Seinäjoki, stad (gammalt sv. namn Östermyra) i Södra Österbotten vid ån med samma namn (ett av Kyro älvs tillflöden, längd ca 70 km, Västra och Inre Finlands region. Areal 1 432 km2, invånare 58 703 (2011).
Seinäjoki är ett böljande slättland, genomflutet av Seinäjoki och dess tillflöden. I norr reser sig Jouppilaberget. Bosättningen är koncentrerad till ådalen (centralorten S. har 38 000 inv. och Peräseinäjoki 2 020 inv.), som omges av skogsmarker och myrar, bl.a. den stora torvmossen Haukineva (delvis i Jalasjärvi, ca 1 700 ha), där statens bränslecentral uppfört landets första fabrik för tillverkning av torvkoks och briketter (invigd 1976, Vapo Oy). Staden är en viktig järnvägsknut: därifrån utgår banor till Uleåborg och Haapamäki (Österbottniska stambanan, färdig till S. 1883), Vasa, Kristinestad och Tfrs (en ny bana Tfrs-Parkano-Seinäjoki öppnades för trafik 1971). Den är också det finskspråkiga Sydösterbottens kommersiella centrum. Inom bebyggelsen framträder särskilt den monumentala centrumanläggningen, ett verk av Alvar Aalto med kyrka ("Slättens kors", invigd 1960), församlingshem (1966), stadshus (1962), stadsbibliotek (1965), stadsteater (1987) och ett statligt kanslihus (1968). Det 65 m höga kyrktornet har blivit något av en symbol för staden. I Seinäjok finns även ett av Aaltos ungdomsverk, det f.d. skyddskårshuset (1925), som numera tjänar museala ändamål. En bland talrika offentliga skulpturer är Aaltos fontän "Livets källa" (1963) invid kyrkan; f.ö. märks Mannerheimstoden (L. Leppänen, 1955) framför en högstadieskola i stadens centrum, ett monument som symboliserar järnvägsknuten Seinäjoki (H. Varja, 1979) invid centralstationen och en stod som hyllar den finska hästens krigsinsatser (H. Joutsen, 1997) invid landskapsmuseet. Bland byggnader märks vidare centralsjukhuset (V. Martikainen, 1977-83) och krematoriet (H. Taskinen, 1979), samtliga belägna på f.d. Östermyra gårds marker i stadens s. utkanter. Där finns numera även flera museer och en kyrka från 1863, som är inrymd i en ombyggd krutkällare. Egendomen styckades i början av 1900-t., varefter den gamla huvudgården fick namnet Törnävä efter ägarens födelseort (Tyrnävä). Huvudbyggnaden är uppförd 1806 och tillbyggd 1834; den restaurerades i början av 1980-t. och har sedan 1984 varit stadens bankettlokal. Flera av egendomens bevarade byggnader används som utställningslokaler för Södra Österbottens landskapsmuseum (gr. 1962). Av övriga kulturella institutioner kan nämnas stadsteatern (gr. 1963) och en konsthall med naturhistoriskt museum, som togs i bruk 1979. Bland inrättningar märks S. centralsjukhus, som invigdes 1965. Statsrådet fattade 2005 beslut om att placera en ny statlig myndighet, Landsbygdsverket, i Seinäjoki.
Industrin i staden omfattar främst livsmedels- och metallindustri. Där utkommer dagstidningen Ilkka. Av evenemang kan nämnas den årliga tangomarknaden, som varje sommar samlar en storpublik (tango).
Orten var tidigare en avlägsen by i Ilmola socken. Den väcktes till liv 1798, då Vasaköpmannen Abraham Falander (adlad Wasastjerna) här anlade Östermyra järnbruk, nedlagt 1878 efter en omfattande verksamhet särskilt på 1840-t. Falanders son, G.A. Wasastjerna, grundade 1825 en krutfabrik, som innan den nedlades på 1890-t. fick stor betydelse som krutleverantör till landets första järnvägsbyggen och Saima kanal.
Seinäjoki avskildes från modersocknen 1863 och blev samhälle med sammanträngd befolkning 1920, köping 1931 och stad 1960 (samtidigt inkorporerades den forna Seinäjoki lk). Vid ingången av 2005 sammanslogs även Peräseinäjoki kommun med S. År 2009 sammanslogs ytterligare Nurmo och Ylistaro kommuner med Seinäjoki. (A.J. Alanen m.fl., Seinäjoen historia, 2 bd, 1971-77; T. Kangasniemi, Peräseinäjoen kirja, 1995)
Seinäjoki är ett böljande slättland, genomflutet av Seinäjoki och dess tillflöden. I norr reser sig Jouppilaberget. Bosättningen är koncentrerad till ådalen (centralorten S. har 38 000 inv. och Peräseinäjoki 2 020 inv.), som omges av skogsmarker och myrar, bl.a. den stora torvmossen Haukineva (delvis i Jalasjärvi, ca 1 700 ha), där statens bränslecentral uppfört landets första fabrik för tillverkning av torvkoks och briketter (invigd 1976, Vapo Oy). Staden är en viktig järnvägsknut: därifrån utgår banor till Uleåborg och Haapamäki (Österbottniska stambanan, färdig till S. 1883), Vasa, Kristinestad och Tfrs (en ny bana Tfrs-Parkano-Seinäjoki öppnades för trafik 1971). Den är också det finskspråkiga Sydösterbottens kommersiella centrum. Inom bebyggelsen framträder särskilt den monumentala centrumanläggningen, ett verk av Alvar Aalto med kyrka ("Slättens kors", invigd 1960), församlingshem (1966), stadshus (1962), stadsbibliotek (1965), stadsteater (1987) och ett statligt kanslihus (1968). Det 65 m höga kyrktornet har blivit något av en symbol för staden. I Seinäjok finns även ett av Aaltos ungdomsverk, det f.d. skyddskårshuset (1925), som numera tjänar museala ändamål. En bland talrika offentliga skulpturer är Aaltos fontän "Livets källa" (1963) invid kyrkan; f.ö. märks Mannerheimstoden (L. Leppänen, 1955) framför en högstadieskola i stadens centrum, ett monument som symboliserar järnvägsknuten Seinäjoki (H. Varja, 1979) invid centralstationen och en stod som hyllar den finska hästens krigsinsatser (H. Joutsen, 1997) invid landskapsmuseet. Bland byggnader märks vidare centralsjukhuset (V. Martikainen, 1977-83) och krematoriet (H. Taskinen, 1979), samtliga belägna på f.d. Östermyra gårds marker i stadens s. utkanter. Där finns numera även flera museer och en kyrka från 1863, som är inrymd i en ombyggd krutkällare. Egendomen styckades i början av 1900-t., varefter den gamla huvudgården fick namnet Törnävä efter ägarens födelseort (Tyrnävä). Huvudbyggnaden är uppförd 1806 och tillbyggd 1834; den restaurerades i början av 1980-t. och har sedan 1984 varit stadens bankettlokal. Flera av egendomens bevarade byggnader används som utställningslokaler för Södra Österbottens landskapsmuseum (gr. 1962). Av övriga kulturella institutioner kan nämnas stadsteatern (gr. 1963) och en konsthall med naturhistoriskt museum, som togs i bruk 1979. Bland inrättningar märks S. centralsjukhus, som invigdes 1965. Statsrådet fattade 2005 beslut om att placera en ny statlig myndighet, Landsbygdsverket, i Seinäjoki.
Industrin i staden omfattar främst livsmedels- och metallindustri. Där utkommer dagstidningen Ilkka. Av evenemang kan nämnas den årliga tangomarknaden, som varje sommar samlar en storpublik (tango).
Orten var tidigare en avlägsen by i Ilmola socken. Den väcktes till liv 1798, då Vasaköpmannen Abraham Falander (adlad Wasastjerna) här anlade Östermyra järnbruk, nedlagt 1878 efter en omfattande verksamhet särskilt på 1840-t. Falanders son, G.A. Wasastjerna, grundade 1825 en krutfabrik, som innan den nedlades på 1890-t. fick stor betydelse som krutleverantör till landets första järnvägsbyggen och Saima kanal.
Seinäjoki avskildes från modersocknen 1863 och blev samhälle med sammanträngd befolkning 1920, köping 1931 och stad 1960 (samtidigt inkorporerades den forna Seinäjoki lk). Vid ingången av 2005 sammanslogs även Peräseinäjoki kommun med S. År 2009 sammanslogs ytterligare Nurmo och Ylistaro kommuner med Seinäjoki. (A.J. Alanen m.fl., Seinäjoen historia, 2 bd, 1971-77; T. Kangasniemi, Peräseinäjoen kirja, 1995)
Seinäjoki. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Seinäjoki. Den årliga tangomarknaden har blivit en av Finlands största festivaler med en publik på över 100 000 personer. Vid festivalen utses en tangokung och -drottning. På bilden ses vinnarna 2005, Saska Helmikallio och Kati Fors. Foto: Seinäjoen tangomarkkinat Oy, M. Hautamäki.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.