands frihetskrig, 1938; A. Luhtakanta, pseud., Suomen punakaarti, 1938; Luokkasodan muisto, red. J. Mäkelä, 1947; V. Tanner, Kuinka se oikein tapahtui, 1948; J. Paasivirta, Finland år 1918, 1962; T. Lehén, Punaisten ja valkoisten sota, 1967; J. Paavolainen, Poliittiset väkivaltaisuudet Suomessa 1918, 2 bd, 1966-67, Vankileirit Suomessa 1918, 1971, Suomen kansallinen murhenäytelmä, 1974, Röd och vit terror: Finlands nationella tragedi och fånglägren 1918, 1986; V. Rasila, Kansalaissodan sosiaalinen tausta, 1968; H. Soikkanen, Kansalaissota dokumentteina, 2 bd, 1967-69, förk. sv. utgåva Dokument från finska inbördeskriget, 1980; O. Manninen, Kansannoususta armeijaksi, 1974; A. Hyvönen, Suurten tapahtumien vuodet 1917-1918, 1977; A. Tanskanen, Venäläiset Suomen sisällissodassa vuonna 1918, 1978; V. Holodkovski, Suomen työväen vallankumous 1918, 1978; A.F. Upton, Vallankumous Suomessa 1917-1918, 2 bd, 1980-81, The Finnish revolution 1917-1918; 1980; L.T. Lappalainen, Punakaartin sota, 2 bd, 1981; T. Manninen, Vapaustaistelu, kansalaissota ja kapina. Taistelun luonne valkoisten sotapropagandasta vuonna 1918, 1982; J. Piilonen, Vallankumous kunnallishallinnossa, 1982; O. Ketonen, Kansakunta murroksessa, 1983; R. Alapuro, State and revolution in Finland, 1988; Yhden kortin varassa: suomalainen vallankumous 1918, red. J.T. Lappalainen, 1989; A. Bondestam, Jakobstad vintern 1918, 1989; R. Arimo, Saksalaisten sotilaallinen toiminta Suomessa vuonna 1918, 1991; J. Kekkonen, Laillisuuden haaksirikko: rikosoikeudenkäyttö Suomessa vuonna 1918, 1991; A. Sandström, Finlands frihetsväg 1917-1918, 1992; Vaikea totuus: vuosi 1918 ja kansallinen tiede, red. H. Ylikangas, 1993; H. Ylikangas, Tie Tampereelle, 1993, sv. övers. Vägen till Tammerfors, 1995; S. Arosalo, Poliittisen väkivallan yhteiskunnallisista edellytyksistä: punainen ja valkoinen väkivalta Suomessa vuonna 1918, 1994; Suomen vapaussota 1918, red. J. Aunesluoma/M. Häikiö, 1995; U-M. Peltonen, Punakapinan muistot, 1996, Muistin paikat, 2003; O. Leino, Utsikt från Skillnaden: inbördeskriget i Helsingfors 1918, 1997; J.& J. Eerola, Henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918, 1998; H. Takala, Taistelu Lahdesta 1918, 1998; R. Andersson, Vad gjorde du i Finland, far?: svenska frivilliga i inbördeskriget 1918, 1999; Blod på drivan: händelserna 1917-1918 ur ett österbottniskt perspektiv, red. M. Koskimies-Envall, 1999; Muistelmia aktivismista ja vapaussodasta, red. O. Manninen/V. Määttä, 1999; Terror och tragik: Helsingfors och Sibbo 1918, red. P. Schybergson, 2003; S. Lindholm, Röd galenskap - vit terror, det förträngda kriget 1918 i Västnyland 2005, Röda moln över industribygd - arbetarsocknen Pojo under inbördeskriget 2007; A. Roselius, Amatöörien sota, 2006, M. Tikka, Valkoisen hämärän maa, 2006, Terrorin aika 1917-1922, 2006; E. Salminen, Päättymätön sota 1918: sisällissota julkisessa sana 1917-2007, 2007) (Göran von Bonsdorff)
Orsakerna till kriget står dels att söka i den allmänna historiska bakgrunden, dels i den aktuella situationen under första världskrigets slutskede. Finland hade p.g.a. sitt jämförelsevis avskilda läge och anslutningen till det ryska kejsardömet utvecklats långsammare än t.ex. Sverige, varför landet både politiskt och socialt tedde sig efterblivet under senare hälften av 1800-t. Efter 1860-talets nödår, som blottade ekonomiska och sociala struktursvagheter i det agrara samhället, inleddes en industrialiseringsprocess som dock gick relativt långsamt framåt. Samtidigt ökade den obesuttna befolkningen på landsbygden och emigrationen var jämförelsevis liten (utom i s. och mell. Österbotten). De obesuttna bildade jämte arbetarna i de nya hierarkiskt uppbyggda industricentra ett växande, missnöjt proletariat.
Jämsides med denna utveckling gjorde sig från Rysslands sida en strävan gällande att helt införliva Finland med kejsardömet och förryska dess samhällsliv. De politiskt aktiva kretsarna tvangs därmed att inrikta sig på ett nationellt självförsvar mot den ö. grannen, vilket minskade möjligheterna att utbygga sociallagstiftningen. Det ryska trycket, som sammanhängde med behovet att säkra gränsregionerna p.g.a. spänningen mellan Tyskland och Ryssland inför första världskriget, stegrades med åren och nådde sin kulmen i 1900-talets andra decennium, då den inhemska regeringen helt försattes ur spel.
Till dessa huvudtendenser i samhällsutvecklingen kom den aktuella situationen i början av 1918. Världskriget hade pågått i fyra år, och även om Finland inte deltagit i kampen hade som följd av kriget livsmedelsläget starkt försämrats och en böjelse för våldsmetoder vunnit insteg. 1916 hade lantdagen fått socialistisk majoritet som 1917 förbyttes i borgerlig. Detta väckte hos vänstern besvikelse och minskade förhoppningarna om reformer på parlamentarisk väg. Härtill kom den ryska revolutionen 1917 och efter bolsjevikernas seger Finlands självständighetsförklaring 6/12. På hösten samma år hade strejkoroligheter utbrutit i landet (storstrejken), varvid ett antal våldsdåd begicks. Den nya självständighetssenaten under P.E. Svinhufvud byggde på borgerlig samling.
Vid årsskiftet 1917/1918 erkändes Finlands självständighet av bolsjevikregeringen, men omkring 40 000 man ryska trupper kvarblev i landet. För regeringen blev det viktigt att avlägsna dem och i detta syfte bildades en milisarmé under befäl av generallöjtnant Gustaf Mannerheim som i främsta rummet förfogade över de borgerliga skyddskårerna som uppgick till omkring 40 000 man. Å andra sidan förberedde sig socialisterna att enligt ryskt mönster överta makten. De kunde därvid stödja sig på det ca 30 000 man starka röda gardet som fick vapenhjälp och instruktörer av ryssarna. Det var därför nödvändigt för regeringen att igångsätta sin aktion innan samarbetet mellan ryssarna och de röda blivit alltför intimt, liksom också de röda för sin del måste påskynda sina planer så att regeringen inte skulle hinna avväpna ryssarna och därigenom i avgörande grad förbättra sin ställning.
På detta sätt förde utvecklingen mot en kris som inleddes med strider i Viborg och som bröt ut i full utsträckning i slutet av januari (28/1), då skyddskårerna i Österbotten avväpnade de ryska garnisonerna och ryssarna i Hfrs överlämnade vapen åt röda gardet. I detta krigets första fas inriktade sig regeringen på att stabilisera sin ställning i n., mell. och ö. Finland, medan den röda revolutionsledningen, det s.k. folkkommissariatet, tog makten inom landets folkrikaste områden i s. och s.v. Redan i början av februari bildades en klar frontlinje som sträckte sig från trakten n. om Björneborg över Ikalis, Ruovesi, Vilppula, Jämsä och Mäntyharju till S:t Andree och Valkjärvi på Karelska näset.
I:s andra fas intill början av mars fick sin prägel av röda offensiva företag med växlande framgång. I ö. och v. Nyland samt i Nystadstrakten nedkämpades skyddskårsavdelningar som satte sig till motvärn mot det röda väldet (frikårer); Nystadskåren begav sig senare till Åland, där den avväpnades av en rikssvensk expeditionsstyrka (Ålandsexpeditionen). Från regeringens synpunkt var det dock betydelsefullt att dessa operationer band en stor del av de rödas bästa trupper. De röda företog också anfall i Satakunta, Tavastland och Savolax samt i Karelen med hjälp av ryska trupper, men några nämnvärda framgångar nåddes inte. Samtidigt förstärktes den vita armén genom uppsättning av värvade regementen och värnpliktsuppbåd. Den i Tyskland utbildade jägarbataljonen (jägarrörelsen) återvände till Vasa 25/2 och dess medlemmar insattes som officerare och underofficerare i den vita armén. Dessutom anlände närmare 1 200 svenska frivilliga, bland dem en rad högre officerare (Svenska brigaden). Vapenförrådet kompletterades med tysk och svensk hjälp.
Sedan regeringstrupperna sålunda konsoliderats och slagit tillbaka den röda offensiven inleddes i:s tredje fas, då initiativet övergick till de vita. Det avgörande anfallet mot Tfrs sattes igång 15/3 och 26/3 var staden innesluten för att efter hårda strider slutligen erövras 6/4. Detta innebar för de vita en betydande seger: de röda förlusterna uppgick till 2 000 stupade och 11 000 fångar. Vid samma tid landsteg en tysk expeditionskår om 9 500 man (Östersjödivisionen) i Hangö och avancerade längs kusten i riktning mot Hfrs.
Därmed började den fjärde och sista fasen i kriget. De vita delades i två huvudgrupper: västarmén som i samverkan med tyskarna företog en framstöt mot Riihimäki, och östarmén vars huvuduppgift var att verkställa det avgörande anfallet i Karelen. Hfrs intogs 12/4, Björneborg 13/4 och Lahtis 19/4. De röda ledarna överflyttade till Viborg, men var efter stadens inringning tvungna att fly till Ryssland 26/4. Tre dagar senare erövrades Viborg. Västerom Lahtis besegrades den röda huvudarmén slutligt 2/5, varvid 20 000 fångar togs; deras antal ökades under de följande dagarnas rensningsoperationer i Kymmenedalen. 15/5 föll de rödas sista stödjepunkt Ino på Karelska näset.
I. varade sålunda ca tre och en halv månad. Under denna tid hade varken den vita eller den röda sidan haft möjligheter att fast utforma sina riktlinjer för samhällets utveckling. De vita hade dock fördelen av att kunna arbeta på det beståendes grund, medan de röda avsett att förverkliga något helt nytt och oprövat. I fråga om maktresurser var situationen en annan, eftersom de röda tack vare samarbetet med ryssarna förfogade över mera vapen och även militära stödjepunkter. De röda styrkorna steg till ca 90 000 man, medan de vita inte uppgick till mer än omkring 70 000. Underlägsenheten i fråga om maktresurser kan ha bidragit till att för den vita sidan framhäva betydelsen av radikala metoder vid upprorets nedkämpande.
De vita hade emellertid också vissa andra fördelar på sin sida. Sålunda kunde de räkna med stöd från hela den gamla officerskåren med den erfarne Mannerheim i spetsen, medan upprorsledningen inte alltid visade sig situationen vuxen, även om enstaka ryska officerare såsom överste Michail Svetsnjikov anslöt sig till de röda. Vidare understödde majoriteten av bondebefolkningen de vita också i de av de röda besatta delarna av landet, något som också gällde städernas borgerskap. Följden härav blev för inbördeskrig i allmänhet typiska våldsdåd, mord och godtyckliga, av revolutionsdomstolar fastställda avrättningar av civilpersoner, varvid ofta personlig hämndlystnad spelade en stor roll. Många oskyldiga föll offer för terrorn. Efter kampens avslutande tillsattes s.k. domstolar för statsförbrytelser, vilkas utslag ofta var summariska. Se även röda terrorn och vita terrorn.
Enligt den statliga utredningen krigsdöda 1914-1922, som verkställdes kring sekelskiftet 2000, drygt åttio år efter själva händelserna, stupade 5 200 röda och 3 400 vita i strid. Omkring 1 400 vita mördades under kriget, medan 7 400 röda avrättades efter stridernas upphörande. Enligt utredningen uppgick krigets totalförluster till inemot 37 000 stupade, mördade, avrättade samt av umbäranden och sjukdom avlidna. I:s följdverkningar var djupgående och kastade sin skugga flera årtionden framåt i tiden. De till Ryssland flyktade röda ledarna grundade där 1918 Finlands kommunistiska parti, som arbetade för revolutionens fullföljande med vapenmakt. Denna omständighet försvårade utvecklingen av goda relationer mellan Finland och Sovjetunionen, även om krigstillståndet mellan de båda länderna upphävdes i fördraget i Dorpat 1920. Vidare förorsakade frågan om beviljande av amnesti åt de forna röda djupgående meningsskiljaktigheter mellan den borgerliga högern och centern. Däremot kunde det socialdemokratiska partiet genom att dess moderata ledning hade hållit sig utanför i. reorganiseras under ledning av Väinö Tanner. Under 1920-t. utvecklades partiet till ett moderat socialdemokratiskt parti av skandinavisk typ, vilket redan 1926 kunde bilda en minoritetsregering och som fr.o.m. 1937 betraktades som ett normalt regeringsparti (rödmylleregeringen). Vid den senare tidpunkten uttalade Mannerheim i försonlig anda att det inte mera borde frågas på vilken sida man stått 1918. Därmed hade i. definitivt blivit historia, även om det också senare togs till utgångspunkt för känslomättade diskussioner. (Finlands frihetskrig år 1918, 6 bd, 1921-25; Finlands frihetskrig skildrat av deltagare, 8 bd, 1921-28; H. Söderhjelm, Det röda upproret i Finland år 1918, 1918; E. Kivijärvi, Suomen vapaussota 1918, 4 bd, 1918-19; O.W. Kuusinen, Die Revolution in Finnland, 1920; H. Ignatius/K. Soikkeli, Frihetskriget i Finland år 1918, 1924; M.S. Svetshnikov, Vallankumous ja kansalaissota Suomessa 1917-1918, 1925; När Finlands öde avgjordes, 1927; A. Halonen, Suomen luokkasota, 1928; Finlands frihetskrig, 2 bd, 1933-35; J.O. Hannula, Frihetskriget i Finland år 1918, 1936; Kampen om Finland 1918, red. A.E. Heinrichs/J.V. Hägglund, 1938; Th. Svedlin, Frihetskriget i översikt, 1938; Den svenska insatsen i Finlands frihetskrig, 1938; A. Luhtakanta, pseud., Suomen punakaarti, 1938; Luokkasodan muisto, red. J. Mäkelä, 1947; V. Tanner, Kuinka se oikein tapahtui, 1948; J. Paasivirta, Finland år 1918, 1962; T. Lehén, Punaisten ja valkoisten sota, 1967; J. Paavolainen, Poliittiset väkivaltaisuudet Suomessa 1918, 2 bd, 1966-67, Vankileirit Suomessa 1918, 1971, Suomen kansallinen murhenäytelmä, 1974, Röd och vit terror: Finlands nationella tragedi och fånglägren 1918, 1986; V. Rasila, Kansalaissodan sosiaalinen tausta, 1968; H. Soikkanen, Kansalaissota dokumentteina, 2 bd, 1967-69, förk. sv. utgåva Dokument från finska inbördeskriget, 1980; O. Manninen, Kansannoususta armeijaksi, 1974; A. Hyvönen, Suurten tapahtumien vuodet 1917-1918, 1977; A. Tanskanen, Venäläiset Suomen sisällissodassa vuonna 1918, 1978; V. Holodkovski, Suomen työväen vallankumous 1918, 1978; A.F. Upton, Vallankumous Suomessa 1917-1918, 2 bd, 1980-81, The Finnish revolution 1917-1918; 1980; L.T. Lappalainen, Punakaartin sota, 2 bd, 1981; T. Manninen, Vapaustaistelu, kansalaissota ja kapina. Taistelun luonne valkoisten sotapropagandasta vuonna 1918, 1982; J. Piilonen, Vallankumous kunnallishallinnossa, 1982; O. Ketonen, Kansakunta murroksessa, 1983; R. Alapuro, State and revolution in Finland, 1988; Yhden kortin varassa: suomalainen vallankumous 1918, red. J.T. Lappalainen, 1989; A. Bondestam, Jakobstad vintern 1918, 1989; R. Arimo, Saksalaisten sotilaallinen toiminta Suomessa vuonna 1918, 1991; J. Kekkonen, Laillisuuden haaksirikko: rikosoikeudenkäyttö Suomessa vuonna 1918, 1991; A. Sandström, Finlands frihetsväg 1917-1918, 1992; Vaikea totuus: vuosi 1918 ja kansallinen tiede, red. H. Ylikangas, 1993; H. Ylikangas, Tie Tampereelle, 1993, sv. övers. Vägen till Tammerfors, 1995; S. Arosalo, Poliittisen väkivallan yhteiskunnallisista edellytyksistä: punainen ja valkoinen väkivalta Suomessa vuonna 1918, 1994; Suomen vapaussota 1918, red. J. Aunesluoma/M. Häikiö, 1995; U-M. Peltonen, Punakapinan muistot, 1996, Muistin paikat, 2003; O. Leino, Utsikt från Skillnaden: inbördeskriget i Helsingfors 1918, 1997; J.& J. Eerola, Henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918, 1998; H. Takala, Taistelu Lahdesta 1918, 1998; R. Andersson, Vad gjorde du i Finland, far?: svenska frivilliga i inbördeskriget 1918, 1999; Blod på drivan: händelserna 1917-1918 ur ett österbottniskt perspektiv, red. M. Koskimies-Envall, 1999; Muistelmia aktivismista ja vapaussodasta, red. O. Manninen/V. Määttä, 1999; Terror och tragik: Helsingfors och Sibbo 1918, red. P. Schybergson, 2003; S. Lindholm, Röd galenskap - vit terror, det förträngda kriget 1918 i Västnyland 2005, Röda moln över industribygd - arbetarsocknen Pojo under inbördeskriget 2007; A. Roselius, Amatöörien sota, 2006, M. Tikka, Valkoisen hämärän maa, 2006, Terrorin aika 1917-1922, 2006; E. Salminen, Päättymätön sota 1918: sisällissota julkisessa sana 1917-2007, 2007) (Göran von Bonsdorff)
|
|