Ingå, fi. Inkoo, kommun i Västnyland 60 km v. om Hfrs, landskapet Nyland, Södra Finlands region. Areal 350 km2, invånare 5 546 varav 55 % svenskspråkiga (2010).
Kommunens nordgräns löper i trakten av Lojoåsen; i s. gränsar I. till Finska viken. Den vidsträckta skärgården med ett tiotal stora öar och hundratals skogklädda holmar och skoglösa skär omfattar bl.a. Barösundsarkipelagen (Barösund), känd som en av de naturskönaste i landet. Vid Barösundsfjärden ligger den märkliga ön Fagerö, längre ut bl.a. Bågaskär. I ö. finns bördiga jordbruksområden bl.a. på slätterna kring Degerby och i dalgångarna vid Ingarskila å och Ingå å, medan de v. delarna upptas av skog och insjöar. Kommunens centralort är kyrkbyn (ca 2 700 inv. 2008), belägen vid stamväg 51 som drogs fram till I. 1969. Bland egendomar märks Fagervik och Västankvarn, där en lantmannaskola arbetade under nästan hela 1900-t. Skärgården har tät fritidsbebyggelse. Vid Fagervikens inlopp finns två hamnanläggningar, djuphamnen, ägd av Inkoo Shipping Oy Ab (gr. 1994), och en statsägd oljehamn, båda tillkomna i början av 1960-t. I närheten av hamnområdet uppförde Imatran voima Oy (nuv. Fortum Abp) 1970-78 landets största konventionella kraftverk (effekt 1 000 MW), vars första enhet (av fyra) togs i bruk 1974. Driftspersonalen uppgick 2004 till ca 150 personer. Bland övriga industrier märks cellplasttillverkaren Fagerdala Termonova Oy (gr. 1980, 75 anst. 2004), urspr. en textilfabrik, gr. 1958.
I. hör till landets äldsta bebodda trakter, vilket talrika forngravar och kummel bär vittne om. Den nuv. bosättningen härstammar från tidig medeltid, då svenska nybyggare tog den nyländska kusten i besittning. I de historiska urkunderna nämns socknen första gången 1335. Gråstenskyrkan fick sin nuv. skepnad 1490-1530; därtill kan två tidigare byggnadsskeden från 1400-t. urskiljas. Under Gustav III:s ryska krig utkämpades i september 1789 hårda strider vid Älgsjöskatan, varvid särskilt ryssarna, som från sjösidan försökte tränga fram till kyrkbyn, led svåra förluster. Vid denna tid var I. genom bruket i Fagervik ett centrum för bleckplåtstillverkningen i riket. En svår tragedi utspelades våren 1918 på Västankvarn, där en ståndrätt som avkunnade ett drygt femtiotal dödsdomar arbetade. Efter andra världskriget förenades Degerby kommun med I., som tack vare närheten till huvudstadsregionen sedan några decennier varit en inflyttningsort. (A. Brenner/O. Brenner, I., Fagervik, Degerby, 3 bd, 1936-71; O. Brenner, Torpare och landbönder i I., 1979, Segelsjöfart på I., 1981; Ingå 650 år, red. L. Sundström, 1988; Att få bo in sig i ett landskap: 16 röster om I., red. M. Lindqvist, 2000, Ingå/Inkoo 675 år/vuotta, 2011)
Kommunens nordgräns löper i trakten av Lojoåsen; i s. gränsar I. till Finska viken. Den vidsträckta skärgården med ett tiotal stora öar och hundratals skogklädda holmar och skoglösa skär omfattar bl.a. Barösundsarkipelagen (Barösund), känd som en av de naturskönaste i landet. Vid Barösundsfjärden ligger den märkliga ön Fagerö, längre ut bl.a. Bågaskär. I ö. finns bördiga jordbruksområden bl.a. på slätterna kring Degerby och i dalgångarna vid Ingarskila å och Ingå å, medan de v. delarna upptas av skog och insjöar. Kommunens centralort är kyrkbyn (ca 2 700 inv. 2008), belägen vid stamväg 51 som drogs fram till I. 1969. Bland egendomar märks Fagervik och Västankvarn, där en lantmannaskola arbetade under nästan hela 1900-t. Skärgården har tät fritidsbebyggelse. Vid Fagervikens inlopp finns två hamnanläggningar, djuphamnen, ägd av Inkoo Shipping Oy Ab (gr. 1994), och en statsägd oljehamn, båda tillkomna i början av 1960-t. I närheten av hamnområdet uppförde Imatran voima Oy (nuv. Fortum Abp) 1970-78 landets största konventionella kraftverk (effekt 1 000 MW), vars första enhet (av fyra) togs i bruk 1974. Driftspersonalen uppgick 2004 till ca 150 personer. Bland övriga industrier märks cellplasttillverkaren Fagerdala Termonova Oy (gr. 1980, 75 anst. 2004), urspr. en textilfabrik, gr. 1958.
I. hör till landets äldsta bebodda trakter, vilket talrika forngravar och kummel bär vittne om. Den nuv. bosättningen härstammar från tidig medeltid, då svenska nybyggare tog den nyländska kusten i besittning. I de historiska urkunderna nämns socknen första gången 1335. Gråstenskyrkan fick sin nuv. skepnad 1490-1530; därtill kan två tidigare byggnadsskeden från 1400-t. urskiljas. Under Gustav III:s ryska krig utkämpades i september 1789 hårda strider vid Älgsjöskatan, varvid särskilt ryssarna, som från sjösidan försökte tränga fram till kyrkbyn, led svåra förluster. Vid denna tid var I. genom bruket i Fagervik ett centrum för bleckplåtstillverkningen i riket. En svår tragedi utspelades våren 1918 på Västankvarn, där en ståndrätt som avkunnade ett drygt femtiotal dödsdomar arbetade. Efter andra världskriget förenades Degerby kommun med I., som tack vare närheten till huvudstadsregionen sedan några decennier varit en inflyttningsort. (A. Brenner/O. Brenner, I., Fagervik, Degerby, 3 bd, 1936-71; O. Brenner, Torpare och landbönder i I., 1979, Segelsjöfart på I., 1981; Ingå 650 år, red. L. Sundström, 1988; Att få bo in sig i ett landskap: 16 röster om I., red. M. Lindqvist, 2000, Ingå/Inkoo 675 år/vuotta, 2011)
Ingå. Kajerna vid Ingå å är sommartid kantade med fritidsbåtar. I närheten av åmynningen låg under medeltiden ett litet fäste, K(n)aggeborg. På samma ställe utförde ryssarna befästningsarbeten under första världskriget. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.