Fiskars, bruksort vid Fiskarsån i Pojo, ca 600 inv. (2011). F. har uppstått kring det järnbruk som grundades på platsen 1649, då ägaren till Antskog och Svartå bruk Peter Thorwöste erhöll privilegier att anlägga masugn, stångjärnshammare och manufakturverk. Bruket, som ännu i början av 1700-t. ägdes av familjen Thorwöste, förstördes helt under stora ofreden. Det övergick 1731 i Stockholmsköpmannen John Montgomeries ägo och innehades 1752-83 av en rad stockholmska handelshus. F. övertogs 1783 av grosshandlaren från Stockholm Bengt Magnus Björkman, vars son 1822 sålde det till Åboapotekaren, sedermera bergsrådet John (von) Julin. Denne anlade en finsmidesfabrik 1830 och påbörjade gjuteriverksamhet 1827 (först i Finland) samt utvidgade denna med ett nytt gjuteri 1836. Han startade landets första mekaniska verkstad 1837 och förstorade brukets domäner till 35 000 ha; under detta lydde slutligen egendomar och bruk i sju socknar, bl.a. Orijärvi koppargruva och Kärkelä kopparhytta i Kisko, Koskis järnbruk och kopparhytta i Bjärnå, masugnen i Trollshovda, Tenala, Näse bruk i Bjärnå samt Antskog.
När John von Julin avled 1853 var ingendera av sönerna (Emil och Albert) mogna att överta styret på bruket. Enligt Julins testamente upprättades en "förmyndarförvaltning" som verkade åren 1853-66. Sistnämnda år förrättades ett arvskifte, varvid äldste sonen, E.L. von Julin, erhöll bl.a. F. bruk, Kärkelä och Antskog samt Orijärvi gruva. Sedan F. råkat i svårigheter, upprättades 1875 en s.k. administrationsförvaltning, i vilken yngste sonen Albert ingick. Denne medverkade aktivt till bildandet av Fiskars Ab 1883, i vilket han tilldelades ledningen. Albert von Julin dog 1906 och efterträddes av Albert Lindsay von Julin, som blev den store koncernskaparen. Under dåliga konjunkturer i landet köpte han (eller övertog skulderna) i många värdefulla industrier. Råvaruförsörjningen var också tillgodosedd i och med att Åminnefors och Inha järnbruk införlivats med koncernen (det nuv. Fiskars Oyj Abp), som tidvis betraktades som en av de största i landet.
På bruket, som i slutet av 1800- t. hade drygt ettusen inv., tillverkades bl.a. lantbruksredskap och bordsbestick. Bolaget sysselsatte 1980 ca 380 personer i F. Produktionen i brukssamhället skars därefter successivt ned för att upphöra helt 2001. Fiskarsbolaget sålde 1984 stora delar av den gamla bruksmiljön (24 ha mark och 40 byggnader) till kommunen, som bildade ett särskilt bolag med uppgift att skapa en s.k. bruksby befolkad av hantverkare och konstnärer. En avgörande insats i denna omvandlingsprocess gjorde Fiskarskoncernens tidigare vice verkställande direktör Ingmar Lindberg (f. 1945), som 2009 hedrades med en park i närheten av Fiskarsån i brukets centrum. F. är idag en första rangens sevärdhet med antik-, hantverks- och konstaffärer samt presentshopar utmed huvudgatan. De inflyttade konstnärerna bildade ett kooperativt andelslag, som sedan 1994 anordnar utställningar i Spannmålsmagasinet (W. Aspelin, 1902) och Kopparsmedjan (uppförd 1818).
F. bruk bildades på ett område som sammanslagits av sex hemman, som 1649 donerades åt Peter Thorwöste. Egendomen erhöll säterifrihet 1677, reducerades 1683 och ombildades till berustat säteri. Huvudbyggnaden (det s.k. Stenhuset), ett empireslott av tegel i tre våningar, uppfördes 1816-18 enligt ritningar av Ch. Bassi. Inom bebyggelsen märks f.ö. Fiskars värdshus (A.F. Granstedt, 1836) med anslutande hotell (K. Järnefelt, 2003) och Stallsbyggnaden med sitt karakteristiska klocktorn. Ett bruksmuseum (Fiskars museum) som belyser livet på F. i forna dagar inrättades 1949 i en f.d. kontorsbyggnad. En smalspårig industribana (invigd 1891) ledde tidigare från F. till Skuru hamn vid Pojoviken; den revs 1952. Telefon drogs till bruket 1884. (P. Fager, Minnesblad ur F. bruks historia 1649-1899, 1899; G. Nikander, F. bruks historia, 1929; I. Matvejew, F. - vår hembygd, 1949; G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; R. Ahlbäck: Gods och herresäten i Finland, 1946; C.J. Gardberg, Finländska herrgårdar, 1989; Minnen från F., upptecknade av Laura Holmström, 1994; F. 1649: 350 år finsk industrihistoria, 1999; P-O. Blomqvist, Historik över brandkårsväsendet i F., 1999, B. Kulvik, A. Siltavuori red., F. 1649: 360 år finsk industrihistoria, 2009)
När John von Julin avled 1853 var ingendera av sönerna (Emil och Albert) mogna att överta styret på bruket. Enligt Julins testamente upprättades en "förmyndarförvaltning" som verkade åren 1853-66. Sistnämnda år förrättades ett arvskifte, varvid äldste sonen, E.L. von Julin, erhöll bl.a. F. bruk, Kärkelä och Antskog samt Orijärvi gruva. Sedan F. råkat i svårigheter, upprättades 1875 en s.k. administrationsförvaltning, i vilken yngste sonen Albert ingick. Denne medverkade aktivt till bildandet av Fiskars Ab 1883, i vilket han tilldelades ledningen. Albert von Julin dog 1906 och efterträddes av Albert Lindsay von Julin, som blev den store koncernskaparen. Under dåliga konjunkturer i landet köpte han (eller övertog skulderna) i många värdefulla industrier. Råvaruförsörjningen var också tillgodosedd i och med att Åminnefors och Inha järnbruk införlivats med koncernen (det nuv. Fiskars Oyj Abp), som tidvis betraktades som en av de största i landet.
På bruket, som i slutet av 1800- t. hade drygt ettusen inv., tillverkades bl.a. lantbruksredskap och bordsbestick. Bolaget sysselsatte 1980 ca 380 personer i F. Produktionen i brukssamhället skars därefter successivt ned för att upphöra helt 2001. Fiskarsbolaget sålde 1984 stora delar av den gamla bruksmiljön (24 ha mark och 40 byggnader) till kommunen, som bildade ett särskilt bolag med uppgift att skapa en s.k. bruksby befolkad av hantverkare och konstnärer. En avgörande insats i denna omvandlingsprocess gjorde Fiskarskoncernens tidigare vice verkställande direktör Ingmar Lindberg (f. 1945), som 2009 hedrades med en park i närheten av Fiskarsån i brukets centrum. F. är idag en första rangens sevärdhet med antik-, hantverks- och konstaffärer samt presentshopar utmed huvudgatan. De inflyttade konstnärerna bildade ett kooperativt andelslag, som sedan 1994 anordnar utställningar i Spannmålsmagasinet (W. Aspelin, 1902) och Kopparsmedjan (uppförd 1818).
F. bruk bildades på ett område som sammanslagits av sex hemman, som 1649 donerades åt Peter Thorwöste. Egendomen erhöll säterifrihet 1677, reducerades 1683 och ombildades till berustat säteri. Huvudbyggnaden (det s.k. Stenhuset), ett empireslott av tegel i tre våningar, uppfördes 1816-18 enligt ritningar av Ch. Bassi. Inom bebyggelsen märks f.ö. Fiskars värdshus (A.F. Granstedt, 1836) med anslutande hotell (K. Järnefelt, 2003) och Stallsbyggnaden med sitt karakteristiska klocktorn. Ett bruksmuseum (Fiskars museum) som belyser livet på F. i forna dagar inrättades 1949 i en f.d. kontorsbyggnad. En smalspårig industribana (invigd 1891) ledde tidigare från F. till Skuru hamn vid Pojoviken; den revs 1952. Telefon drogs till bruket 1884. (P. Fager, Minnesblad ur F. bruks historia 1649-1899, 1899; G. Nikander, F. bruks historia, 1929; I. Matvejew, F. - vår hembygd, 1949; G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; R. Ahlbäck: Gods och herresäten i Finland, 1946; C.J. Gardberg, Finländska herrgårdar, 1989; Minnen från F., upptecknade av Laura Holmström, 1994; F. 1649: 350 år finsk industrihistoria, 1999; P-O. Blomqvist, Historik över brandkårsväsendet i F., 1999, B. Kulvik, A. Siltavuori red., F. 1649: 360 år finsk industrihistoria, 2009)
Fiskars. Den s.k. Stallsbyggnaden, ursprungligen uppförd 1826 som ett skolhus. Dess klocktorn har blivit något av en symbol för hela Västnyland. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg.