Tavastland, fi. Häme, historiskt landskap, bosättningsområde för den fornfinska folkstammen tavasterna, fi. hämäläiset. Finskans Häme härleds allmänt ur ett fornfinskt hämä som i sin tur skulle ha utvecklats ur en äldre form av sabme, benämningen på samerna. T. skulle alltså ursprungligen ha varit samernas land. Den svenska benämningen T. kommer sannolikt från det finska ordet tausta, bakgrund eller bakom liggande område. För svenskarna var det alltså fråga om landet bakom Finland, de egentliga finnarnas bosättningsområde. Ordet tafstalonti förekommer första gången på en runsten från 1030-t. i Hämlinge, Uppland, och har tolkats som T.
Arkeologerna är av olika mening i fråga om när folkstammen tavasterna har tillkommit. En del menar att den finsktalande befolkningen skulle ha tagit T. i besittning redan under stenåldern, medan andra anser att finnar flyttade in i det tunt befolkade samelandet på 300-t. e.Kr. Under järnåldern omfattade T. huvudsakligen den rika jordbruksbebyggelsen kring Vånåstråten mellan våra dagars Janakkala i s. och Akaa (Toijala) i n. Vid övergången till historisk tid skall landskapet dock ha sträckt sig från "saltsjö till saltsjö", d.v.s. även omfattat delar av Satakunta och Nyland.
Det finns inga tecken på att T. under forntiden skulle ha varit ett organiserat samhälle med bestämda gränser, men sedan mitten av 1000-t., då tavasterna nämns i ryska källor, kan man räkna med någon form av försvarsorganisation i landskapet, och 1240 deltog tavasterna och finnarna i ett svenskt krigståg mot novgoroderna.
T. framträder första gången som en administrativ enhet 1319, då landskapets invånare bekräftade ett avtal genom att till urkunden i fråga foga ett sigill för terrae Tavastiae, tavasternas land. Enligt en äldre historietradition som bygger på Erikskrönikan, skriven ca 1330, tillkom borglänet 1249 då Birger jarl lät uppföra ett slott på Haga berg i Janakkala. Denna borg byggdes dock sannolikt först i slutet av 1300-t., medan borglänet upprättades på 1290-t., då Tavastehus slott började uppföras. Borglänets första kända fogdar var Berthold som omtalas 1297, och Harald Torstensson (Älg), som finns belagd i källorna 1303.
Efter det att borglänet hade upprättats utvidgades (Egentliga) T. med erämarker i n. och ö., och därigenom tillkom de landskap som numera kallas Birkaland, Mellersta Finland och Päijänne-Tavastland. Dessa områden sammanfattades 1634 i Tavastehus och Nylands län, som dock inom kort delades upp i två län. Den historiska länsindelningen upplöstes 1997 och sedan dess är Tavastehus huvudstad i Södra Finlands län.
Geografiskt upptar T. den v. delen av den sydfinska sjöplatån. Det relativt låglänta landskapet, 100-150 m ö.h., domineras i s. av Salpausselkä och serier av rullstensåsar, som utgående från denna sträcker sig mot n. och n.v. Mellan de skogbevuxna åsarna ligger långa sjöräckor omgivna av bördiga åkrar. I ö. T. domineras landskapsbilden av insjön Päijänne, uppsamlingsbäckenet för Kymmene älvs nederbördsområde. I v. rinner sjöarnas vatten ut genom Kumo älv.
Myten om den linluggige, långsamme och fåordige tavastlänningen har knappast någon täckning i våra dagars T. Tack vare inflyttningen av karelare efter andra världskriget och genom befolkningsströmmen till industriorterna på 1950- o. 60-t. har den isolering och kulturella efterblivenhet som tidigare präglade landskapet till stor del upphävts. Befolkningen kan inte mera betraktas som tavaster i etnisk bemärkelse, utan endast i egenskap av invånare i det historiska landskapet T. Ekonomiområdena kring städerna Tavastehus, Tfrs, Jyväskylä, Lahtis och Forssa har i allt större omfattning utvecklats till självständiga kulturområden. Föreningen Hämeen heimoliitto (Tavastehus, gr. 1925) och universitetens tavastländska studentnationer är numera nästan de enda sammanbindande elementen i T. (Hämeen historia 1-5, 1955-86; J-P. Taavitsainen, Ancient hillforts of Finland, 1990; L. Pohjakallio, Lounais-Hämeen esihistoria,1994; J. Heinonen, Päijät-Häme I-III, 1997-99; U. Salo, Suomi ja Häme, Häme ja Satakunta, 2000) (Knut Drake)
Arkeologerna är av olika mening i fråga om när folkstammen tavasterna har tillkommit. En del menar att den finsktalande befolkningen skulle ha tagit T. i besittning redan under stenåldern, medan andra anser att finnar flyttade in i det tunt befolkade samelandet på 300-t. e.Kr. Under järnåldern omfattade T. huvudsakligen den rika jordbruksbebyggelsen kring Vånåstråten mellan våra dagars Janakkala i s. och Akaa (Toijala) i n. Vid övergången till historisk tid skall landskapet dock ha sträckt sig från "saltsjö till saltsjö", d.v.s. även omfattat delar av Satakunta och Nyland.
Det finns inga tecken på att T. under forntiden skulle ha varit ett organiserat samhälle med bestämda gränser, men sedan mitten av 1000-t., då tavasterna nämns i ryska källor, kan man räkna med någon form av försvarsorganisation i landskapet, och 1240 deltog tavasterna och finnarna i ett svenskt krigståg mot novgoroderna.
T. framträder första gången som en administrativ enhet 1319, då landskapets invånare bekräftade ett avtal genom att till urkunden i fråga foga ett sigill för terrae Tavastiae, tavasternas land. Enligt en äldre historietradition som bygger på Erikskrönikan, skriven ca 1330, tillkom borglänet 1249 då Birger jarl lät uppföra ett slott på Haga berg i Janakkala. Denna borg byggdes dock sannolikt först i slutet av 1300-t., medan borglänet upprättades på 1290-t., då Tavastehus slott började uppföras. Borglänets första kända fogdar var Berthold som omtalas 1297, och Harald Torstensson (Älg), som finns belagd i källorna 1303.
Efter det att borglänet hade upprättats utvidgades (Egentliga) T. med erämarker i n. och ö., och därigenom tillkom de landskap som numera kallas Birkaland, Mellersta Finland och Päijänne-Tavastland. Dessa områden sammanfattades 1634 i Tavastehus och Nylands län, som dock inom kort delades upp i två län. Den historiska länsindelningen upplöstes 1997 och sedan dess är Tavastehus huvudstad i Södra Finlands län.
Geografiskt upptar T. den v. delen av den sydfinska sjöplatån. Det relativt låglänta landskapet, 100-150 m ö.h., domineras i s. av Salpausselkä och serier av rullstensåsar, som utgående från denna sträcker sig mot n. och n.v. Mellan de skogbevuxna åsarna ligger långa sjöräckor omgivna av bördiga åkrar. I ö. T. domineras landskapsbilden av insjön Päijänne, uppsamlingsbäckenet för Kymmene älvs nederbördsområde. I v. rinner sjöarnas vatten ut genom Kumo älv.
Myten om den linluggige, långsamme och fåordige tavastlänningen har knappast någon täckning i våra dagars T. Tack vare inflyttningen av karelare efter andra världskriget och genom befolkningsströmmen till industriorterna på 1950- o. 60-t. har den isolering och kulturella efterblivenhet som tidigare präglade landskapet till stor del upphävts. Befolkningen kan inte mera betraktas som tavaster i etnisk bemärkelse, utan endast i egenskap av invånare i det historiska landskapet T. Ekonomiområdena kring städerna Tavastehus, Tfrs, Jyväskylä, Lahtis och Forssa har i allt större omfattning utvecklats till självständiga kulturområden. Föreningen Hämeen heimoliitto (Tavastehus, gr. 1925) och universitetens tavastländska studentnationer är numera nästan de enda sammanbindande elementen i T. (Hämeen historia 1-5, 1955-86; J-P. Taavitsainen, Ancient hillforts of Finland, 1990; L. Pohjakallio, Lounais-Hämeen esihistoria,1994; J. Heinonen, Päijät-Häme I-III, 1997-99; U. Salo, Suomi ja Häme, Häme ja Satakunta, 2000) (Knut Drake)
Tavastland. S/s Suomi på Päijänne vid Jyväskylä sommaren 2003. T. är vid sidan av Savolax det mest insjöbetonade av landets historiska landskap och fick i likhet med detta en välfungerande ångbåtstrafik redan under senare delen av 1800-t. Idag transporterar ångbåtarna så gott som enbart turister. Foto: Lehtikuva Oy, J. Avikainen.