humanistisk forskning. Den humanistiska forskningen i Finland bedrivs framförallt vid landets 20 universitet, vid flertalet av de 29 yrkeshögskolorna samt med finansiering från Finlands Akademi. Därtill förser enskilda institut, bibliotek o.a. institutioner forskarna med källor, litteratur, datorer m.m. vilka utgör en förutsättning för det vetenskapliga arbetet. De vetenskapliga akademierna och sällskapen spelar en betydande roll för humaniora genom att bereda forskarna möjligheter att få sina resultat tryckta och spridda i sina publikationsserier.
Den humanistiska forskningen i Finland har sina rötter i början på 1800-t. Det var huvudsakligen genom forskarnas personliga förbindelser, särskilt till Tyskland och det kontinentala Europa, som humaniora etablerade sig i vårt land fr.o.m. 1880-t. Kontakterna till utlandet och den internationella forskningen har sedan dess upprätthållits huvudsakligen genom att forskarna deltagit i internationella kongresser och symposier och knutit personliga kontakter med framstående forskare samt genom den litteratur som de vetenskapliga biblioteken ställt forskarna till förfogande.
Forskningens allmänna inriktning och intressen återspeglas av de professurer i humaniora som upprätthållits vid landets universitet. 1812 fanns det professurer i följande ämnen: grekisk litteratur, romersk litteratur, orientalisk litteratur, filosofi, historia och lärdomshistoria. I början av 1840-t. tillkom en professur i ryska språket och litteraturen, i början av 1850-t. en i finska språket och litteraturen. Då professuren i lärdomshistoria indrogs, inrättades en professur i estetik och nyare litteratur. Kännetecknande för senare delen av 1800-t. var att de moderna språken fick en allt mera framträdande roll såväl i forskningen som i undervisningen. Den nordiska filologin liksom den germanska, romanska och engelska fick sina företrädare vid universitetet. Pedagogiken blev ett läroämne kring 1860. Ungefär samtidigt uppdelades läroämnet historia i allmän, finsk, rysk och skandinavisk historia. Även inom filosofin gick utvecklingen mot en specialisering.
Under början av självständighetstiden ändrades benämningen på vissa professurer, andra delades - vid sekelskiftet hade t.ex. två professurer haft anknytning till finskt språk och finsk kultur, på 1920-t. hade professurernas antal ökat till fyra - och helt nya kom till, ofta så att man först utnämnde en docent eller en e.o. professor i ämnet. I takt med den stegrade undervisningsbördan ökade antalet professurer till det dubbla, särskilt genom e.o. professorer i sällsynta vetenskapsgrenar huvudsakligen vid Helsingfors universitet, där en del av det stadigt ökande antalet docenturer ändrades till e.o. professurer. Vid Åbo Akademi fanns på 1920-t. professurer i filosofi, nordisk historia, antikens historia med grekisk och romersk litteratur, litteraturhistoria med poetik, nordisk kulturhistoria och folklivsforskning, allmän historia, nordisk filologi och svenska språket, samt musikvetenskap och folkdiktsforskning. Senare har benämningarna i några fall ändrats och professurer har tillkommit i engelska språket och litteraturen, finska språket och litteraturen, pedagogik, germansk filologi, konsthistoria med konstteori, psykologi, religionsvetenskap (tidigare religionshistoria), ryska språket och litteraturen. Docenter har utnämnts också i andra ämnen. Sociologin, som tidigare hörde till humaniora, hör numera vid alla finländska universitet till samhällsvetenskaperna.
H. har förstärkts genom tillkomsten av Åbo universitet och universiteten bl.a. i Tfrs, Jyväskylä, Joensuu, Vasa och Uleåborg. Därtill bedrivs h. av anställda vid museer, bibliotek o.a. liknande institutioner, av skollärare och i viss utsträckning även av "privatlärda".
Redan i början av den humanistiska forskningens etablering i Finland sysselsatte sig forskarna huvudsakligen med internationella problem och publicerade följaktligen sina rön på något av de stora kulturspråken. Relativt få skrev på svenska och ännu färre ägnade sig uteslutande åt inhemska, än mindre åt enbart finlandssvenska forskningsuppgifter. I den mån forskningsresultaten publicerades på något av de inhemska språken skedde detta under 1800-t. århundradet igenom huvudsakligen på svenska. Under århundradets senare hälft accelererade forskningsverksamheten och både nationellt och internationellt inriktade forskare publicerade viktiga och vägande inlägg i den aktuella debatten. Det var särskilt Elias Lönnrot, M.A. Castrén, J.V. Snellman och Fredrik Cygnaeus, som stod i det främsta ledet bland de humanistiska forskarna. Likaså intog litteraturhistorikern C.G. Estlander en central ställning i det finlandssvenska kulturlivet. A.O. Freudenthal introducerade den nordiska filologin i Finland och vann erkänsla för sina forskningar även i Sverige. Den tidigt avlidne Hj. Neiglick var en modernt inriktad psykolog och kritiker. Bland klassikerna märktes Fridolf Gustafsson och L.A. Heikel, bland historikerna M.G. Schybergson och Carl von Bonsdorff. Edvard Westermarck vann internationellt namn som sociolog och socialantropolog. Werner Söderhjelm var både filolog och litteraturhistoriker. Kring sekelskiftet 1900 eller kort därefter framträdde flera forskare som skulle göra sig kända inom humanistisk forskning i Finland, bland dem litteraturhistorikerna Yrjö Hirn, Gunnar Castrén, Olaf Homén, Torsten Söderhjelm, filosofen Rolf Lagerborg, klassikerna Johannes Sundwall och Emil Zilliacus och historikern Eirik Hornborg. Bland andra numera avlidna forskare kan nämnas de nordiska filologerna Hugo Pipping, Oskar Hultman och Rolf Pipping, assyriologen Knut Tallqvist, romanisten Axel Wallensköld, pedagogen Albert Lilius, sociologen Gunnar Landtman, kulturhistorikern och folklivsforskaren Gabriel Nikander och musikhistorikern Otto Andersson.
Under 1960- och 70-t. grundades många nya professurer i sociologi, som flyttades till samhällsvetenskaperna, pedagogik, kultur- och socialantropologi och religionsvetenskap, vilka alla blivit populära ämnen bland studenterna. Detta gäller särskilt kulturantropologin och religionsvetenskapen, vilka huvudsakligen forskar i för oss fjärran och främmande kulturer, men även i viss mån i Finland, som under de senaste decennierna blivit allt mera mångkulturellt. Att förstå den "andre" har blivit allt viktigare och det ser ut som om denna problematik tillsammans med etiken kommer att vara ett av de viktigaste forsknings- och undervisningsområdena i förestående framtid.
Även andra forskare än de här nämnda, såväl avlidna som nu levande, upptas under egna uppslagsord. Se även bl.a. arkeologi, filosofi, historia som akademisk vetenskap, konsthistoria, litteraturhistoria, kultur- och socialantropologi, pedagogisk forskning, religionsvetenskap samt språkvetenskap. (J. Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista 1640, 1997; Suomen tieteen historia 2: humanistiset ja yhteiskuntatieteet, red. P. Tommila, 2000; Suomen tieteen vaiheet, red. P. Tommila/A. Korppi-Tommola, 2003) (Olof Mustelin/René Gothoni)
Den humanistiska forskningen i Finland har sina rötter i början på 1800-t. Det var huvudsakligen genom forskarnas personliga förbindelser, särskilt till Tyskland och det kontinentala Europa, som humaniora etablerade sig i vårt land fr.o.m. 1880-t. Kontakterna till utlandet och den internationella forskningen har sedan dess upprätthållits huvudsakligen genom att forskarna deltagit i internationella kongresser och symposier och knutit personliga kontakter med framstående forskare samt genom den litteratur som de vetenskapliga biblioteken ställt forskarna till förfogande.
Forskningens allmänna inriktning och intressen återspeglas av de professurer i humaniora som upprätthållits vid landets universitet. 1812 fanns det professurer i följande ämnen: grekisk litteratur, romersk litteratur, orientalisk litteratur, filosofi, historia och lärdomshistoria. I början av 1840-t. tillkom en professur i ryska språket och litteraturen, i början av 1850-t. en i finska språket och litteraturen. Då professuren i lärdomshistoria indrogs, inrättades en professur i estetik och nyare litteratur. Kännetecknande för senare delen av 1800-t. var att de moderna språken fick en allt mera framträdande roll såväl i forskningen som i undervisningen. Den nordiska filologin liksom den germanska, romanska och engelska fick sina företrädare vid universitetet. Pedagogiken blev ett läroämne kring 1860. Ungefär samtidigt uppdelades läroämnet historia i allmän, finsk, rysk och skandinavisk historia. Även inom filosofin gick utvecklingen mot en specialisering.
Under början av självständighetstiden ändrades benämningen på vissa professurer, andra delades - vid sekelskiftet hade t.ex. två professurer haft anknytning till finskt språk och finsk kultur, på 1920-t. hade professurernas antal ökat till fyra - och helt nya kom till, ofta så att man först utnämnde en docent eller en e.o. professor i ämnet. I takt med den stegrade undervisningsbördan ökade antalet professurer till det dubbla, särskilt genom e.o. professorer i sällsynta vetenskapsgrenar huvudsakligen vid Helsingfors universitet, där en del av det stadigt ökande antalet docenturer ändrades till e.o. professurer. Vid Åbo Akademi fanns på 1920-t. professurer i filosofi, nordisk historia, antikens historia med grekisk och romersk litteratur, litteraturhistoria med poetik, nordisk kulturhistoria och folklivsforskning, allmän historia, nordisk filologi och svenska språket, samt musikvetenskap och folkdiktsforskning. Senare har benämningarna i några fall ändrats och professurer har tillkommit i engelska språket och litteraturen, finska språket och litteraturen, pedagogik, germansk filologi, konsthistoria med konstteori, psykologi, religionsvetenskap (tidigare religionshistoria), ryska språket och litteraturen. Docenter har utnämnts också i andra ämnen. Sociologin, som tidigare hörde till humaniora, hör numera vid alla finländska universitet till samhällsvetenskaperna.
H. har förstärkts genom tillkomsten av Åbo universitet och universiteten bl.a. i Tfrs, Jyväskylä, Joensuu, Vasa och Uleåborg. Därtill bedrivs h. av anställda vid museer, bibliotek o.a. liknande institutioner, av skollärare och i viss utsträckning även av "privatlärda".
Redan i början av den humanistiska forskningens etablering i Finland sysselsatte sig forskarna huvudsakligen med internationella problem och publicerade följaktligen sina rön på något av de stora kulturspråken. Relativt få skrev på svenska och ännu färre ägnade sig uteslutande åt inhemska, än mindre åt enbart finlandssvenska forskningsuppgifter. I den mån forskningsresultaten publicerades på något av de inhemska språken skedde detta under 1800-t. århundradet igenom huvudsakligen på svenska. Under århundradets senare hälft accelererade forskningsverksamheten och både nationellt och internationellt inriktade forskare publicerade viktiga och vägande inlägg i den aktuella debatten. Det var särskilt Elias Lönnrot, M.A. Castrén, J.V. Snellman och Fredrik Cygnaeus, som stod i det främsta ledet bland de humanistiska forskarna. Likaså intog litteraturhistorikern C.G. Estlander en central ställning i det finlandssvenska kulturlivet. A.O. Freudenthal introducerade den nordiska filologin i Finland och vann erkänsla för sina forskningar även i Sverige. Den tidigt avlidne Hj. Neiglick var en modernt inriktad psykolog och kritiker. Bland klassikerna märktes Fridolf Gustafsson och L.A. Heikel, bland historikerna M.G. Schybergson och Carl von Bonsdorff. Edvard Westermarck vann internationellt namn som sociolog och socialantropolog. Werner Söderhjelm var både filolog och litteraturhistoriker. Kring sekelskiftet 1900 eller kort därefter framträdde flera forskare som skulle göra sig kända inom humanistisk forskning i Finland, bland dem litteraturhistorikerna Yrjö Hirn, Gunnar Castrén, Olaf Homén, Torsten Söderhjelm, filosofen Rolf Lagerborg, klassikerna Johannes Sundwall och Emil Zilliacus och historikern Eirik Hornborg. Bland andra numera avlidna forskare kan nämnas de nordiska filologerna Hugo Pipping, Oskar Hultman och Rolf Pipping, assyriologen Knut Tallqvist, romanisten Axel Wallensköld, pedagogen Albert Lilius, sociologen Gunnar Landtman, kulturhistorikern och folklivsforskaren Gabriel Nikander och musikhistorikern Otto Andersson.
Under 1960- och 70-t. grundades många nya professurer i sociologi, som flyttades till samhällsvetenskaperna, pedagogik, kultur- och socialantropologi och religionsvetenskap, vilka alla blivit populära ämnen bland studenterna. Detta gäller särskilt kulturantropologin och religionsvetenskapen, vilka huvudsakligen forskar i för oss fjärran och främmande kulturer, men även i viss mån i Finland, som under de senaste decennierna blivit allt mera mångkulturellt. Att förstå den "andre" har blivit allt viktigare och det ser ut som om denna problematik tillsammans med etiken kommer att vara ett av de viktigaste forsknings- och undervisningsområdena i förestående framtid.
Även andra forskare än de här nämnda, såväl avlidna som nu levande, upptas under egna uppslagsord. Se även bl.a. arkeologi, filosofi, historia som akademisk vetenskap, konsthistoria, litteraturhistoria, kultur- och socialantropologi, pedagogisk forskning, religionsvetenskap samt språkvetenskap. (J. Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista 1640, 1997; Suomen tieteen historia 2: humanistiset ja yhteiskuntatieteet, red. P. Tommila, 2000; Suomen tieteen vaiheet, red. P. Tommila/A. Korppi-Tommola, 2003) (Olof Mustelin/René Gothoni)
humanistisk forskning. Biblioteket i det nya humanistcentret Arken vid Åbo Akademi är inrymt i en byggnad som ursprungligen tillhört Åbo jernmanufaktur aktiebolag. Nästan alla humanistiska institutioners böcker finns nu samlade under samma tak, vilket underlättar forskningen. Foto: Schildts bildarkiv, S. Kawecki.