världsarv, en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv, populärt kallad Världsarvskonventionen, antogs 1972 av UNESCO:s generalförsamlings 17:e kongress i Paris. 2006 hade 183 länder anslutit sig till konventionen, medan 97 ratificerat den. Detta år fanns 812 världsarv i 137 anslutna länder, varav 628 kulturarv, 160 naturarv och 24 en blandning av båda typerna.
Konventionen syftar till att förmå de anslutna länderna att säkra skyddet av sina kultur- och naturarv. Till sitt bistånd har länderna Världsarvskommittén, som består av 21 ledamöter från lika många länder, utsedda på sex år. Genom rotation inom kommittén säkerställs att representationen är jämnt fördelad mellan olika regioner och kulturer. Kommittén har till uppgift att verkställa konventionen och ansvara för uppdateringen och publiceringen av världsarvslistan.
Finland ratificerade Världskonventionen 1987 och fick sina första världsarv 1991, då Sveaborg och Gamla Raumo togs upp på Världsarvslistan, som 1994 kompletterades med Petäjävesi kyrka, 1996 med Verla träsliperi och pappfabrik, 1999 med fornlämningsområdet i Sammallahdenmäki, 2005 med den s.k. Struves kedja (Struve, Wilhelm) och 2006 med Kvarkens skärgård.
Det första finländska naturarvet inskrevs på listan 2006, då Kvarkens skärgård antogs som världsarv. Området, som betraktas som en utvidgning av världsarvet Höga kusten på den svenska sidan, består av bl.a. största delen av ön Replot, ön Björköby, ögrupperna Mickelsörarna, Valsörarna, Norrskär och Utgrynnan n.v. om Vasa samt de något sydligare belägna Rönnskären, Bergö gaddarna och Molpehällorna, totalt 194 400 ha, varav 85 % vatten. Den flacka skärgården i Kvarken med sina moränåsar och den branta Höga kusten bildar tillsammans ett komplett exempel på hur landhöjningen har format landskapet och påverkat de biologiska processerna.
Konventionen syftar till att förmå de anslutna länderna att säkra skyddet av sina kultur- och naturarv. Till sitt bistånd har länderna Världsarvskommittén, som består av 21 ledamöter från lika många länder, utsedda på sex år. Genom rotation inom kommittén säkerställs att representationen är jämnt fördelad mellan olika regioner och kulturer. Kommittén har till uppgift att verkställa konventionen och ansvara för uppdateringen och publiceringen av världsarvslistan.
Finland ratificerade Världskonventionen 1987 och fick sina första världsarv 1991, då Sveaborg och Gamla Raumo togs upp på Världsarvslistan, som 1994 kompletterades med Petäjävesi kyrka, 1996 med Verla träsliperi och pappfabrik, 1999 med fornlämningsområdet i Sammallahdenmäki, 2005 med den s.k. Struves kedja (Struve, Wilhelm) och 2006 med Kvarkens skärgård.
Det första finländska naturarvet inskrevs på listan 2006, då Kvarkens skärgård antogs som världsarv. Området, som betraktas som en utvidgning av världsarvet Höga kusten på den svenska sidan, består av bl.a. största delen av ön Replot, ön Björköby, ögrupperna Mickelsörarna, Valsörarna, Norrskär och Utgrynnan n.v. om Vasa samt de något sydligare belägna Rönnskären, Bergö gaddarna och Molpehällorna, totalt 194 400 ha, varav 85 % vatten. Den flacka skärgården i Kvarken med sina moränåsar och den branta Höga kusten bildar tillsammans ett komplett exempel på hur landhöjningen har format landskapet och påverkat de biologiska processerna.
världsarv. Kvarkens skärgård är det första finländska naturarvet på UNESCO:s lista. Karta: Magdalena Lindberg.