Valborg är idag benämning på de fester som firas sista april (valborgsmässoaftonen) eller första maj. Den "historiska" Valborg verkade enligt traditionen som abbedissa för ett kloster i Schwaben på 700-t. Hon helgonförklarades och fick under senmedeltiden sin dag på första maj.
I folklig tradition har V. aldrig varit någon stor festdag. Den har uppfattats som sommarhalvårets begynnelse och olika bruk av övernaturlig art som hänför sig till husdjursskötseln har förekommit. Bland de folkliga traditionerna kan även nämnas seden "att springa med klockor och skällor", d.v.s. barn utrustade med koskällor och andra klingande ljudverktyg sprang och förde oväsen på första maj. Medan barnens springande har förekommit mest i Österbotten, har seden att tända valborgsmässoeldar en sydlig utbredning. Både barnens springande och eldarna har förklarats vara magi för att mota bort vilddjuren. Övertron är dock i båda fallen sekundär. Klockspringandet är en utlöpare av europeiska fastlags- och karnevalseder. Valborgsmässoeldandet var en ungdomstradition, och till den har anknutits olika tävlingar och kraftprov (hoppa över elden, springa genom röken, tävla om brasans storlek). Sådana seder har hög ålder och utbredning i hela Europa.
Det moderna valborgsmässofirandet kan föras tillbaka till början eller mitten av 1800-t., då studenterna efter modell från Sverige började hälsa våren välkommen med fester och studentikosa upptåg. I universitetsstäderna etablerades traditionen att med körsång sjunga in våren (jfr Floradagen). Städernas borgerskap var tidigt med i firandet. Restaurangernas uteserveringar öppnade, och där drack man champagne, punsch eller bål. På torgen fanns karuseller och bollkastning och cirkusen kunde komma till stan.
Nykterhetsrörelsen vände sig mot studenternas rätt ohämmade drickande och lanserade det champagneliknande porlande mjödet som valborgsdryck (under 1800-t. en sommarläskedryck som var lätt att tillreda i hemmen). Till mjödet skulle man äta struvor, som under 1700- o. 1800-t. var fina friterade bakverk. Bland vanligt folk ersattes de dyra struvorna med munkar eller kanelskorpor.
Ännu i dag firas första maj kanske mest intensivt i studentkretsarna. Studentsången är en av de mera synliga valborgsmässotraditionerna, och sången når ut till hela landet via radio och tv. Manskörer sjunger in våren också i andra universitetsstäder.
Även utklädning, olika ljudverktyg och krimskrams hör till det finländska valborgsfirandet. Ballonger, majviskor och serpentiner som valborgssymboler har förkommit sedan sekelskiftet 1900. På 1910- o. 20-t. såldes marknadskrimskrams allmänt i försäljningsstånd utomhus. Försäljningsstånden dominerar i dag stadskärnorna och torgen. Stora regionala skillnader förekommer dock, och på landsorten spelar valborgsrekvisitan inte alls en lika framträdande roll som i städerna. Välgörenhetsmärket Majblomman hör sedan hundra år till V. och säljs av Folkhälsan och Mannerheims barnskyddsförbund.
Det finns inte något fast mönster för hur V. skall firas, utan olika grupper och åldersklasser har utformat sina egna traditioner. I städerna har det sedan slutet av 1990-t. blivit tradition att ordna picknick i parkerna tillsammans med vänner. Många "firar" inte V. på annat sätt än att man går ut på stan och ser på festyran, eventuellt med studentmössan på huvudet. Betr. V. som politisk festdag, se första maj. (S. Karjalainen/T. Korhonen/J.U.E. Lehtonen, Uusi ajantieto, 1989; S. Karjalainen, Juhlan aika, 1994; J.U.E. Lehtonen: Vappu. Juhlakirja, 1979) (Anne Bergman)
I folklig tradition har V. aldrig varit någon stor festdag. Den har uppfattats som sommarhalvårets begynnelse och olika bruk av övernaturlig art som hänför sig till husdjursskötseln har förekommit. Bland de folkliga traditionerna kan även nämnas seden "att springa med klockor och skällor", d.v.s. barn utrustade med koskällor och andra klingande ljudverktyg sprang och förde oväsen på första maj. Medan barnens springande har förekommit mest i Österbotten, har seden att tända valborgsmässoeldar en sydlig utbredning. Både barnens springande och eldarna har förklarats vara magi för att mota bort vilddjuren. Övertron är dock i båda fallen sekundär. Klockspringandet är en utlöpare av europeiska fastlags- och karnevalseder. Valborgsmässoeldandet var en ungdomstradition, och till den har anknutits olika tävlingar och kraftprov (hoppa över elden, springa genom röken, tävla om brasans storlek). Sådana seder har hög ålder och utbredning i hela Europa.
Det moderna valborgsmässofirandet kan föras tillbaka till början eller mitten av 1800-t., då studenterna efter modell från Sverige började hälsa våren välkommen med fester och studentikosa upptåg. I universitetsstäderna etablerades traditionen att med körsång sjunga in våren (jfr Floradagen). Städernas borgerskap var tidigt med i firandet. Restaurangernas uteserveringar öppnade, och där drack man champagne, punsch eller bål. På torgen fanns karuseller och bollkastning och cirkusen kunde komma till stan.
Nykterhetsrörelsen vände sig mot studenternas rätt ohämmade drickande och lanserade det champagneliknande porlande mjödet som valborgsdryck (under 1800-t. en sommarläskedryck som var lätt att tillreda i hemmen). Till mjödet skulle man äta struvor, som under 1700- o. 1800-t. var fina friterade bakverk. Bland vanligt folk ersattes de dyra struvorna med munkar eller kanelskorpor.
Ännu i dag firas första maj kanske mest intensivt i studentkretsarna. Studentsången är en av de mera synliga valborgsmässotraditionerna, och sången når ut till hela landet via radio och tv. Manskörer sjunger in våren också i andra universitetsstäder.
Även utklädning, olika ljudverktyg och krimskrams hör till det finländska valborgsfirandet. Ballonger, majviskor och serpentiner som valborgssymboler har förkommit sedan sekelskiftet 1900. På 1910- o. 20-t. såldes marknadskrimskrams allmänt i försäljningsstånd utomhus. Försäljningsstånden dominerar i dag stadskärnorna och torgen. Stora regionala skillnader förekommer dock, och på landsorten spelar valborgsrekvisitan inte alls en lika framträdande roll som i städerna. Välgörenhetsmärket Majblomman hör sedan hundra år till V. och säljs av Folkhälsan och Mannerheims barnskyddsförbund.
Det finns inte något fast mönster för hur V. skall firas, utan olika grupper och åldersklasser har utformat sina egna traditioner. I städerna har det sedan slutet av 1990-t. blivit tradition att ordna picknick i parkerna tillsammans med vänner. Många "firar" inte V. på annat sätt än att man går ut på stan och ser på festyran, eventuellt med studentmössan på huvudet. Betr. V. som politisk festdag, se första maj. (S. Karjalainen/T. Korhonen/J.U.E. Lehtonen, Uusi ajantieto, 1989; S. Karjalainen, Juhlan aika, 1994; J.U.E. Lehtonen: Vappu. Juhlakirja, 1979) (Anne Bergman)
Valborg. En central tradition på första maj för finlandssvenska akademiker i huvudstadsregionen är picknicken i Kajsaniemi, där Akademiska sångföreningen sjunger in våren. De finskspråkiga studenterna samlas på första maj i Brunnsparken. Foto: Steffen Ørsted.