Västnyland, benämning på v. delen av landskapet Nyland, anses i allmänhet omfatta kommunerna Hangö, Raseborg, Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt samt det s.k. Sydlojo. Areal 2 216 km2 (utom Lojo), 81 000 inv. (2006), varav ca 43 % svenskspråkiga. V. idag motsvarar i stort sett utbredningen av det medeltida Raseborgs slottslän och av Raseborgs grevskap på 1500- o. 1600-t.
V. kan i topografiskt hänseende indelas i två områden. S.o. om Lojoåsen utbreder sig en odlingsbygd, som är tämligen fattig på vattendrag och uppdelad av skogspartier. N.o. om åsen ligger en mera kuperad och sjörik "bergslagsbygd", som avvattnas till Pojoviken genom Svartån, det viktigaste vattendraget i landsändan och sedan förhistorisk tid en färdled upp mot inlandet. Bergshöjderna vid landskapsgränsen i n.v. når upp till 80-90 m ö.h. Ett för stora delar av västligaste V. karakteristiskt drag är de vidsträckta, tallbevuxna sandmoar som ger landskapet dess karaktär bl.a. på Hangö udd och Bromarvhalvön. De bördiga dalgångarna i området s. om åsen är i allmänhet orienterade i riktningarna ö.-v. och n.-s. Där flera dalsystem korsar varandra, vidgar de sig till större slätter, t.ex. vid Degerby i Ingå. Kusten är rikt utbildad och särskilt i ö. bergig, bl.a. på Porkala udde, Obbnäs och Kopparnäs uddar. I v. intränger talrika vikar av betydande längd, främst Gennarby- och Pojovikarna, som omger Hangöudd. Kusten kantas av skärgård utmed så gott som hela sin längd; bland öar märks i ö., där skärgårdsbandet är smalare, Vormölandet och den märkliga Fagerö samt på v. sidan av Barösundsfjärden Älgsjö, Orslandet, Barö, Torsö, Skärlandet, Gullö, Odensö, Danskog, Älgö och Hermansö. I yttersta havsbandet ligger de befästa öarna Makilo, Jussarö (där det tidigare funnits en gruva), Hästö-Busö och Russarö.
Landsdelen var i forna tider landets främsta järnbruksdistrikt (järn- och stålindustri) och har fortfarande en betydande metallindustri. Under sent 1900-t. och tidigt 2000-t. lades dock flera av de industrier som härstammade från järnbruksepoken ned. Textilindustrin som blomstrade upp mot slutet av 1800-t. gick tillbaka under tiden efter andra världskriget och utplånades sedermera helt, vilket även gällde byggnadsmaterialindustrin och livsmedelsindustrin. Resultatet av detta var att V., som dittills ständigt hade varit en av landets mest välmående regioner, halkade något efter det övriga landet i ekonomisk utveckling.
Större hamnar finns i Hangö, Koverhar och Ingå, mindre i Kantvik och Skuru. Det svenskspråkiga V. har en egen regionradio (idag Radio Vega V.), som sedan 1947 sänder från Ekenäs, landsändans kommersiella och kulturella huvudort med bl.a. landskapsmuseum. Där utkommer även regiontidningen Västra Nyland. - Beträffande områdets historia, se även Nyland. (Hembygdsbok för V., 1955; Västnyländsk hembygdsbok, 1982; Kulturhistorisk inventering av byggnader och landskap i Västra Nyland, 1993; H. Ekberg, I borgens skugga: V. från forntid till nutid, 2006)
V. kan i topografiskt hänseende indelas i två områden. S.o. om Lojoåsen utbreder sig en odlingsbygd, som är tämligen fattig på vattendrag och uppdelad av skogspartier. N.o. om åsen ligger en mera kuperad och sjörik "bergslagsbygd", som avvattnas till Pojoviken genom Svartån, det viktigaste vattendraget i landsändan och sedan förhistorisk tid en färdled upp mot inlandet. Bergshöjderna vid landskapsgränsen i n.v. når upp till 80-90 m ö.h. Ett för stora delar av västligaste V. karakteristiskt drag är de vidsträckta, tallbevuxna sandmoar som ger landskapet dess karaktär bl.a. på Hangö udd och Bromarvhalvön. De bördiga dalgångarna i området s. om åsen är i allmänhet orienterade i riktningarna ö.-v. och n.-s. Där flera dalsystem korsar varandra, vidgar de sig till större slätter, t.ex. vid Degerby i Ingå. Kusten är rikt utbildad och särskilt i ö. bergig, bl.a. på Porkala udde, Obbnäs och Kopparnäs uddar. I v. intränger talrika vikar av betydande längd, främst Gennarby- och Pojovikarna, som omger Hangöudd. Kusten kantas av skärgård utmed så gott som hela sin längd; bland öar märks i ö., där skärgårdsbandet är smalare, Vormölandet och den märkliga Fagerö samt på v. sidan av Barösundsfjärden Älgsjö, Orslandet, Barö, Torsö, Skärlandet, Gullö, Odensö, Danskog, Älgö och Hermansö. I yttersta havsbandet ligger de befästa öarna Makilo, Jussarö (där det tidigare funnits en gruva), Hästö-Busö och Russarö.
Landsdelen var i forna tider landets främsta järnbruksdistrikt (järn- och stålindustri) och har fortfarande en betydande metallindustri. Under sent 1900-t. och tidigt 2000-t. lades dock flera av de industrier som härstammade från järnbruksepoken ned. Textilindustrin som blomstrade upp mot slutet av 1800-t. gick tillbaka under tiden efter andra världskriget och utplånades sedermera helt, vilket även gällde byggnadsmaterialindustrin och livsmedelsindustrin. Resultatet av detta var att V., som dittills ständigt hade varit en av landets mest välmående regioner, halkade något efter det övriga landet i ekonomisk utveckling.
Större hamnar finns i Hangö, Koverhar och Ingå, mindre i Kantvik och Skuru. Det svenskspråkiga V. har en egen regionradio (idag Radio Vega V.), som sedan 1947 sänder från Ekenäs, landsändans kommersiella och kulturella huvudort med bl.a. landskapsmuseum. Där utkommer även regiontidningen Västra Nyland. - Beträffande områdets historia, se även Nyland. (Hembygdsbok för V., 1955; Västnyländsk hembygdsbok, 1982; Kulturhistorisk inventering av byggnader och landskap i Västra Nyland, 1993; H. Ekberg, I borgens skugga: V. från forntid till nutid, 2006)
Västnyland. Sommarrestaurangen Knipan i Ekenäs en vacker vinterdag. Byggnaden har anor sedan 1860-t., men fick sin nuvarande skepnad 1908 (Hj. Åberg). Enligt en seglivad men uppenbarligen felaktig tradition fanns det ett stadgande som begränsade antalet krogar i staden till tre, ett antal som man redan hade uppnått när Knipan planerades. Enligt legenden tillgrep man då utvägen att bygga den på vattnet - då låg den ju inte i staden. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg.