Kajanaland, fi. Kainuu, landskap i ö. Finland. Kainuu var ursprungligen det finska namnet på hela Österbotten. Enligt den s.k. nya landskapsindelningen, slutgiltigt fastslagen genom ett statsrådsbeslut av 1998, avses därmed ett område i ö. delen av Uleåborgs län med Kajana som huvudort, omfattande kommunerna Hyrynsalmi, Kajana, Kuhmo, Paltamo, Puolanka, Ristijärvi, Sotkamo, Suomussalmi, Vaala och Vuolijoki (sammanslagen 2007 med Kajana). Areal 21 504 km2, 82 634 inv. (2009). Landskapsförbundet för Kajanaland (nuv. Kainuun liitto) bildades 1952. Näringsstruktur 2007: jord- och skogsbruk 8,2 %, industri 22,2 %, service 68,4 %.
Kajanaland kan topografiskt indelas i ett östligt bergland, vars landskapsbild präglas av skogklädda berg (fi. vaara) och djupa dalar, och ett västligt slättland, där myrarna utgör ett dominerande inslag. Talrika sjöar förenas av forsrika älvar till stråtar (Hyrynsalmi- och Sotkamostråtarna), som har utlopp i Ule träsk. Vidsträckta barrskogar växlar med myrmarker; de senare upptar 40-50 % av landarealen. Den vanligaste jordarten är morän. Kajanaland ligger huvudsakligen 200-250 m ö.h., men enstaka kvartsitberg (bl.a. Paljakka i Hyrynsalmi) höjer sig inemot 400 m ö.h. Bebyggelsen är tätast i områdets s.v. delar, vid stränderna av Ule träsk, och glesnar mot n. och ö. K. är en ekonomiskt underutvecklad region, därifrån utflyttningen har varit stark alltsedan andra världskriget.
Kajanaland och dess i många avseenden särpräglade kultur har inspirerat många författare och målare, bl.a. Eino Leino, Ilmari Kianto, Akseli Gallen-Kallela och Eero Järnefelt. Beträffande områdets historia, se även Kajana län. (Kainuun historia, 3 bd, 1985-86; S. Paulaharju, Kainuun mailta: kansallistietoutta Kajaanin kulmilta, 1922, 2:a uppl. 1958; J. Keränen, Kainuun asuttaminen, 1984; R. Heikkinen/M. Lackman, Korpikansan kintereillä: Kainuun työväenliikkeen historia, 1986; J. Heikkinen, Kainuu, matkojen maa, 1992; H. Väisänen, Kainuun kansan waiheita, 1998; R. Heikkinen, Kulttuurin vainioilta ja korpisoilta: kirjoituksia Kajaanin ja Kainuun kulttuurihistoriasta, 1998; Kainuu: elämyksiä, historiaa, nykyisyyttä, 1999; Kultalähteen kahta puolta: Kainuun ja Karjalan vaiheita, red. H. Rytkölä, 1999; O. Turpeinen, Kainuu nälkämaana: tutkimus Kainuun väestön vaiheista ja elinkeinojen kehityksestä, 2002; J. Kokkonen, Rajaseutu liikkeessä: Kainuun ja Pielisen Karjalan asukkaiden kontaktit Venäjän Karjalaan 1650-1712, 2002)
Kajanaland kan topografiskt indelas i ett östligt bergland, vars landskapsbild präglas av skogklädda berg (fi. vaara) och djupa dalar, och ett västligt slättland, där myrarna utgör ett dominerande inslag. Talrika sjöar förenas av forsrika älvar till stråtar (Hyrynsalmi- och Sotkamostråtarna), som har utlopp i Ule träsk. Vidsträckta barrskogar växlar med myrmarker; de senare upptar 40-50 % av landarealen. Den vanligaste jordarten är morän. Kajanaland ligger huvudsakligen 200-250 m ö.h., men enstaka kvartsitberg (bl.a. Paljakka i Hyrynsalmi) höjer sig inemot 400 m ö.h. Bebyggelsen är tätast i områdets s.v. delar, vid stränderna av Ule träsk, och glesnar mot n. och ö. K. är en ekonomiskt underutvecklad region, därifrån utflyttningen har varit stark alltsedan andra världskriget.
Kajanaland och dess i många avseenden särpräglade kultur har inspirerat många författare och målare, bl.a. Eino Leino, Ilmari Kianto, Akseli Gallen-Kallela och Eero Järnefelt. Beträffande områdets historia, se även Kajana län. (Kainuun historia, 3 bd, 1985-86; S. Paulaharju, Kainuun mailta: kansallistietoutta Kajaanin kulmilta, 1922, 2:a uppl. 1958; J. Keränen, Kainuun asuttaminen, 1984; R. Heikkinen/M. Lackman, Korpikansan kintereillä: Kainuun työväenliikkeen historia, 1986; J. Heikkinen, Kainuu, matkojen maa, 1992; H. Väisänen, Kainuun kansan waiheita, 1998; R. Heikkinen, Kulttuurin vainioilta ja korpisoilta: kirjoituksia Kajaanin ja Kainuun kulttuurihistoriasta, 1998; Kainuu: elämyksiä, historiaa, nykyisyyttä, 1999; Kultalähteen kahta puolta: Kainuun ja Karjalan vaiheita, red. H. Rytkölä, 1999; O. Turpeinen, Kainuu nälkämaana: tutkimus Kainuun väestön vaiheista ja elinkeinojen kehityksestä, 2002; J. Kokkonen, Rajaseutu liikkeessä: Kainuun ja Pielisen Karjalan asukkaiden kontaktit Venäjän Karjalaan 1650-1712, 2002)
Kajanaland införlivades slutgiltigt i svenska riket efter Teusinafreden 1595. Villkoren för människorna i landskapet var i äldre tider hårda, en kamp mot svält och umbäranden. Av kommunerna på kartan sammanslogs Kajana och Vuolijoki 2007. Karta: Arttu Paarlahti.