tango

tango. Den internationella, ursprungligen argentinska musikstilen och dansen t. har i sin finländska variant, den s.k. moll- tangon, fått en väletablerad, purfinsk och särpräglad släkting. Intressant är även att denna utvecklingshistoria går tillbaka till så sent som 1940-t. T., som fick sitt internationella genombrott i Paris omkring 1910, introducerades på finländsk mark åren 1912-14 i Hfrs. Förmedlare var först hotell- och restaurangmusiker från S:t Petersburg och därefter utländska danslärare. Men dansens rätt svåra stegföring gjorde att den i sin ursprungliga form inte fick större fotfäste bland allmänheten utan förblev ett tämligen urbant fenomen. Under mellankrigstiden började den tyska tangons mer marschmässiga ideal sprida sig i Europa och den lade också en bestående grund för det finska tangoidealet vad gällde både musiken och dansen.

Trots enskilda banbrytande alster redan tidigare kan den finländska tangons egentliga födelse dateras till 1930-t., då den i Hfrs verksamma pianisten och orkesterledaren Arvo Koskimaas (1912-72) första melodier spelades in på skiva. Koskimaa arbetade enligt tysk förebild med växlingar mellan moll och dur, vilket hans mest kända melodi, den i början av 1940-t. introducerade Syyspihlajan alla (Under höströnnen, text av pseud. Veikko Virmajoki, eg. Arvo Kalliola) är ett exempel på. Ett annat namn av betydelse var Pentti Viherluoto (1915-2004), vars samtidigt lanserade Kaukainen ystäväni (En avlägsen vän, text av pseud. Harry Etelä, eg. brodern Aimo Viherluoto) visar mer likheter med den molldominans som började skönjas även hos andra sångmakare.

Den person som kom att göra den största enskilda insatsen i skapandet av den finska molltangon var Toivo Kärki, vars tidiga 1940-talsalster grundlade stilen; generellt sett en blandning av den ryska romansens mollideal och den marschmässigt taktfasta rytmbehandling som den tyska tangostilen infört. Hans låtar vann som återspeglare av krigstidens umbäranden och sorg snabbt publikens tycke och en ny väg, fortfarande märkbar inom finländsk lätt musik, hade börjat. Centrala textförfattare för Kärki var Kerttu Mustonen och Reino Helismaa. Bland skivartister som sjöng in t. på 1930-t. märks Georg Malmstén, också en tidig tangokompositör och A. Aimo (eg. Aimo Andersson, 1911-63), medan Henry Theel och Eero Väre (1913-72) blev centrala tolkare under 1940-t.

I Olavi Virta fick finsk t. sin stora mytiska sångargestalt och stilbildare; han populariserade många utländska stycken i finsk språkdräkt samt också Kärkis och Helismaas klassiska Täysikuu (Fullmåne). Under 1950-t. inföll också Unto Mononens debut som schlagerkompositör, men genombrottet skedde först under det följande decenniets tangoboom, då hans liv redan var märkt av alkoholismen. Mononens mest kända låt, Satumaa (Sagolandet) har stigit till molltangons signaturmelodi och är en av Finlands mest framförda schlagers genom tiderna.

Om den finska t. började vinna popularitet på dansbanorna efter andra världskriget, kom den riktigt stora perioden i början av 1960-t. Orsakerna till segertåget på hitlistorna som varade omkring 1962-65 är inte helt klarlagda; en smakförändring med nostalgiska förtecken efter år av mycken översättningsschlager kan vara en förklaring. T:s ökade popularitet särskilt bland landsbygdsbefolkningen gav bland musikerna för flera år framåt upphov till myter om en "tangogräns" som separerade den urbanare södern från landsbygden i n., där t. var ett måste på dansbanan. Särskilt Södra Österbotten framstod med ett stort uns av sanning som ett tydligt tangofavoriserande område, där det för gästande dansmusiker, även popgrupper söderifrån, lönade sig att ha t. på repertoaren.

Den kommersiella framgången under 1960-t. förde med sig en betydande nyproduktion av sånger, övervägande av sedan länge etablerade upphovsmän. Musikaliskt sett följdes även ganska beprövade spår, måhända med undantag av att elorgeln nu ofta hördes som solostämma vid sidan av det sedan tidigare så viktiga dragspelet. Tangon blev också föremål för framgångsrika skivparodier, som delade åsikterna för och emot. Tangosångare som slog igenom under 1960-t. var Eino Grön, Esko Rahkonen (1936-2007) samt inte minst Reijo Taipale (f. 1940), som med sin mycket framgångsrika inspelning av Satumaa satte igång tangofebern 1962. Taisto Tammi (eg. Taisto Lundberg, 1945-79) och Markus Allan (eg. Hemmi Allan Isberg, f. 1945) fick många efterföljare bland sin folkgrupp romerna.

Omkring 1966 började tangons popularitet på topplistorna att dala i trycket från angloamerikanskt influerad populärmusik, vars rockmässiga rytmideal efter hand också hittade vägen till inhemska alster med typiska tangodrag. Dessa s.k. "smygtangos" förekom särskilt under 1970-t., men står att finna även i senare finsk schlager.

T. fick sedan en rejäl statushöjning genom inrättandet av tangomarknaden i Seinäjoki 1985, som under senare år har varit ett av Finlands populäraste sommarevenemang (ca 130 600 besökare toppåret 1999). Bakom pionjärarrangemangen stod föreningen Tangomusiikin edistämisyhdistys, grundad av ett antal lokala föreningar. Också Seinäjoki stad och dåvarande tv-kanalen MTV (num. MTV3), som genom åren televiserat evenemanget, var med från början. Idag har arrangemangen sedan länge övertagits av företag, med nämnda förening som en ideell kraft. Vid den årligen, vanligen i början av juli, arrangerade marknaden har man sedan begynnelsen genom sångsolisttävlingar korat en tangokung och sedan 1987 en tangodrottning. I sammanhanget väljs även första och andra tangoprinsar resp. prinsessor. Många av dagens finska schlagersångare, mest känd av dem Jari Sillanpää, har fått sitt genombrott vid marknaden. Evenemangets danstävlingar för amatördanspar har fört vidare danslavetangons traditioner i form av FM-tävlingar och under senare år har VM-tävlingar i internationell dansstil även ordnats. De sedan begynnelsen ordnade kompositionstävlingarna har uvidgat den finländska tangorepertoaren avsevärt och bl.a. medfört fler alster som till sina texter lämpar sig för bägge könen att tolka. Detta har ändrat på den traditionellt ganska maskulina synvinkeln i finländsk tangolyrik. Fram till tangomarknadens tillkomst var antalet profilerade kvinnliga tangosolister också relativt litet, trots att inspelningar hade gjorts redan tidigt. Till undantagen hörde Annikki Tähti, som redan under 1950-t. utmärkte sig som tangotolkare, medan andra samtida kvinnliga solister dessvärre ofta fick nöja sig med att spela in mer lättsmält översättningsschlager. Genom tangomarknaden har antalet kvinnliga sångerskor dock ökat; bl.a. tangodrottningen från 1995, Marita Taavitsainen (f. 1968) har haft t. på en synlig plats i repertoaren även under den fortsatta karriären.

Finsk t. har idag en framträdande ställning inom finländskt kulturliv. Kontakterna till argentinsk t. är väletablerade och utländska mediers intresse är påfallande stort. Därtill har t. också vandrat från dansbanan till stora konsertsalar samt varit föremål för såväl spelfilm, musikteater, skönlitterära verk som akademiska studier. De mest kända namnen är M.A. Numminen och litteraturvetaren, docenten och sångsolisten Jukka Ammondt (f. 1944), som 1993 under artistnamnet Doctor Ammondt gav ut ett skivalbum med finsk t. översatt till latin; han har forskat bl.a. kring den finska tangolyriken. (M.A. Numminen, Tango är min passion, 1999; M. Nyman, Tangokuninkaalliset - ja heidän tarinansa, 2002; P. Jalkanen/V. Kurkela, Populaarimusiikki, 2003; Suomi soi 1: Tanssilavoilta tangomarkkinoille, red. P. Gronow et al., 2004) (Johan Lindberg)