bilism. Bilismens era i Finland inleddes 1898, då tammerforsbyggmästaren Johan Adolf Levin anskaffade en personbil av märket Oldsmobile. Bland tidiga bilägare märks även kammarherre Hjalmar Linder, som importerade en bil 1900.
Bilparkens tillväxt skedde långsamt under århundradets första decennier; 1922 var antalet bilar 1 754. Kring 1925 skedde ett genombrott i bilhandeln, vilket resulterade i att bilantalet 1929 steg till drygt 35 000. Efter en tillfällig nedgång under depressionsåren i början av 1930-t. fortsatte bilparkens tillväxt fram till utbrottet av andra världskriget, under vilket en stor del av landets 51 700 bilar rekvirerades av försvarsmakten. Bottennoteringen 12 438 registrerade bilar nåddes 1942. Sedan förkrigsnivån passerats 1949 (drygt 56 000 registrerade bilar), var tillväxten stabil; biltätheten var dock länge lägre än i övriga västeuropeiska länder bl.a. på grund av olika av statsmakten pålagda restriktioner. Licenstvånget för bilimporten upphävdes 1962, varefter denna i princip har varit fri.
Personbilsbeståndet, som 2007 räknade 2,5 miljoner exemplar, fördelade på inemot 50 bilmärken, är till största delen av utländskt ursprung. P.g.a. en sträng beskattning har bilparken förblivit tämligen småbilsdominerad. Se även biltrafik, busstrafik, lastbilstrafik, totala bilbeståndet vid slutet av år 2007.
Landets första företag som specialiserade sig på bilförsäljning var Oy Nikolajeff Ab, som verkade 1905-78. Inom handeln med nya bilar i Finland arbetade 2000 ca 300 återförsäljningsföretag med totalt 700 bilaffärer. Bilhandel och -reparation sysselsatte 1999 ca 34 500 pers., av vilka en del tillhör den FFC-anslutna fackorganisationen Auto- ja konealan unioni AKU (gr. 1968, ca 5 000 medl. 2001). Transport och service medräknade sysselsatte bilbranschen 2001 ca 160 000 pers. En topporganisation för denna är Bilbranschens centralförbund (Autoalan keskusliitto, Hfrs, gr. 1950 genom sammanslagning av två 1924 resp. 1933 grundade bilhandlarorganisationer), som bl.a. har till uppgift att utveckla sunda affärsprinciper och att motarbeta ojusthet och inkompetens inom bilhandeln. Centralförbundet inrättade 1974 tillsammans med Föreningen bilimportörerna (Autotuojat r.y., Hfrs, gr. 1925) ett gemensamt informationsorgan i Hfrs, Bilbranschens informationscentral.
Bilistorganisationer. Privatbilisternas sammanslutning är Automobilförbundet, yrkesbilisternas Ammattiautoliitto (biltrafik). Vidare finns organisationer bl.a. för bilsporten (motorsport). En centralorganisation med uppgift att främja alla motorfordonsägares intressen och den bil- och trafiktekniska sakkunskapen är Moottoriliikenteen keskusjärjestö (Hfrs, gr. 1957), vilken fungerar som samarbetsorgan för en rad riksorganisationer för bilister, representerande bl.a. Automobilförbundet, bussförbundet, bilskoleförbundet samt taxi- och lastbilsförbunden.
Landets bilhistoriska traditioner omhuldas av ett antal veteranbilorganisationer, bland vilka märks Finlands automobilhistoriska klubb (Suomen automobiilihistoriallinen klubi, Tfrs, gr. 1958, 4 000 medl. 2001), som är riksorganisationen på området. Som museifordon klassas (sedan 1978) bil som är minst 30 år gammal, förutsatt att den har bevarats eller återställts i ursprungligt skick. Ägaren till en sådan förpliktar sig att teckna en museifordonsförsäkring, som begränsar användningen till 30 dagar om året. I landet finns ett tjugotal bilmuseer, av vilka det i Kangasala är störst i Norden i sitt slag och det nationella specialmuseet på området. (E. Silvasti, Väylät ja valta, 2001; Viettelyksen vaunu, red. K. Toiskallio, 2001)
Bilparkens tillväxt skedde långsamt under århundradets första decennier; 1922 var antalet bilar 1 754. Kring 1925 skedde ett genombrott i bilhandeln, vilket resulterade i att bilantalet 1929 steg till drygt 35 000. Efter en tillfällig nedgång under depressionsåren i början av 1930-t. fortsatte bilparkens tillväxt fram till utbrottet av andra världskriget, under vilket en stor del av landets 51 700 bilar rekvirerades av försvarsmakten. Bottennoteringen 12 438 registrerade bilar nåddes 1942. Sedan förkrigsnivån passerats 1949 (drygt 56 000 registrerade bilar), var tillväxten stabil; biltätheten var dock länge lägre än i övriga västeuropeiska länder bl.a. på grund av olika av statsmakten pålagda restriktioner. Licenstvånget för bilimporten upphävdes 1962, varefter denna i princip har varit fri.
Personbilsbeståndet, som 2007 räknade 2,5 miljoner exemplar, fördelade på inemot 50 bilmärken, är till största delen av utländskt ursprung. P.g.a. en sträng beskattning har bilparken förblivit tämligen småbilsdominerad. Se även biltrafik, busstrafik, lastbilstrafik, totala bilbeståndet vid slutet av år 2007.
Landets första företag som specialiserade sig på bilförsäljning var Oy Nikolajeff Ab, som verkade 1905-78. Inom handeln med nya bilar i Finland arbetade 2000 ca 300 återförsäljningsföretag med totalt 700 bilaffärer. Bilhandel och -reparation sysselsatte 1999 ca 34 500 pers., av vilka en del tillhör den FFC-anslutna fackorganisationen Auto- ja konealan unioni AKU (gr. 1968, ca 5 000 medl. 2001). Transport och service medräknade sysselsatte bilbranschen 2001 ca 160 000 pers. En topporganisation för denna är Bilbranschens centralförbund (Autoalan keskusliitto, Hfrs, gr. 1950 genom sammanslagning av två 1924 resp. 1933 grundade bilhandlarorganisationer), som bl.a. har till uppgift att utveckla sunda affärsprinciper och att motarbeta ojusthet och inkompetens inom bilhandeln. Centralförbundet inrättade 1974 tillsammans med Föreningen bilimportörerna (Autotuojat r.y., Hfrs, gr. 1925) ett gemensamt informationsorgan i Hfrs, Bilbranschens informationscentral.
Bilistorganisationer. Privatbilisternas sammanslutning är Automobilförbundet, yrkesbilisternas Ammattiautoliitto (biltrafik). Vidare finns organisationer bl.a. för bilsporten (motorsport). En centralorganisation med uppgift att främja alla motorfordonsägares intressen och den bil- och trafiktekniska sakkunskapen är Moottoriliikenteen keskusjärjestö (Hfrs, gr. 1957), vilken fungerar som samarbetsorgan för en rad riksorganisationer för bilister, representerande bl.a. Automobilförbundet, bussförbundet, bilskoleförbundet samt taxi- och lastbilsförbunden.
Landets bilhistoriska traditioner omhuldas av ett antal veteranbilorganisationer, bland vilka märks Finlands automobilhistoriska klubb (Suomen automobiilihistoriallinen klubi, Tfrs, gr. 1958, 4 000 medl. 2001), som är riksorganisationen på området. Som museifordon klassas (sedan 1978) bil som är minst 30 år gammal, förutsatt att den har bevarats eller återställts i ursprungligt skick. Ägaren till en sådan förpliktar sig att teckna en museifordonsförsäkring, som begränsar användningen till 30 dagar om året. I landet finns ett tjugotal bilmuseer, av vilka det i Kangasala är störst i Norden i sitt slag och det nationella specialmuseet på området. (E. Silvasti, Väylät ja valta, 2001; Viettelyksen vaunu, red. K. Toiskallio, 2001)
Alla bilar och personbilar 1960-2009. Diagram: Arttu Paarlahti.