Pojo, fi. Pohja, församling i Borgå stift och f.d. kommun i Västnyland, ingår sedan 1/1 2009 i staden Raseborg. Vid kommunsammanslagningen var P:s areal 226 km2 och invånarantalet 4 934 (2008).
P. omsluter delvis Pojoviken. Det kan med avseende på terrängen indelas i tre huvuddelar: de bördiga och välodlade sluttningarna kring viken, de skog- och sjörika markerna i n. och Svartåns och Fiskarsåns dalar. I älvdalarna har bruksorterna Antskog, Billnäs, Fiskars och Åminnefors vuxit upp sedan 1600-t. Kring vikens innersta del, vid foten av Kasberget utbreder sig P. kyrkby. Inom bebyggelsen där märks förutom gråstenskyrkan från senare delen av 1400-t. bl.a. brandstationen (H. Ekelund, 1950), kommungården (L. Heikkinen, 1979) och biblioteket/medborgarinstitutet (L. Heikkinen, 1984).
En hamn finns i Skuru vid Kustbanan, som drogs genom kommunen i slutet av 1800-t. Bland de talrika stora jordegendomarna märks Brödtorp, Ekerö, Mörby, Nygård, Sällvik m.fl. Av inrättningar kan nämnas idrottsinstitutet Kisakeskus, invigt 1958.
P. omtalas första gången 1359 och utgjorde då ett självständigt pastorat. Under stormaktstiden blev P. ett centrum för den västfinländska järnhanteringen, vilket bl.a. ledde till en viss inflyttning av folk från Sverige samt valloner och tyskar. Där anlades även på 1660-t. Finlands första pappersbruk i Tomasböle (Gezelius, Johannes). Mot slutet av stora ofreden (1719-20) fanns i socknen ryska härläger som hyste upp till 18 000 man, vilket var en tung börda för befolkningen. 1720 bodde såväl den ryske överbefälhavaren Michail Golitsyn som den för civilförvaltningen ansvarige generalguvernören Gustav Otto Douglas i P. Lidandena upprepades i mindre skala under lilla ofreden 1742-43 och under 1808-09 års krig. Båda gångerna upprättades ett stort ryskt militärläger på den strategiska platsen invid Pojo kyrka. Under 1900-t. var P. en av landets mest industrialiserade kommuner, men under andra delen av seklet inleddes en tillbakagång för järnbruken med sina månghundraåriga anor. I stället gjordes satsningar på turism och andra fritidsaktiviteter. (P. sockens historia, 3 bd, 1959-66; E. Westergård, Ur min hembygds hävder, 1979; S. Lindholm, Röda moln över industribygd: arbetarsocknen P. under inbördeskriget 1918, 2007, Bondebygd väster om Pojoviken, 2009)
P. omsluter delvis Pojoviken. Det kan med avseende på terrängen indelas i tre huvuddelar: de bördiga och välodlade sluttningarna kring viken, de skog- och sjörika markerna i n. och Svartåns och Fiskarsåns dalar. I älvdalarna har bruksorterna Antskog, Billnäs, Fiskars och Åminnefors vuxit upp sedan 1600-t. Kring vikens innersta del, vid foten av Kasberget utbreder sig P. kyrkby. Inom bebyggelsen där märks förutom gråstenskyrkan från senare delen av 1400-t. bl.a. brandstationen (H. Ekelund, 1950), kommungården (L. Heikkinen, 1979) och biblioteket/medborgarinstitutet (L. Heikkinen, 1984).
En hamn finns i Skuru vid Kustbanan, som drogs genom kommunen i slutet av 1800-t. Bland de talrika stora jordegendomarna märks Brödtorp, Ekerö, Mörby, Nygård, Sällvik m.fl. Av inrättningar kan nämnas idrottsinstitutet Kisakeskus, invigt 1958.
P. omtalas första gången 1359 och utgjorde då ett självständigt pastorat. Under stormaktstiden blev P. ett centrum för den västfinländska järnhanteringen, vilket bl.a. ledde till en viss inflyttning av folk från Sverige samt valloner och tyskar. Där anlades även på 1660-t. Finlands första pappersbruk i Tomasböle (Gezelius, Johannes). Mot slutet av stora ofreden (1719-20) fanns i socknen ryska härläger som hyste upp till 18 000 man, vilket var en tung börda för befolkningen. 1720 bodde såväl den ryske överbefälhavaren Michail Golitsyn som den för civilförvaltningen ansvarige generalguvernören Gustav Otto Douglas i P. Lidandena upprepades i mindre skala under lilla ofreden 1742-43 och under 1808-09 års krig. Båda gångerna upprättades ett stort ryskt militärläger på den strategiska platsen invid Pojo kyrka. Under 1900-t. var P. en av landets mest industrialiserade kommuner, men under andra delen av seklet inleddes en tillbakagång för järnbruken med sina månghundraåriga anor. I stället gjordes satsningar på turism och andra fritidsaktiviteter. (P. sockens historia, 3 bd, 1959-66; E. Westergård, Ur min hembygds hävder, 1979; S. Lindholm, Röda moln över industribygd: arbetarsocknen P. under inbördeskriget 1918, 2007, Bondebygd väster om Pojoviken, 2009)
Pojo var i äldsta tider delat mellan de västnyländska moderförsamlingarna Karis och Tenala. Herrgårdarna satte sin prägel på socknen fram till 1600-t., då bruksepoken inleddes. Karta: Arttu Paarlahti.
Pojo kommunvapen som var i bruk till 2009 då Raseborgs stad bildades. Bildkälla: Finl. kommunförbund.