krigsansvarighetsprocessen vintern 1945-46, under vilken ett antal framträdande krigstida politiker dömdes till frihetsstraff av olika längd, fördes i strid med dittillsvarande rättspraxis vid en särskild för ändamålet inrättad domstol, krigsansvarighetsdomstolen. Denna bestod av 12 ledamöter, utsedda av riksdagens elektorer, en företrädare för juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet och presidenterna i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, av vilka den förstnämnde tjänstgjorde som ordförande. Statsrådet beslutade 6/11 1945 att åtal skulle väckas mot åtta män, som innehaft framskjutna poster under kriget 1941-44, och stödde sig därvid på den av riksdagen 11/9 samma år i grundlagsordning antagna lagen om bestraffning av de för kriget ansvariga. Detta skedde efter påtryckning från den allierade kontrollkommissionen, som tolkade vapenstilleståndsfördragets 13:e artikel om åtal för krigsförbrytelser så, att den gällde även dem som ansågs skyldiga till att Finland råkat i krig med Sovjetunionen eller till att fredsslutet fördröjts.
Vid rättegången dömdes republikens f.d. president Risto Ryti till 10 års tukthus och f.d. statsministrarna J.W. Rangell och Edwin Linkomies samt ministrarna Väinö Tanner, Henrik Ramsay, Antti Kukkonen och Tyko Reinikka samt Finlands sändebud i Berlin T.M. Kivimäki till mellan 2 och 6 års fängelse. Kontrollkommissionen, som uttryckligen förklarat sig vara part i målet, förkastade resultatet av rättens första omröstning av den 16/2 1946 och krävde strängare domar, vilket även förverkligades i enlighet med ovanstående i det 21/2 avkunnade utslaget. Domarna förkortades i praktiken genom förtidsfrigivning enligt tidigare praxis.
Krigsansvarighetsprocessen var en av de rättegångar som under efterkrigstiden fördes mot de krigstida ledarna i förlorarstaterna i andra världskriget. I motsats till Nürnbergprocessen och krigsförbrytarprocessen i Tokio handhades rättegången i Hfrs av en inhemsk domstol, och domarna var milda även i jämförelse med behandlingen av kollaboratörer i de länder som under kriget hållits besatta av Nazityskland. Från den finländska yttervänsterns (som dock inte i nämndvärd utsträckning kunde inverka på processens förlopp) synpunkt utgjorde krigsansvarighetsprocessen. i viss mån vedergällning för förföljelserna under 1920- o. 30-talen och under kriget. Processen betraktades av en bred samtida inhemsk opinion som en stor orätt, utan förankring i det nordiska rättsmedvetandet. (Hj. Procope, Fällande dom som friar, 1946; T.T. Kaila, Sotasyyllisemme Säätytalossa, 1946; Y. Soini, Dömda - för vad, 1956; J. Tarkka, 13. artikla, 1977; H. Rautkallio, Sotasyyllisyysnäytelmä, 1981; Isänmaan vangit, red. A. Långfors, 1997); L. Lehtinen/H. Rautkallio, Kansakunnan sijaiskärsijät, 2005)
Vid rättegången dömdes republikens f.d. president Risto Ryti till 10 års tukthus och f.d. statsministrarna J.W. Rangell och Edwin Linkomies samt ministrarna Väinö Tanner, Henrik Ramsay, Antti Kukkonen och Tyko Reinikka samt Finlands sändebud i Berlin T.M. Kivimäki till mellan 2 och 6 års fängelse. Kontrollkommissionen, som uttryckligen förklarat sig vara part i målet, förkastade resultatet av rättens första omröstning av den 16/2 1946 och krävde strängare domar, vilket även förverkligades i enlighet med ovanstående i det 21/2 avkunnade utslaget. Domarna förkortades i praktiken genom förtidsfrigivning enligt tidigare praxis.
Krigsansvarighetsprocessen var en av de rättegångar som under efterkrigstiden fördes mot de krigstida ledarna i förlorarstaterna i andra världskriget. I motsats till Nürnbergprocessen och krigsförbrytarprocessen i Tokio handhades rättegången i Hfrs av en inhemsk domstol, och domarna var milda även i jämförelse med behandlingen av kollaboratörer i de länder som under kriget hållits besatta av Nazityskland. Från den finländska yttervänsterns (som dock inte i nämndvärd utsträckning kunde inverka på processens förlopp) synpunkt utgjorde krigsansvarighetsprocessen. i viss mån vedergällning för förföljelserna under 1920- o. 30-talen och under kriget. Processen betraktades av en bred samtida inhemsk opinion som en stor orätt, utan förankring i det nordiska rättsmedvetandet. (Hj. Procope, Fällande dom som friar, 1946; T.T. Kaila, Sotasyyllisemme Säätytalossa, 1946; Y. Soini, Dömda - för vad, 1956; J. Tarkka, 13. artikla, 1977; H. Rautkallio, Sotasyyllisyysnäytelmä, 1981; Isänmaan vangit, red. A. Långfors, 1997); L. Lehtinen/H. Rautkallio, Kansakunnan sijaiskärsijät, 2005)