företag utgör grunden för den ekonomiska verksamheten i det moderna ekonomiska systemet. F. uppkom som en följd av att det blev lönsamt att specialisera sig då den ekonomiska utvecklingen fortskred. F. har till uppgift att tillverka och distribuera varor och tjänster till konsumenter, andra f. eller den offentliga sektorn.
Den institutionella och juridiska omgivningen bestämmer företagsmodell. I Finland kan f. vara (1) firmanamn (fi: toiminimi), d.v.s. enpersonsföretag, (2) öppna bolag, (3) kommanditbolag, (4) aktiebolag, (5) andelslag. 2001 var 43 % av alla f. i Finland aktiebolag. Aktiebolagens andel av f:s totala omsättning var 89 %.
F. kan vara privata eller offentliga, d.v.s. ägas av stat eller kommun. Enskilda f. kan vara sammanslutna i koncerner. En koncern består av två eller flera f., i vilket moderbolaget, ensamt eller tillsammans med andra bolag i koncernen, är majoritetsägare i dotterbolagen.
Finland industrialiserades jämförelsevis sent. Detta kan observeras i att de finska f:s historia i regel är relativt kort. Visserligen finns det enstaka f., t.ex. Frenckellska tryckeriet och Fiskars, som har anor ända sedan 1600-t. De flesta av de finska storföretagen har dessutom sina rötter i något f. som grundades redan på 1800-t.
Det finska näringslivet är relativt koncentrerat. I jämförelse med andra västeuropeiska länder har Finland en stor andel stora f. Enligt vissa uppgifter har endast Sverige en större andel storföretag. De finska f. har visserligen varit små i ett internationellt perspektiv, men idag har även Finland några f., t.ex. Nokia och Stora Enso, som är stora även i ett globalt perspektiv. En viktig orsak till storföretagens stora andel i den finska ekonomin är den kapitalintensiva industristrukturen - skogsindustrin och metallindustrin har varit viktiga industrigrenar - men också historiska och institutionella faktorer har inverkat.
Att definiera vad som skall räknas som ett enskilt f. är inte lätt, men enligt Statistikcentralens uppskattning fanns det 2001 ca 224 000 f. i Finland. Av dessa hade 260 fler än 500 anställda och 4 200 fler än 250 anställda. Den överväldigande majoriteten, 209 000, var emellertid mikroföretag, d.v.s. f. med färre än 10 anställda.
De finska f. internationaliserades sent. Man har ansett att det finska näringslivets internationalisering startade i början av 1970-t., bl.a. som en följd av att Finland under det föregående decenniet hade börjat delta i den västeuropeiska integrationen. På 1980-t. blev internationaliseringen snabb som en följd av avregleringen av kapital- och valutamarknaderna. Utvecklingen fortsatte på 1990-t. som en del av de allmänna globaliseringstendenserna i världen.
Många finska f. har idag omfattande utlandsverksamhet och vissa har ett större antal anställda utomlands än i hemlandet. I slutet av 1990-t. ägde även flera uppmärksammade fusioner mellan finska och svenska koncerner rum, t.ex. samgången mellan det finska statsbolaget Enso och den svenska koncernen Stora och mellan Merita och Nordbanken. !MeritaNordbanken bildade sedermera stommen i den nordiska bankkoncernen Nordea.
Sverige har utgjort den viktigaste enskilda marknaden för finska f:s direktinvesteringar; i genomsnitt har omkring en femtedel av de finska direktinvesteringarna under efterkrigstiden riktats till de svenska marknaderna. Fr.o.m. 1980-t. har även utländska f:s investeringar i Finland ökat och i början av 2000-t. var det utländska ägandet i finska f. stort, t.ex. var 2003 ca 90 % av Nokias aktier i utländsk ägo.
Man har underskattat både de finska f:s intresse av att söka sig utomlands och de utländska f:s betydelse i Finland före 1970-t. Enstaka finska f. strävade redan i början av 1900-t. efter att etablera sig utomlands. Den sannolikt första mera betydande finska direktinvesteringen skedde då tobaksfabriken Ph.U. Strengberg & Co 1903 etablerade ett dotterbolag i Härnösand i Sverige. Dotterbolaget var lönsamt för moderbolaget och även en betydande cigarrettillverkare i Sverige; tidvis stod filialen för ca hälften av den svenska cigarrettillverkningen. Bolaget var emellertid tvunget att dra sig tillbaka 1914 då ett svenskt tobaksmonopol etablerades.
Redan före andra världskriget hade ett tjugotal finska f. dotterbolag eller filialer i Sverige. Den kanske mest kända utlandsetableringen var emellertid Kymmene Ab:s förvärv av Star Paper Mill & Co Ltd i Storbritannien 1930. Dessa tidiga direktinvesteringar var likväl anspråkslösa och i regel kortvariga. Enligt vissa uppskattningar uppgick de finska f:s direktinvesteringar utomlands under mellankrigstiden till sammanlagt 109 milj. mk, d.v.s. de motsvarade 0,3 % av 1939 års BNP. Se även bl.a. andelslag, aktiebolag, bolag, försäkringsväsen, Helsingfors börs, hotell- och restaurangväsen, inrikeshandel, kooperation, rederier, reklam och statsföretagen samt de olika industrigrenarna. (R. Hjerppe, Suurimmat yritykset Suomen teollisuudessa 1844-1975, 1979; J. Ahvenainen, Yrityshistorian kirjoittaminen, 1994; S. Fellman, Uppkomsten av en direktörsprofession, 2001; A-C. Sundnäs/A. Kjellman/H. Eriksson, Entreprenörskap och utveckling, 2002; P. Komsi/S. Zetterberg, Omistamisen taito, 2002) (Susanna Fellman)
Den institutionella och juridiska omgivningen bestämmer företagsmodell. I Finland kan f. vara (1) firmanamn (fi: toiminimi), d.v.s. enpersonsföretag, (2) öppna bolag, (3) kommanditbolag, (4) aktiebolag, (5) andelslag. 2001 var 43 % av alla f. i Finland aktiebolag. Aktiebolagens andel av f:s totala omsättning var 89 %.
F. kan vara privata eller offentliga, d.v.s. ägas av stat eller kommun. Enskilda f. kan vara sammanslutna i koncerner. En koncern består av två eller flera f., i vilket moderbolaget, ensamt eller tillsammans med andra bolag i koncernen, är majoritetsägare i dotterbolagen.
Finland industrialiserades jämförelsevis sent. Detta kan observeras i att de finska f:s historia i regel är relativt kort. Visserligen finns det enstaka f., t.ex. Frenckellska tryckeriet och Fiskars, som har anor ända sedan 1600-t. De flesta av de finska storföretagen har dessutom sina rötter i något f. som grundades redan på 1800-t.
Det finska näringslivet är relativt koncentrerat. I jämförelse med andra västeuropeiska länder har Finland en stor andel stora f. Enligt vissa uppgifter har endast Sverige en större andel storföretag. De finska f. har visserligen varit små i ett internationellt perspektiv, men idag har även Finland några f., t.ex. Nokia och Stora Enso, som är stora även i ett globalt perspektiv. En viktig orsak till storföretagens stora andel i den finska ekonomin är den kapitalintensiva industristrukturen - skogsindustrin och metallindustrin har varit viktiga industrigrenar - men också historiska och institutionella faktorer har inverkat.
Att definiera vad som skall räknas som ett enskilt f. är inte lätt, men enligt Statistikcentralens uppskattning fanns det 2001 ca 224 000 f. i Finland. Av dessa hade 260 fler än 500 anställda och 4 200 fler än 250 anställda. Den överväldigande majoriteten, 209 000, var emellertid mikroföretag, d.v.s. f. med färre än 10 anställda.
De finska f. internationaliserades sent. Man har ansett att det finska näringslivets internationalisering startade i början av 1970-t., bl.a. som en följd av att Finland under det föregående decenniet hade börjat delta i den västeuropeiska integrationen. På 1980-t. blev internationaliseringen snabb som en följd av avregleringen av kapital- och valutamarknaderna. Utvecklingen fortsatte på 1990-t. som en del av de allmänna globaliseringstendenserna i världen.
Många finska f. har idag omfattande utlandsverksamhet och vissa har ett större antal anställda utomlands än i hemlandet. I slutet av 1990-t. ägde även flera uppmärksammade fusioner mellan finska och svenska koncerner rum, t.ex. samgången mellan det finska statsbolaget Enso och den svenska koncernen Stora och mellan Merita och Nordbanken. !MeritaNordbanken bildade sedermera stommen i den nordiska bankkoncernen Nordea.
Sverige har utgjort den viktigaste enskilda marknaden för finska f:s direktinvesteringar; i genomsnitt har omkring en femtedel av de finska direktinvesteringarna under efterkrigstiden riktats till de svenska marknaderna. Fr.o.m. 1980-t. har även utländska f:s investeringar i Finland ökat och i början av 2000-t. var det utländska ägandet i finska f. stort, t.ex. var 2003 ca 90 % av Nokias aktier i utländsk ägo.
Man har underskattat både de finska f:s intresse av att söka sig utomlands och de utländska f:s betydelse i Finland före 1970-t. Enstaka finska f. strävade redan i början av 1900-t. efter att etablera sig utomlands. Den sannolikt första mera betydande finska direktinvesteringen skedde då tobaksfabriken Ph.U. Strengberg & Co 1903 etablerade ett dotterbolag i Härnösand i Sverige. Dotterbolaget var lönsamt för moderbolaget och även en betydande cigarrettillverkare i Sverige; tidvis stod filialen för ca hälften av den svenska cigarrettillverkningen. Bolaget var emellertid tvunget att dra sig tillbaka 1914 då ett svenskt tobaksmonopol etablerades.
Redan före andra världskriget hade ett tjugotal finska f. dotterbolag eller filialer i Sverige. Den kanske mest kända utlandsetableringen var emellertid Kymmene Ab:s förvärv av Star Paper Mill & Co Ltd i Storbritannien 1930. Dessa tidiga direktinvesteringar var likväl anspråkslösa och i regel kortvariga. Enligt vissa uppskattningar uppgick de finska f:s direktinvesteringar utomlands under mellankrigstiden till sammanlagt 109 milj. mk, d.v.s. de motsvarade 0,3 % av 1939 års BNP. Se även bl.a. andelslag, aktiebolag, bolag, försäkringsväsen, Helsingfors börs, hotell- och restaurangväsen, inrikeshandel, kooperation, rederier, reklam och statsföretagen samt de olika industrigrenarna. (R. Hjerppe, Suurimmat yritykset Suomen teollisuudessa 1844-1975, 1979; J. Ahvenainen, Yrityshistorian kirjoittaminen, 1994; S. Fellman, Uppkomsten av en direktörsprofession, 2001; A-C. Sundnäs/A. Kjellman/H. Eriksson, Entreprenörskap och utveckling, 2002; P. Komsi/S. Zetterberg, Omistamisen taito, 2002) (Susanna Fellman)