gymnastik. Den moderna gymnastikens främsta målsman är tysken Johann C.F. Guts Muths (1759-1839), vars arbete Gymnastik für die Jugend utkom 1793, utvidgad och omarb. uppl. 1804. Verket utgjorde grundpelaren för den pedagogiska gymnastiken. Svensken P.H. Ling lärde känna denna gymnastik under sin studietid i Köpenhamn, och hans redskapsgymnastik kom till stor del att bygga på Guts Muths. Ling införde dessutom ett friare system som var hans eget. På 1830-talet började fäktläraren vid Helsingfors universitet Gioacchino Otta (se idrott) undervisa i Lings gymnastik.
Redan genom 1843 års skolordning upptogs gymnastik på läroverkens undervisningsprogram, och tack vare Uno Cygnaeus förutseende infördes den från början även i folkskolan. I en 1868 utkommen handbok i gymnastik gjorde lektorn vid Jyväskylä seminarium K.G. Göös ett första försök att åstadkomma en syntes av den tyska och den svenska gymnastiken. Detta förverkligades på 1870-talet. av Viktor Heikel, som utvecklade ett finländskt system (jämte M. Waenerberg), vilket baserades på den svenska gymnastiken och i sig upptog de bästa sidorna av den tyska. Heikels idéer fördes vidare av Ivar Wilskman. Arvo Vartia underströk betydelsen av gymnastikens estetiska sida. Bland andra märkesmän inom äldre finländsk gymnastiken märks K.U. Suomela, K.E. Levälahti, Väinö Lahtinen och Gösta Wasenius.
Finländsk kvinnogymnastik följde till en början tysken Spiess metod, som låg till grund för undervisningen i makarna Asps kända gymnastikinstitut, verksamt i Hfrs 1868-94. Elin Kallio utvecklade på basis av det lingska ett system med mångsidiga rörelser, och hennes efterföljare Elli Björksten vann internationell ryktbarhet som förnyare av kvinnogymnastiken. Senare sökte kvinnogymnastiken impulser från Kontinentaleuropa, av vilket schweizaren Jaques Dalcrozes rytmiska gymnastik i Maggie Gripenbergs institut (öppnat 1911) gav en försmak. Hilma Jalkanen skapade på 1920-talet ett system anpassat för den "nationella mentaliteten"; det anammades dock snart i hela världen. Betydande insatser gjordes även av Anni Collan och Kaarina Kari.
Riktningen "Gymnastique moderne" (GM) vann insteg i Finland på 1970-talet och fick ett hemvist inom Arbetarnas idrottsförbund. Ur denna utvecklades småningom Rytmisk gymnastik (RG), som blev OS-gren 1984.
På 1980-talet blåste nya vindar från USA, när den av spänst och snabbhet präglade dansgymnastiken aerobic introducerades i Finland. Denna idrott, som utövas främst av kvinnor, kan sägas ha andra estetiska drag än tidigare kvinnogymnastik och har som motionsidrott i olika varianter blivit allmän i hela landet. Sedan 1990-talet har finländare med framgång deltagit i EM- och VM-tävlingar i aerobic, som var en tävlingsgren på nationell mästerskapsnivå första gången 1991. Tiia Piili (f. 1979) erövrade 2001, 2004 och 2005 VM-titeln i aerobic, Federation of international sports aerobics & fitness (FISAF), silver 1999 och 2002 samt brons 2000. Hon blev europamästare 2001 och 2004-06, silver 1999, 2000 och 2002. Efter att Piili 2006 avslutat sin karriär har Rita Niemi (f. 1979) varit landets framgångsrikaste aerobicare med VM-silver och EM-guld både 2007 och 2008. Bland herrarna vann Jouni Viitanen (f. 1982) VM-guld 2007 samt silver 2004 och 2005, medan Juuso Väisänen erövrade VM-bronset 2007 och 2008.
Även inom den manliga tävlingsgymnastiken har Finland hållit sig väl framme. Landet var in på 1950-talet ett av de framgångsrikaste i internationella tävlingssammanhang. Finlands främsta gymnast genom tiderna är läkaren Heikki Savolainen, som deltog i fem olympiska spel och erövrade sammanlagt nio medaljer. Vid de olympiska spelen i London 1948 delade Savolainen guldmedaljen på bygelhäst med Veikko Huhtanen (1919-76) och Paavo Aaltonen (1919-62), vilka båda vann ytterligare var sin guldmedalj i London. Av andra finländska gymnaster kan nämnas Make Uosikkinen, Ale Saarvala, Einari Teräsvirta, Esa Seeste, Olavi Rove, Raimo Heinonen, Eugen Ekman, Kalevi Suoniemi, Hannu Rantakari, Olli Laiho, Mauno Nissinen, Jari Mönkkönen och Jani Tanskanen. De första finländska mästerskapstävlingarna för män arrangerades 1916, för kvinnor 1951.
Finlands första gymnastikförening, Helsingfors turnförening, gr. 1875 av Mauritz Waenerberg, efter 1882 Helsingfors gymnastikklubb, fick stort inflytande på gymnastikens utveckling i landet. Föreningen deltog i skandinaviska tävlingar och gjorde sig känd som en av Nordens främsta gymnastiktrupper. På finskt håll bildades den första föreningen (Norssin turnarit) 1878 av Ivar Wilskman. 1887 grundades en gymnastikförening för arbetare (Helsingin ponnistus) och 1892 en för studenter (Ylioppilasvoimistelijat). Den äldsta gymnastikföreningen för kvinnor är Gymnastikföreningen (urspr. för fruntimmer, ströks ur namnet 1901) i Helsingfors, gr. 1876 av Elin Waenerberg-Kallio.
Det tvåspråkiga Finska kvinnors gymnastikförbund (Suomen naisten liikuntakasvatusliitto, SNLL) bildades 1896 som landets första centralorganisation inom gymnastik och idrott. Förbundet uppdelades 1917 på språklig grund i två sektioner, en finsk och en svensk. Sektionerna blev självständiga förbund 1921, då det svenskspråkiga tog namnet Svenskt förbund för fysisk fostran för Finlands kvinnor, från 1937 Finlands svenska kvinnogymnastikförbund. 1981 ändrades förbundets namn till Finlands svenska gymnastikförbund (FSG), sedan de finlandssvenska gymnastikföreningarna för män (som 1951 hade utträtt ur SFI och därefter verkat i ett eget förbund) hade anslutit sig till det nya, gemensamma förbundet. FSG hade 2009 44 medlemsföreningar med ca 13 900 medlemmar. Inom AIF hade en gymnastiksektion funnits sedan starten 1919.
Organisationsfältet inom gymnastiken fick 1994 ett nytt utseende genom bildandet av den nya, på kvinno- och motionsgymnastik specialiserade topporganisationen Finlands gymnastikföreningar (Suomen voimistelu- ja liikuntaseurat, !SVoLi). Till detta (äldre) !SVoLi anslöt sig SNLL (som upplöstes) och !AIF:s gymnastiksektioner. FSG var stiftande medlem av !SVoLi och utgjorde förbundets svenskspråkiga region. Som ett separat förbund kvarstod det anrika, huvudsakligen på mansgymnastik inriktade Suomen voimisteluliitto, gr. 1900, som var ett av de ursprungliga förbunden i Finlands gymnastik- och idrottsförbund (num. Finlands idrott). Det äldre !SvoLi gick 2004 samman med Suomen voimisteluliitto, varvid en ny organisation med det sistnämnda namnet (förk. !Svoli) uppstod. Detta nya !Svoli hade 2009 400 medlemsföreningar med ca 140 000 medlemmar, varav 62 000 kvinnor, 60 000 flickor, 3 800 män och 13 500 pojkar.
Gymnastiklärare utbildades vid Helsingfors universitets gymnastikinrättning fram till 1974, då gymniska fakulteten (num. fakulteten för idrotts- och hälsovetenskaper) vid Jyväskylä universitet, gr. 1963, blev den enda inrättning i landet som meddelar högre undervisning på gymnastikens och idrottens fält. Vid fakulteten kan enligt förordningen om gymnastik- och idrottsvetenskapliga examina av 1994 avläggas kandidatexamen i gymnastik- och idrottsvetenskaper (lägre högskoleexamen, förk. GIK, gymn.o.idr.kand.), magisterexamen (högre högskolexamen) samt licentiat- och doktorsexamina (påbyggnadsexamina). Gymnastik är obligatoriskt läroämne såväl i den grundläggande utbildningen som i gymnasiet. Se även motionsidrott. (V. Heikel, G:s historia, 2 bd, 1905-09; Suomen voimisteluliitto 1900-1970, 2 bd, 1960-70, K. Ilmanen/T. Voutilainen, Jumpasta tiedekunnaksi: Suomalainen voimistelunopettajakoulutus 100 vuotta 1882-1982, 1982; I. Koivusalo, Voimistelu maamme oppikoulujen oppiaineena vuosina 1843-1917, 1982; Finlands svenska gymnastikförbund 1896-1986, 1986; A. Heikkinen, Suomi uskoi urheiluun, 1992; E-L. Wuolio/L. Jääskeläinen, Kyyhkyyn, ylös!:150 vuotta koululiikuntaa, 1993; H. Meinander, Towards a bourgeois manhood: Boys' physical education in Nordic Secondary schools 1880-1940, 1994, Lik martallen som rågfältet: hundra år finlandssvensk gymnastik 1896-1996, 1996)
Redan genom 1843 års skolordning upptogs gymnastik på läroverkens undervisningsprogram, och tack vare Uno Cygnaeus förutseende infördes den från början även i folkskolan. I en 1868 utkommen handbok i gymnastik gjorde lektorn vid Jyväskylä seminarium K.G. Göös ett första försök att åstadkomma en syntes av den tyska och den svenska gymnastiken. Detta förverkligades på 1870-talet. av Viktor Heikel, som utvecklade ett finländskt system (jämte M. Waenerberg), vilket baserades på den svenska gymnastiken och i sig upptog de bästa sidorna av den tyska. Heikels idéer fördes vidare av Ivar Wilskman. Arvo Vartia underströk betydelsen av gymnastikens estetiska sida. Bland andra märkesmän inom äldre finländsk gymnastiken märks K.U. Suomela, K.E. Levälahti, Väinö Lahtinen och Gösta Wasenius.
Finländsk kvinnogymnastik följde till en början tysken Spiess metod, som låg till grund för undervisningen i makarna Asps kända gymnastikinstitut, verksamt i Hfrs 1868-94. Elin Kallio utvecklade på basis av det lingska ett system med mångsidiga rörelser, och hennes efterföljare Elli Björksten vann internationell ryktbarhet som förnyare av kvinnogymnastiken. Senare sökte kvinnogymnastiken impulser från Kontinentaleuropa, av vilket schweizaren Jaques Dalcrozes rytmiska gymnastik i Maggie Gripenbergs institut (öppnat 1911) gav en försmak. Hilma Jalkanen skapade på 1920-talet ett system anpassat för den "nationella mentaliteten"; det anammades dock snart i hela världen. Betydande insatser gjordes även av Anni Collan och Kaarina Kari.
Riktningen "Gymnastique moderne" (GM) vann insteg i Finland på 1970-talet och fick ett hemvist inom Arbetarnas idrottsförbund. Ur denna utvecklades småningom Rytmisk gymnastik (RG), som blev OS-gren 1984.
På 1980-talet blåste nya vindar från USA, när den av spänst och snabbhet präglade dansgymnastiken aerobic introducerades i Finland. Denna idrott, som utövas främst av kvinnor, kan sägas ha andra estetiska drag än tidigare kvinnogymnastik och har som motionsidrott i olika varianter blivit allmän i hela landet. Sedan 1990-talet har finländare med framgång deltagit i EM- och VM-tävlingar i aerobic, som var en tävlingsgren på nationell mästerskapsnivå första gången 1991. Tiia Piili (f. 1979) erövrade 2001, 2004 och 2005 VM-titeln i aerobic, Federation of international sports aerobics & fitness (FISAF), silver 1999 och 2002 samt brons 2000. Hon blev europamästare 2001 och 2004-06, silver 1999, 2000 och 2002. Efter att Piili 2006 avslutat sin karriär har Rita Niemi (f. 1979) varit landets framgångsrikaste aerobicare med VM-silver och EM-guld både 2007 och 2008. Bland herrarna vann Jouni Viitanen (f. 1982) VM-guld 2007 samt silver 2004 och 2005, medan Juuso Väisänen erövrade VM-bronset 2007 och 2008.
Även inom den manliga tävlingsgymnastiken har Finland hållit sig väl framme. Landet var in på 1950-talet ett av de framgångsrikaste i internationella tävlingssammanhang. Finlands främsta gymnast genom tiderna är läkaren Heikki Savolainen, som deltog i fem olympiska spel och erövrade sammanlagt nio medaljer. Vid de olympiska spelen i London 1948 delade Savolainen guldmedaljen på bygelhäst med Veikko Huhtanen (1919-76) och Paavo Aaltonen (1919-62), vilka båda vann ytterligare var sin guldmedalj i London. Av andra finländska gymnaster kan nämnas Make Uosikkinen, Ale Saarvala, Einari Teräsvirta, Esa Seeste, Olavi Rove, Raimo Heinonen, Eugen Ekman, Kalevi Suoniemi, Hannu Rantakari, Olli Laiho, Mauno Nissinen, Jari Mönkkönen och Jani Tanskanen. De första finländska mästerskapstävlingarna för män arrangerades 1916, för kvinnor 1951.
Finlands första gymnastikförening, Helsingfors turnförening, gr. 1875 av Mauritz Waenerberg, efter 1882 Helsingfors gymnastikklubb, fick stort inflytande på gymnastikens utveckling i landet. Föreningen deltog i skandinaviska tävlingar och gjorde sig känd som en av Nordens främsta gymnastiktrupper. På finskt håll bildades den första föreningen (Norssin turnarit) 1878 av Ivar Wilskman. 1887 grundades en gymnastikförening för arbetare (Helsingin ponnistus) och 1892 en för studenter (Ylioppilasvoimistelijat). Den äldsta gymnastikföreningen för kvinnor är Gymnastikföreningen (urspr. för fruntimmer, ströks ur namnet 1901) i Helsingfors, gr. 1876 av Elin Waenerberg-Kallio.
Det tvåspråkiga Finska kvinnors gymnastikförbund (Suomen naisten liikuntakasvatusliitto, SNLL) bildades 1896 som landets första centralorganisation inom gymnastik och idrott. Förbundet uppdelades 1917 på språklig grund i två sektioner, en finsk och en svensk. Sektionerna blev självständiga förbund 1921, då det svenskspråkiga tog namnet Svenskt förbund för fysisk fostran för Finlands kvinnor, från 1937 Finlands svenska kvinnogymnastikförbund. 1981 ändrades förbundets namn till Finlands svenska gymnastikförbund (FSG), sedan de finlandssvenska gymnastikföreningarna för män (som 1951 hade utträtt ur SFI och därefter verkat i ett eget förbund) hade anslutit sig till det nya, gemensamma förbundet. FSG hade 2009 44 medlemsföreningar med ca 13 900 medlemmar. Inom AIF hade en gymnastiksektion funnits sedan starten 1919.
Organisationsfältet inom gymnastiken fick 1994 ett nytt utseende genom bildandet av den nya, på kvinno- och motionsgymnastik specialiserade topporganisationen Finlands gymnastikföreningar (Suomen voimistelu- ja liikuntaseurat, !SVoLi). Till detta (äldre) !SVoLi anslöt sig SNLL (som upplöstes) och !AIF:s gymnastiksektioner. FSG var stiftande medlem av !SVoLi och utgjorde förbundets svenskspråkiga region. Som ett separat förbund kvarstod det anrika, huvudsakligen på mansgymnastik inriktade Suomen voimisteluliitto, gr. 1900, som var ett av de ursprungliga förbunden i Finlands gymnastik- och idrottsförbund (num. Finlands idrott). Det äldre !SvoLi gick 2004 samman med Suomen voimisteluliitto, varvid en ny organisation med det sistnämnda namnet (förk. !Svoli) uppstod. Detta nya !Svoli hade 2009 400 medlemsföreningar med ca 140 000 medlemmar, varav 62 000 kvinnor, 60 000 flickor, 3 800 män och 13 500 pojkar.
Gymnastiklärare utbildades vid Helsingfors universitets gymnastikinrättning fram till 1974, då gymniska fakulteten (num. fakulteten för idrotts- och hälsovetenskaper) vid Jyväskylä universitet, gr. 1963, blev den enda inrättning i landet som meddelar högre undervisning på gymnastikens och idrottens fält. Vid fakulteten kan enligt förordningen om gymnastik- och idrottsvetenskapliga examina av 1994 avläggas kandidatexamen i gymnastik- och idrottsvetenskaper (lägre högskoleexamen, förk. GIK, gymn.o.idr.kand.), magisterexamen (högre högskolexamen) samt licentiat- och doktorsexamina (påbyggnadsexamina). Gymnastik är obligatoriskt läroämne såväl i den grundläggande utbildningen som i gymnasiet. Se även motionsidrott. (V. Heikel, G:s historia, 2 bd, 1905-09; Suomen voimisteluliitto 1900-1970, 2 bd, 1960-70, K. Ilmanen/T. Voutilainen, Jumpasta tiedekunnaksi: Suomalainen voimistelunopettajakoulutus 100 vuotta 1882-1982, 1982; I. Koivusalo, Voimistelu maamme oppikoulujen oppiaineena vuosina 1843-1917, 1982; Finlands svenska gymnastikförbund 1896-1986, 1986; A. Heikkinen, Suomi uskoi urheiluun, 1992; E-L. Wuolio/L. Jääskeläinen, Kyyhkyyn, ylös!:150 vuotta koululiikuntaa, 1993; H. Meinander, Towards a bourgeois manhood: Boys' physical education in Nordic Secondary schools 1880-1940, 1994, Lik martallen som rågfältet: hundra år finlandssvensk gymnastik 1896-1996, 1996)
gymnastik. Finlands enda guldmedalj vid OS i Rom 1960 togs av Eugen Ekman, som segrade på bygelhäst. Foto: Ingmar Björkmans bildarkiv.
Gymnastiklaget Olarin voimistelijoiden dynamot från Esbo uppträder. Det vann finalen i laggymnastik vid !SvoLI Games som hölls i Hfrs 2003. Foto: Lehtikuva Oy, M. Airio.