Kagalen

Kagalen (av hebreiskans kahal 'församling', förryskat kagal), ursprungligen föraktfull benämning i den ryska pressen på ledarna av det s.k. passiva motståndet mot unifieringspolitiken Finland under 1900-talets tidigaste år. Ordet blev sedan namn på den hemliga politiska organisation som organiserade motståndet mot Bobrikov. Kagalen inledde sin verksamhet i augusti-september 1901 som en centralstyrelse med ca 45 kretsorganisationer och ungefär 500 s.k. korrespondenter, som i praktiken var agenter på lokalnivå. Vid sidan av Kagalen uppstod Kvinnokagalen, vars främsta mål var att väcka motståndsanda bland kvinnorna och uppmuntra dem att förhindra barnen att lära sig ryska. En av Kvinnokagalens bärande gestalter var Dagmar Neovius.

Kagalen spred illegal litteratur och tidningar, motarbetade värnpliktsuppbåden (se värnpliktsstrejken), organiserade politisk folkupplysningsverksamhet och spred Finlandsinformation utomlands. Principiellt arbetade sammanslutningen alltid på laglig grund, vilket gjorde att dess medlemmar förhöll sig avvaktande och avvisande till jägarrörelsen. De facto innehöll verksamheten inslag som överskridit gränsen till aktivt motstånd och inte längre kunde sägas vila på laglighetens grund. Bland Kagalens mest framträdande gestalter märks Carl Mannerheim, Adolf von Bonsdorff, Ernst Estlander, J.N. Reuter, Adolf Törngren och Wilhelm Zilliacus, vilka hörde till den svenska partiriktningen, och ungfinnarna Eero Erkko, Th. Homén, Heikki Renvall och P.E. Svinhufvud. Sedan den konstitutionella senaten bildats i december 1905 upphörde Kagalens verksamhet. (A. Cederholm, Kagalens uppkomst och andra episoder, 1920; J.N. Reuter, K., 2 bd, 1928-30)