epidemi, utifrån kommande smittsam sjukdom som drabbar en stor del av befolkningen i ett land eller område. Om en e. täcker en hel världsdel eller flera världsdelar benämns den pandemi. Pandemierna har gripit in i mänsklighetens historia på många olika sätt och t.o.m. bidragit till stora rikens undergång.
Den första e. som beskrivs i historieböckerna var pesten i Aten som fick sin början år 430 f. Kr. Sitt stora genombrott i Europa fick pesten i mitten av 1300-t. med den asiatiska pestepidemi som går under namnet digerdöden. Under denna första väldiga pandemi beräknas Europas befolkning ha minskat med 20-40 procent. Digerdöden drabbade Finland 1350-51, och ungefär en tredjedel av befolkningen uppges ha dukat under i den. Pesten återkom i större eller mindre e. ända in på 1700-t. Under pestepidemin 1710-11 avled ungefär en tredjedel av befolkningen i Åbo och två tredjedelar av befolkningen i Hfrs. En minnesplakett i Gamla kyrkans park i Hfrs vittnar om den plats där offren för pesten begravdes.
En annan epidemisk infektionssjukdom med hög smittsamhet och dödlighet var smittkoppor. Smittkopporna spreds troligen från Asien till Medelhavsområdet och fick från 1500-t. avgörande betydelse för Västeuropas befolkning, hos vilken den under tre sekler svarade för 10-15 procent av alla dödsfall. De svåraste smittkoppsepidemierna i svenska riket förekom under slutet av 1700-t. och början av 1800-t. Därefter blossade smittkopporna upp på nytt speciellt under nödåren mot slutet av 1800-t. Smittkoppsvaccinering, som inleddes i början av 1880-t., blev år 1882 obligatorisk i Finland och småningom kunde smittkoppornas makt brytas.
Koleran, som länge varit endemisk i Bengalen, fick under 1830-t. global utbredning. Sedan dess har ett flertal e. härjat i Europa, och också Finland har berörts. Svårast drabbades Finland under pandemin 1853 då över 3 000 människor dukade under. Den senaste större koleraepidemin drabbade Finland 1871; en mindre e. följde 1872. Senare har koleraepidemier hemsökt Ryssland, men tack vare att de finländska myndigheterna i god tid har vidtagit skyddsåtgärder har Finland förskonats från kolera.
Bacillär dysenteri eller rödsot har sannolikt sedan århundraden tillbaka förekommit i Finland lika väl som i andra delar av världen, särskilt under krig. Under slutskedet av kriget mellan Finland och Sovjetunionen år 1944 härjade en dysenteriepidemi på både den finska och den ryska sidan.
Från 1490-t. spred sig en ny infektionssjukdom, syfilis, med stor snabbhet över Europa. Syfilis antas vara överförd från Amerika, en uppfattning som dock är omdiskuterad. Syfilis har varit känd i Finland sedan början av 1600-t. Efter kriget 1808-09 fick de veneriska sjukdomarna, bland dem syfilis, en stor spridning i landet. Kulmen nåddes 1870, då ca 8 600 syfilispatienter vårdades på landets sjukhus. Redan under 1800-t. minskade antalet syfilispatienter betydligt, men sjukdomsfrekvensen har varierat beroende på sociala och ekonomiska omständigheter (könssjukdomar).
När syfilis dök upp var en gammal fruktad infektionssjukdom på tillbakagång, nämligen lepran eller spetälskan. Lepra var under medeltiden allmän i de skandinaviska länderna och i Finland. Sjukdomen levde kvar i Finland långt in på nya tiden, men hade inte längre epidemisk karaktär. Leprapatienterna koncentrerades till Själö leprosorium, som 1840 omvandlades till mentalsjukhus. Under 1900-t. vårdades leprapatienter på Orivesi leprosorium, vars verksamhet upphörde 1953.
I takt med att lepran avtog började en annan gammal infektionssjukdom, tuberkulosen, få epidemisk spridning. Det är troligt att tuberkulosen invaderade Finland senare än många andra europeiska länder. I slutet av 1700- och början av 1800-t. hade tuberkulosen emellertid fått stark utbredning i städerna och snart infekterades också landsbygden. Maximum för lungtuberkulosfrekvensen nåddes i städerna mellan 1840 och 1880, på landsbygden mellan 1860 och 1880. Småningom visade kurvorna sjunkande tendens, men ännu på 1930-t. var tuberkulosen en härjande farsot, främst bland unga människor. Den var det tidiga 1900-talets ledande dödsorsak. Tuberkulosarbetet intensifierades i början av 1900-t. Man byggde sanatorier, grundade en medborgerlig nationalförening för tuberkulosens bekämpande och inrättade tuberkulosdispensärer. BCG-vaccineringen inleddes i slutet av 1920-t. och skärmbildsfotograferingen kom igång i början av 1940-t. Sedan 1940-t. har antalet personer som insjuknat i tuberkulos minskat kraftigt.
Malarian hade i äldre tider sannolikt stor utbredning i Finland. Åtminstone fem e. med tusentals fall antecknades under 1800-t. Antalet insjuknade var störst på Åland och i södra och sydvästra Finlands kusttrakter, men sjukdomen förekom i hela landet. Åren 1944 och 1945 uppträdde i Finland inemot 900 fall av malaria. En närmare analys visade att sjukdomen hade drabbat personer som befunnit sig på stridsområdet på Karelska näset augusti-september 1944.
Vissa infektioner, bland dem influensa, följer ett mönster där e. förekommer varje år och större e. med betydligt längre intervaller. Förutsättningen för en stor e. är att det har uppkommit en ny virustyp mot vilken en stor del av befolkningen saknar immunitet. Den första kända influensaepidemin i Finland dateras till början av 1740-t. En stor pandemi, som också nådde Finland, rasade 1889-90. Efter första världskriget, åren 1918-20, svepte en våldsam pandemi, "spanska sjukan", över världen och krävde mer än 20 miljoner människoliv. Epidemin drabbade också Finland. Komplikationer i form av bakteriell lunginflammation och lungsäcksinflammation var vanliga och mortaliteten betydande, i medeltal 30 procent, högre eller lägre beroende på de insjuknades ålder och allmäntillstånd. En annan stor influensaepidemi, Hong Kong-influensan grasserade 1968-69.
De första fallen av aids (acquired immunodeficiency syndrome, förvärvat immunbristsyndrom) konstaterades i USA och Afrika år 1981. Sjukdomen orsakas av HI-viruset (human immunodeficiency virus) och är ett exempel på en e. med ett nytt smittämne mot vilket ingen har naturlig immunitet. År 2002 fanns det ungefär 40 miljoner HIV-infekterade i världen och i s.g.s. alla länder. I Finland hade man i slutet av år 2002 konstaterat 1 477 HIV-infekterade, av vilka 359 hade insjuknat i aids.
I början av 2003 fick världen upp ögonen för en tidigare okänd infektionssjukdom, svår akut respiratorisk sjukdom (sars), med betydande dödlighet och stor andel respiratorkrävande patienter. Från en initial smittspridning i Guangdongprovinsen i Kina nådde sjukdomen Hongkong i slutet av februari 2003. Från denna stad spreds sjukdomen till Vietnam, Singapore och Kanada. Den har sannolikt också utbrett sig till andra länder. Orsaken till sars är sannolikt ett tidigare okänt coronavirus. Det internationella gensvaret bland myndigheter har varit massivt. Fram till och med utgången av maj 2003 hade man inte påträffat sars i Finland. (B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640-1940, 1978) (Tom Pettersson)
Den första e. som beskrivs i historieböckerna var pesten i Aten som fick sin början år 430 f. Kr. Sitt stora genombrott i Europa fick pesten i mitten av 1300-t. med den asiatiska pestepidemi som går under namnet digerdöden. Under denna första väldiga pandemi beräknas Europas befolkning ha minskat med 20-40 procent. Digerdöden drabbade Finland 1350-51, och ungefär en tredjedel av befolkningen uppges ha dukat under i den. Pesten återkom i större eller mindre e. ända in på 1700-t. Under pestepidemin 1710-11 avled ungefär en tredjedel av befolkningen i Åbo och två tredjedelar av befolkningen i Hfrs. En minnesplakett i Gamla kyrkans park i Hfrs vittnar om den plats där offren för pesten begravdes.
En annan epidemisk infektionssjukdom med hög smittsamhet och dödlighet var smittkoppor. Smittkopporna spreds troligen från Asien till Medelhavsområdet och fick från 1500-t. avgörande betydelse för Västeuropas befolkning, hos vilken den under tre sekler svarade för 10-15 procent av alla dödsfall. De svåraste smittkoppsepidemierna i svenska riket förekom under slutet av 1700-t. och början av 1800-t. Därefter blossade smittkopporna upp på nytt speciellt under nödåren mot slutet av 1800-t. Smittkoppsvaccinering, som inleddes i början av 1880-t., blev år 1882 obligatorisk i Finland och småningom kunde smittkoppornas makt brytas.
Koleran, som länge varit endemisk i Bengalen, fick under 1830-t. global utbredning. Sedan dess har ett flertal e. härjat i Europa, och också Finland har berörts. Svårast drabbades Finland under pandemin 1853 då över 3 000 människor dukade under. Den senaste större koleraepidemin drabbade Finland 1871; en mindre e. följde 1872. Senare har koleraepidemier hemsökt Ryssland, men tack vare att de finländska myndigheterna i god tid har vidtagit skyddsåtgärder har Finland förskonats från kolera.
Bacillär dysenteri eller rödsot har sannolikt sedan århundraden tillbaka förekommit i Finland lika väl som i andra delar av världen, särskilt under krig. Under slutskedet av kriget mellan Finland och Sovjetunionen år 1944 härjade en dysenteriepidemi på både den finska och den ryska sidan.
Från 1490-t. spred sig en ny infektionssjukdom, syfilis, med stor snabbhet över Europa. Syfilis antas vara överförd från Amerika, en uppfattning som dock är omdiskuterad. Syfilis har varit känd i Finland sedan början av 1600-t. Efter kriget 1808-09 fick de veneriska sjukdomarna, bland dem syfilis, en stor spridning i landet. Kulmen nåddes 1870, då ca 8 600 syfilispatienter vårdades på landets sjukhus. Redan under 1800-t. minskade antalet syfilispatienter betydligt, men sjukdomsfrekvensen har varierat beroende på sociala och ekonomiska omständigheter (könssjukdomar).
När syfilis dök upp var en gammal fruktad infektionssjukdom på tillbakagång, nämligen lepran eller spetälskan. Lepra var under medeltiden allmän i de skandinaviska länderna och i Finland. Sjukdomen levde kvar i Finland långt in på nya tiden, men hade inte längre epidemisk karaktär. Leprapatienterna koncentrerades till Själö leprosorium, som 1840 omvandlades till mentalsjukhus. Under 1900-t. vårdades leprapatienter på Orivesi leprosorium, vars verksamhet upphörde 1953.
I takt med att lepran avtog började en annan gammal infektionssjukdom, tuberkulosen, få epidemisk spridning. Det är troligt att tuberkulosen invaderade Finland senare än många andra europeiska länder. I slutet av 1700- och början av 1800-t. hade tuberkulosen emellertid fått stark utbredning i städerna och snart infekterades också landsbygden. Maximum för lungtuberkulosfrekvensen nåddes i städerna mellan 1840 och 1880, på landsbygden mellan 1860 och 1880. Småningom visade kurvorna sjunkande tendens, men ännu på 1930-t. var tuberkulosen en härjande farsot, främst bland unga människor. Den var det tidiga 1900-talets ledande dödsorsak. Tuberkulosarbetet intensifierades i början av 1900-t. Man byggde sanatorier, grundade en medborgerlig nationalförening för tuberkulosens bekämpande och inrättade tuberkulosdispensärer. BCG-vaccineringen inleddes i slutet av 1920-t. och skärmbildsfotograferingen kom igång i början av 1940-t. Sedan 1940-t. har antalet personer som insjuknat i tuberkulos minskat kraftigt.
Malarian hade i äldre tider sannolikt stor utbredning i Finland. Åtminstone fem e. med tusentals fall antecknades under 1800-t. Antalet insjuknade var störst på Åland och i södra och sydvästra Finlands kusttrakter, men sjukdomen förekom i hela landet. Åren 1944 och 1945 uppträdde i Finland inemot 900 fall av malaria. En närmare analys visade att sjukdomen hade drabbat personer som befunnit sig på stridsområdet på Karelska näset augusti-september 1944.
Vissa infektioner, bland dem influensa, följer ett mönster där e. förekommer varje år och större e. med betydligt längre intervaller. Förutsättningen för en stor e. är att det har uppkommit en ny virustyp mot vilken en stor del av befolkningen saknar immunitet. Den första kända influensaepidemin i Finland dateras till början av 1740-t. En stor pandemi, som också nådde Finland, rasade 1889-90. Efter första världskriget, åren 1918-20, svepte en våldsam pandemi, "spanska sjukan", över världen och krävde mer än 20 miljoner människoliv. Epidemin drabbade också Finland. Komplikationer i form av bakteriell lunginflammation och lungsäcksinflammation var vanliga och mortaliteten betydande, i medeltal 30 procent, högre eller lägre beroende på de insjuknades ålder och allmäntillstånd. En annan stor influensaepidemi, Hong Kong-influensan grasserade 1968-69.
De första fallen av aids (acquired immunodeficiency syndrome, förvärvat immunbristsyndrom) konstaterades i USA och Afrika år 1981. Sjukdomen orsakas av HI-viruset (human immunodeficiency virus) och är ett exempel på en e. med ett nytt smittämne mot vilket ingen har naturlig immunitet. År 2002 fanns det ungefär 40 miljoner HIV-infekterade i världen och i s.g.s. alla länder. I Finland hade man i slutet av år 2002 konstaterat 1 477 HIV-infekterade, av vilka 359 hade insjuknat i aids.
I början av 2003 fick världen upp ögonen för en tidigare okänd infektionssjukdom, svår akut respiratorisk sjukdom (sars), med betydande dödlighet och stor andel respiratorkrävande patienter. Från en initial smittspridning i Guangdongprovinsen i Kina nådde sjukdomen Hongkong i slutet av februari 2003. Från denna stad spreds sjukdomen till Vietnam, Singapore och Kanada. Den har sannolikt också utbrett sig till andra länder. Orsaken till sars är sannolikt ett tidigare okänt coronavirus. Det internationella gensvaret bland myndigheter har varit massivt. Fram till och med utgången av maj 2003 hade man inte påträffat sars i Finland. (B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640-1940, 1978) (Tom Pettersson)