finska partiet (off. Suomalainen puolue), politiskt parti; ledde sitt ursprung från den finskhetsrörelse som J.V. Snellman var upphovsman till. I det offentliga livet började fennomanerna uppträda som en särskild grupp, som småningom ombildades till ett politiskt parti. Dess främste ledare från 1860-t. fram till sekelskiftet 1900 var Y.S. Yrjö- Koskinen. Partiets program offentliggjordes 1863 (fullst. 1906). På 1870-t. uppnådde det majoritet inom präste- och bondestånden och organisationen fick fastare former. För att vinna majoritet även inom borgarståndet pläderade f. för en utvidgning av rösträtten, vilket slutligen blev ett krav på allmän och lika rösträtt.
I slutet av 1880-t. uppstod meningsskiljaktigheter inom partiet och som en följd av dessa bröt sig ungfinska partiet ut ur f., vars anhängare därefter började kallas gammalfinnar. Under de s.k. ofärdsåren kring sekelskiftet 1900 motarbetade flertalet av partiets ledande personligheter, främst Yrjö-Koskinen, men även J.R. Danielson-Kalmari, det passiva motståndet. De önskade istället genom eftergifter undvika en skärpning av konflikten mellan Finland och Ryssland. Denna undfallenhetspolitik underkändes dock av väljarna vid lantdagsvalet 1904 (partiet förlorade sin majoritet i bondeståndet), och i enkammarlantdagen minskade f:s representation år för år (59 mandat 1907, 32 1917).
Efter Yrjö-Koskinens frånfälle 1903 togs partiets ledning om hand av Ernst Nevanlinna, J.K. Paasikivi och Hannes Gebhard, vilka i sociala frågor lade om dess kurs flera streck åt vänster. Under kampen om statsskicket 1918 påyrkade f. konstitutionell monarki och dess flertal bildade samma år Nationella samlingspartiet (Kansallinen kokoomuspuolue, samlingspartiet). F. var representerat i regeringen (senaten) 1882-1905, 1908-09 och 1917-18. Bland dess tidningsorgan märktes Suometar, Helsingin Uutiset, Uusi Suometar, Morgonbladet, Finland, Keski-Suomi, Hämeen Sanomat, Uusi Aura och Aamulehti. (P. Rommi, Myöntyvyyssuuntauksen hahmottuminen Yrjö-Koskisen ja suomalaisen puolueen toimintalinjaksi, 1964; Herää Suomi: suomalaisuusliikkeen historia, red. P. Tommila/M. Pohls, 1989; P. Leino-Kaukiainen/A. Uino, Suomalais-kansallinen Kokoomus: Suomalaisen puolueen ja Kansallisen kokoomuspuolueen historia vuoteen 1929, 1994; I. Liikanen, Fennomania ja kansa: joukkojärjestäytymisen läpimurto ja Suomalaisen puolueen synty, 1995; H. Salokorpi, Pietarin tie: suomalainen puolue ja suomettarelainen politiikka helmikuun manifestista Tarton rauhaan 1899-1920, 1988)
I slutet av 1880-t. uppstod meningsskiljaktigheter inom partiet och som en följd av dessa bröt sig ungfinska partiet ut ur f., vars anhängare därefter började kallas gammalfinnar. Under de s.k. ofärdsåren kring sekelskiftet 1900 motarbetade flertalet av partiets ledande personligheter, främst Yrjö-Koskinen, men även J.R. Danielson-Kalmari, det passiva motståndet. De önskade istället genom eftergifter undvika en skärpning av konflikten mellan Finland och Ryssland. Denna undfallenhetspolitik underkändes dock av väljarna vid lantdagsvalet 1904 (partiet förlorade sin majoritet i bondeståndet), och i enkammarlantdagen minskade f:s representation år för år (59 mandat 1907, 32 1917).
Efter Yrjö-Koskinens frånfälle 1903 togs partiets ledning om hand av Ernst Nevanlinna, J.K. Paasikivi och Hannes Gebhard, vilka i sociala frågor lade om dess kurs flera streck åt vänster. Under kampen om statsskicket 1918 påyrkade f. konstitutionell monarki och dess flertal bildade samma år Nationella samlingspartiet (Kansallinen kokoomuspuolue, samlingspartiet). F. var representerat i regeringen (senaten) 1882-1905, 1908-09 och 1917-18. Bland dess tidningsorgan märktes Suometar, Helsingin Uutiset, Uusi Suometar, Morgonbladet, Finland, Keski-Suomi, Hämeen Sanomat, Uusi Aura och Aamulehti. (P. Rommi, Myöntyvyyssuuntauksen hahmottuminen Yrjö-Koskisen ja suomalaisen puolueen toimintalinjaksi, 1964; Herää Suomi: suomalaisuusliikkeen historia, red. P. Tommila/M. Pohls, 1989; P. Leino-Kaukiainen/A. Uino, Suomalais-kansallinen Kokoomus: Suomalaisen puolueen ja Kansallisen kokoomuspuolueen historia vuoteen 1929, 1994; I. Liikanen, Fennomania ja kansa: joukkojärjestäytymisen läpimurto ja Suomalaisen puolueen synty, 1995; H. Salokorpi, Pietarin tie: suomalainen puolue ja suomettarelainen politiikka helmikuun manifestista Tarton rauhaan 1899-1920, 1988)