universitet och högskolor. Finlands första universitet var (den gamla) Åbo akademi, grundad 1640. I den mån finländare därförinnan hade idkat universitetsstudier, hade detta skett utanför hemlandets gränser. Akademin förblev under hela sin existens ett litet universitet. Teologin och denna närstående discipliner intog länge en dominerande ställning, även om naturvetenskapliga och ekonomiska lärdomsgrenar började tilldra sig ett ökade intresse från mitten av 1700-t. Mot slutet av nämnda århundrade ägnades nationellt betonade vetenskaper, såsom historia, en betydande uppmärksamhet. Den i främsta rummet inspirerande kraften var där H.G. Porthan. Bland naturvetarna var Johan Gadolin en internationellt känd forskare. Under deras tid hävdade sig akademin i Åbo väl i jämförelse med universiteten i Uppsala och Lund.
En följd av Åbo brand 1827 var att universitetet flyttades till Hfrs. Det kallades därefter Kejserliga Alexandersuniversitetet och bibehöll en central ställning i landets kulturliv. Forskare som lyckades skapa sig ett internationellt namn framträdde. I studenternas strävanden återspeglas tidens skiftande nationella o.a. intressen (studentnationer, ämnesföreningar). Omarbetade statuter skänkte småningom universitetet en modernare prägel. Redan 1811 hade dess ekonomiska villkor märkbart förbättrats. Organisatoriskt förblev det länge indelat i de traditionella fakulteterna, den teologiska, den juridiska och den filosofiska, indelad i en historisk-filologisk och en fysisk-matematisk (matematisk-naturvetenskaplig) sektion. Med tiden tillkom inom denna ram nya ämnen på undervisningsprogrammet. Vid sidan om fakulteterna har den centrala administrationen och universitetsbiblioteket, idag landets nationalbibliotek, verkat. Sedan Finland blivit självständigt, växte Helsingfors universitet ut till ett förhållandevis stort universitet. Under 1900-t. tillkom sju nya fakulteter.
Striden om de språkliga förhållandena vid Helsingfors universitet stod hård mellan världskrigen. Ännu i början av 1920-t. hade de svenskspråkiga majoritet i konsistorium; bland studenterna dominerade däremot de finskspråkiga sedan några decennier. På 1930-t. utvecklade sig förhållandena i en för de svensktalande ogynnsam riktning, 1937 stadgades att undervisning på svenska skulle meddelas endast inom 13 fasta och 2 rörliga professurers område. Den språkpolitiska avspänningen efter andra världskriget medförde en förändring av situationen. Genom en 1947 stadfäst lag blev antalet svenska professurer 23 - de representerar flera av de centrala ämnesområdena inom alla fakulteter utom den teologiska. Helsingfors universitet dominerar fortfarande i viss mening det finländska universitetslivet; detta decentraliserades dock under senare delen av 1900-t.
Den privata, helt med donationsmedel uppbyggda och helt svenska Åbo Akademi, grundades 1918 och förstatligades på 1980-t. De s.k. stamfakulteterna utgjordes där av de humanistiska, matematisk-naturvetenskapliga och statsvetenskapliga fakulteterna. I början av 1920-t. tillkom en kemisk-teknisk och en teologisk fakultet, långt senare, på 1970-t., en pedagogisk, förlagd till Vasa, där akademin sedan dess har en administrativ enhet. 1920 upprättades ett annat privat universitet, det finska Åbo universitet, förstatligat på 1970-t. Samarbetet mellan Åbouniversiteten har efter andra världskriget varit relativt livligt. Vardera har ett stort vetenskapligt bibliotek och olika institutioner, som är livligt verksamma inom ramen för fakulteterna.
Jyväskylä universitet har verkat sedan 1966; dess föregångare var en 1934 grundad pedagogisk högskola, vilket antyder en specialinriktning hos detta universitet. Tammerfors universitet har i sin tur vuxit fram ur en socialhögskola, som ursprungligen (från 1925) arbetade i Hfrs, flyttades till Tfrs 1960 och blev universitet 1966. 1958 grundades i Uleåborg landets andra statsuniversitet, Uleåborgs universitet, som har stor betydelse för den andliga odlingen i landets n. delar. Högskolorna i Joensuu, Kuopio, Vasa och Rovaniemi, som samtliga uppstod under det finländska högskoleväsendets expansiva period på 1960- o. 70-t., ombildades sedermera till universitet.
Enligt 1997 års universitetslag har även högskolor som ger utbildning på de tekniska och merkantila samt konstnärliga områdena status av universitet. Tekniska högskolan fick sitt nuvarande namn 1908; den utgör centrum för den högre ingenjörsutbildningen i landet. Den verkar sedan 1960-t. i Otnäs utanför Hfrs. På 1960-t. grundades även de tekniska högskolorna i Tfrs och Villmanstrand, vilka senare har döpts om till tekniska universitet. Antalet handelshögskolor är sedan länge tre, nämligen Helsingfors handelshögskola, Svenska handelshögskolan och Åbo handelshögskola.
Konstuniversiteten är fyra till antalet. På 1970-t. grundades Konstindustriella högskolan och Teaterhögskolan, medan Sibelius-Akademin fick högskolestatus 1980; alla tre har dock traditioner som går många decennier bakåt i tiden. Detta gäller även Bildkonstakademin, som tillkom i mitten av 1980-t.
Vid Svenska social-och kommunalhögskolan, som 1984 blev en fristående enhet vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet, bedrivs inte högre undervisning och forskning i gängse mening, men högskolan är trots allt en viktig läroanstalt på sitt område.
Enligt universitetslagen har universiteten till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Åbo Akademi, Svenska handelshögskolan, Helsingfors universitet, Tekniska högskolan, Sibelius-Akademin, Konstindustriella högskolan och Teaterhögskolan skall svara för att ett tillräckligt antal personer med kunskaper i svenska kan utbildas för landets behov. Vid universiteten kan avläggas lägre och högre högskoleexamina samt vetenskapliga, konstnärliga och yrkesinriktade påbyggnadsexamina. Universiteten kan också ordna fortbildning och öppen universitetsundervisning.
Vid universiteten arbetar professorer, docenter, assistenter, lektorer o.a. personal. Se även bl.a. kansler och konsistorium. De finländska universiteten är följande (grundläggningsår inom parentes:)
Helsingfors universitet (1640)
Tekniska högskolan (1908), ingår från början av 2010 i Aalto-universitetet
Svenska handelshögskolan (1909)
Helsingfors handelshögskola (1911), ingår från början av 2010 i Aalto-universitetet
Åbo Akademi (1918)
Åbo universitet (1920)
Tammerfors universitet (1925)
Jyväskylä universitet (1934)
Åbo handelshögskola (1950) ingår sedsan 1.1.2010 i Åbo universitet
Uleåborgs universitet (1958)
Tammerfors tekniska universitet (1965)
Vasa universitet (1966)
Joensuu universitet (1966), ingår från början av 2010 i Östra Finlands universitet
Villmanstrands tekniska universitet (1969)
Kuopio universitet (1972), ingår från början av 2010 i Östra Finlands universitet
Konstindustriella högskolan (1973), ingår från början av 2010 i Aalto-universitetet
Lapplands universitet (1979)
Teaterhögskolan (1979)
Sibelius-Akademin (1980)
Bildkonstakademin (1985) (Olof Mustelin/Henrik Ekberg)
En följd av Åbo brand 1827 var att universitetet flyttades till Hfrs. Det kallades därefter Kejserliga Alexandersuniversitetet och bibehöll en central ställning i landets kulturliv. Forskare som lyckades skapa sig ett internationellt namn framträdde. I studenternas strävanden återspeglas tidens skiftande nationella o.a. intressen (studentnationer, ämnesföreningar). Omarbetade statuter skänkte småningom universitetet en modernare prägel. Redan 1811 hade dess ekonomiska villkor märkbart förbättrats. Organisatoriskt förblev det länge indelat i de traditionella fakulteterna, den teologiska, den juridiska och den filosofiska, indelad i en historisk-filologisk och en fysisk-matematisk (matematisk-naturvetenskaplig) sektion. Med tiden tillkom inom denna ram nya ämnen på undervisningsprogrammet. Vid sidan om fakulteterna har den centrala administrationen och universitetsbiblioteket, idag landets nationalbibliotek, verkat. Sedan Finland blivit självständigt, växte Helsingfors universitet ut till ett förhållandevis stort universitet. Under 1900-t. tillkom sju nya fakulteter.
Striden om de språkliga förhållandena vid Helsingfors universitet stod hård mellan världskrigen. Ännu i början av 1920-t. hade de svenskspråkiga majoritet i konsistorium; bland studenterna dominerade däremot de finskspråkiga sedan några decennier. På 1930-t. utvecklade sig förhållandena i en för de svensktalande ogynnsam riktning, 1937 stadgades att undervisning på svenska skulle meddelas endast inom 13 fasta och 2 rörliga professurers område. Den språkpolitiska avspänningen efter andra världskriget medförde en förändring av situationen. Genom en 1947 stadfäst lag blev antalet svenska professurer 23 - de representerar flera av de centrala ämnesområdena inom alla fakulteter utom den teologiska. Helsingfors universitet dominerar fortfarande i viss mening det finländska universitetslivet; detta decentraliserades dock under senare delen av 1900-t.
Den privata, helt med donationsmedel uppbyggda och helt svenska Åbo Akademi, grundades 1918 och förstatligades på 1980-t. De s.k. stamfakulteterna utgjordes där av de humanistiska, matematisk-naturvetenskapliga och statsvetenskapliga fakulteterna. I början av 1920-t. tillkom en kemisk-teknisk och en teologisk fakultet, långt senare, på 1970-t., en pedagogisk, förlagd till Vasa, där akademin sedan dess har en administrativ enhet. 1920 upprättades ett annat privat universitet, det finska Åbo universitet, förstatligat på 1970-t. Samarbetet mellan Åbouniversiteten har efter andra världskriget varit relativt livligt. Vardera har ett stort vetenskapligt bibliotek och olika institutioner, som är livligt verksamma inom ramen för fakulteterna.
Jyväskylä universitet har verkat sedan 1966; dess föregångare var en 1934 grundad pedagogisk högskola, vilket antyder en specialinriktning hos detta universitet. Tammerfors universitet har i sin tur vuxit fram ur en socialhögskola, som ursprungligen (från 1925) arbetade i Hfrs, flyttades till Tfrs 1960 och blev universitet 1966. 1958 grundades i Uleåborg landets andra statsuniversitet, Uleåborgs universitet, som har stor betydelse för den andliga odlingen i landets n. delar. Högskolorna i Joensuu, Kuopio, Vasa och Rovaniemi, som samtliga uppstod under det finländska högskoleväsendets expansiva period på 1960- o. 70-t., ombildades sedermera till universitet.
Enligt 1997 års universitetslag har även högskolor som ger utbildning på de tekniska och merkantila samt konstnärliga områdena status av universitet. Tekniska högskolan fick sitt nuvarande namn 1908; den utgör centrum för den högre ingenjörsutbildningen i landet. Den verkar sedan 1960-t. i Otnäs utanför Hfrs. På 1960-t. grundades även de tekniska högskolorna i Tfrs och Villmanstrand, vilka senare har döpts om till tekniska universitet. Antalet handelshögskolor är sedan länge tre, nämligen Helsingfors handelshögskola, Svenska handelshögskolan och Åbo handelshögskola.
Konstuniversiteten är fyra till antalet. På 1970-t. grundades Konstindustriella högskolan och Teaterhögskolan, medan Sibelius-Akademin fick högskolestatus 1980; alla tre har dock traditioner som går många decennier bakåt i tiden. Detta gäller även Bildkonstakademin, som tillkom i mitten av 1980-t.
Vid Svenska social-och kommunalhögskolan, som 1984 blev en fristående enhet vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet, bedrivs inte högre undervisning och forskning i gängse mening, men högskolan är trots allt en viktig läroanstalt på sitt område.
Enligt universitetslagen har universiteten till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Åbo Akademi, Svenska handelshögskolan, Helsingfors universitet, Tekniska högskolan, Sibelius-Akademin, Konstindustriella högskolan och Teaterhögskolan skall svara för att ett tillräckligt antal personer med kunskaper i svenska kan utbildas för landets behov. Vid universiteten kan avläggas lägre och högre högskoleexamina samt vetenskapliga, konstnärliga och yrkesinriktade påbyggnadsexamina. Universiteten kan också ordna fortbildning och öppen universitetsundervisning.
Vid universiteten arbetar professorer, docenter, assistenter, lektorer o.a. personal. Se även bl.a. kansler och konsistorium. De finländska universiteten är följande (grundläggningsår inom parentes:)
Helsingfors universitet (1640)
Tekniska högskolan (1908), ingår från början av 2010 i Aalto-universitetet
Svenska handelshögskolan (1909)
Helsingfors handelshögskola (1911), ingår från början av 2010 i Aalto-universitetet
Åbo Akademi (1918)
Åbo universitet (1920)
Tammerfors universitet (1925)
Jyväskylä universitet (1934)
Åbo handelshögskola (1950) ingår sedsan 1.1.2010 i Åbo universitet
Uleåborgs universitet (1958)
Tammerfors tekniska universitet (1965)
Vasa universitet (1966)
Joensuu universitet (1966), ingår från början av 2010 i Östra Finlands universitet
Villmanstrands tekniska universitet (1969)
Kuopio universitet (1972), ingår från början av 2010 i Östra Finlands universitet
Konstindustriella högskolan (1973), ingår från början av 2010 i Aalto-universitetet
Lapplands universitet (1979)
Teaterhögskolan (1979)
Sibelius-Akademin (1980)
Bildkonstakademin (1985) (Olof Mustelin/Henrik Ekberg)
universitet. Kuopio universitet och Joensuu universitet bildar från början av 2010 ett gemensamt förbundsuniversitet med namnet Östra Finlands universitet (Itä-Suomen yliopisto). Samtidigt sammanslogs i huvudstadsregionen Tekniska högskolan, Konstindustriella högskolan och Helsingfors handelshögskola till en ny högskola med namnet Aalto-universitetet. Karta: Arttu Paarlahti.
Finlands universitet och högskolor före de stora sammanslagningarna 2010. Karta Arttu Paarlahti.