försvarsmakten består av kommendören för f., huvudstaben och staber för regionalförvaltningen, militära inrättningar, truppförband och andra enheter samt Försvarshögskolan. Till grund för verksamheten ligger 1974 års lag, som stadgar att f. har till uppgift att i samverkan med andra övervakningsmyndigheter sörja för övervakningen av rikets land- och sjöområde samt luftrum och att trygga rikets territoriella integritet, vid behov med anlitande av kraftåtgärder.
Det fredsfördrag som i februari 1947 slöts med de allierade staterna (Parisfreden) stipulerade vissa begränsningar rörande f:s manskapsstyrka och beväpning, bl.a. förbud mot atomvapen och ubåtar.
Den fredstida f. består av värnpliktiga i aktiv tjänst, den militära stampersonalen och vissa civilpersoner. Årligen utbildas ca 27 000 värnpliktiga (värnplikt) och omkring 30 000 reservister (reserven). F:s fast anställda personal uppgår till ca 16 500 personer, av vilka ca 8 400 är militärer och ca 8 000 civila (2004). I landet finns idag ett knappt fyrtiotal garnisoner.
F:s överbefälhavare är republikens president. Kommendören för försvarsmakten är direkt underställd presidenten och utövar det militära befälet med huvudstaben som stab. I förvaltningsfrågor är försvarsministeriet den högsta myndigheten, under vilken huvudstaben sorterar i administrativt hänseende.
Försvarsmaktens kommendör leder arméns tre försvarsområden (Västra, Östra och Norra), flygvapnet och marinen. Försvarsområdets kommendör för med vissa undantag befälet över alla trupper och militärlänsstaber inom området; även depåer och andra militära inrättningar är i regel underställda denne, som oavsett truppslag är ansvarig för truppernas utbildning och underhåll. Flygvapnet och marinen är självständiga försvarsgrenar som leds av sina egna kommendörer. Försvarsområdenas och militärlänens staber samarbetar även med civila myndigheter i försvarsfrågor.
Staberna för de 12 militärlänen övervakar reserven, upprätthåller kartotek, förbereder uppställandet av trupper vid mobilisering, handhar vissa operativa planläggningsuppgifter och verkställer uppbåden.
Det egentliga utbildningsarbetet utförs i förbanden och de olika truppslagens truppavdelningar och enheter. De deltar även i förberedelserna för mobilisering och ställer upp vissa krigstida förband.
Gränsbevakningsväsendet, som underlyder inrikesministeriet, utför operativa uppgifter och gör mobiliseringsförberedelser enligt riktlinjer givna av huvudstaben.
I krig är den finl. f:s styrka ca 490 000 män och kvinnor. Enligt statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse sjunker de krigstida truppernas totala numerär före 2009 till 350 000 man. Arméns styrka är idag (2004) ca 345 000, flygvapnets 35 000 och marinens 39 000 man. De av gränsbevakningsväsendet uppställda gränstruppernas krigstida styrka är ca 22 000 man. Om försvarsberedskapen så kräver kan gränstrupperna eller delar av dem genom förordning fogas samman med f.
Enligt föreliggande planer bildas i fall av krig 9 jägarbrigader och två pansarbrigader av arméns bäst utrustade trupper. Av jägarbrigaderna utvecklas tre, som utgör arméns slagkraftigaste förband, till beredskapsbrigader för snabba insatser. Därtill bildas 11 infanteribrigader, som utrustas med äldre materiel. Lokalförsvarsförbanden utgör en del av f:s krigstida organisation och täcker hela rikets område. Den finl. försvarslösningen bygger m.a.o. på värnplikten och ett territorialförsvar.
På senare år har den frivilliga försvarsutbildningen, som 1918-44 bedrevs inom skyddskårerna, fått en allt viktigare position inom försvaret. Målet för denna är att stärka försvarsviljan, främja försvarsförmågan och stödja myndigheternas förberedelser för undantagsförhållanden. Sedan Finland efter Sovjetunionens sönderfall konstaterat att vänskaps- och biståndspakten upphört att gälla, inleddes frivilligt försvarsarbete på föreningsbasis inom en särskild för ändamålet upprättad organisation, Försvarsutbildning.
F. leder sina krigstida truppers verksamhet samt deltar i att styra och stödja Försvarsutbildnings verksamhet. De reservister som under värnpliktstiden placerats i samma krigstida enhet håller kontakt inom ramen för denna och övar sina militära färdigheter i reserven under instruktion av f.
F. inledde 1996 en ny typ av utbildning, vars mål är att ställa upp krigstida trupper som även kan delta i internationella krishanteringsuppgifter. Finlands internationella beredskapstrupp, vars första bataljon var färdigt utbildad 1998, ersätter inte den traditionella fredsbevarande verksamheten, som främst har bedrivits inom ramen för Förenta Nationerna, utan kompletterar och utvidgar denna. Försvarsgrenarna behandlas i separata artiklar (armén, flygvapnet, marinen), armén uppdelad på uppslagsord vid de olika truppslagen. Beträffande litteratur, krigshistoria.
Det fredsfördrag som i februari 1947 slöts med de allierade staterna (Parisfreden) stipulerade vissa begränsningar rörande f:s manskapsstyrka och beväpning, bl.a. förbud mot atomvapen och ubåtar.
Den fredstida f. består av värnpliktiga i aktiv tjänst, den militära stampersonalen och vissa civilpersoner. Årligen utbildas ca 27 000 värnpliktiga (värnplikt) och omkring 30 000 reservister (reserven). F:s fast anställda personal uppgår till ca 16 500 personer, av vilka ca 8 400 är militärer och ca 8 000 civila (2004). I landet finns idag ett knappt fyrtiotal garnisoner.
F:s överbefälhavare är republikens president. Kommendören för försvarsmakten är direkt underställd presidenten och utövar det militära befälet med huvudstaben som stab. I förvaltningsfrågor är försvarsministeriet den högsta myndigheten, under vilken huvudstaben sorterar i administrativt hänseende.
Försvarsmaktens kommendör leder arméns tre försvarsområden (Västra, Östra och Norra), flygvapnet och marinen. Försvarsområdets kommendör för med vissa undantag befälet över alla trupper och militärlänsstaber inom området; även depåer och andra militära inrättningar är i regel underställda denne, som oavsett truppslag är ansvarig för truppernas utbildning och underhåll. Flygvapnet och marinen är självständiga försvarsgrenar som leds av sina egna kommendörer. Försvarsområdenas och militärlänens staber samarbetar även med civila myndigheter i försvarsfrågor.
Staberna för de 12 militärlänen övervakar reserven, upprätthåller kartotek, förbereder uppställandet av trupper vid mobilisering, handhar vissa operativa planläggningsuppgifter och verkställer uppbåden.
Det egentliga utbildningsarbetet utförs i förbanden och de olika truppslagens truppavdelningar och enheter. De deltar även i förberedelserna för mobilisering och ställer upp vissa krigstida förband.
Gränsbevakningsväsendet, som underlyder inrikesministeriet, utför operativa uppgifter och gör mobiliseringsförberedelser enligt riktlinjer givna av huvudstaben.
I krig är den finl. f:s styrka ca 490 000 män och kvinnor. Enligt statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse sjunker de krigstida truppernas totala numerär före 2009 till 350 000 man. Arméns styrka är idag (2004) ca 345 000, flygvapnets 35 000 och marinens 39 000 man. De av gränsbevakningsväsendet uppställda gränstruppernas krigstida styrka är ca 22 000 man. Om försvarsberedskapen så kräver kan gränstrupperna eller delar av dem genom förordning fogas samman med f.
Enligt föreliggande planer bildas i fall av krig 9 jägarbrigader och två pansarbrigader av arméns bäst utrustade trupper. Av jägarbrigaderna utvecklas tre, som utgör arméns slagkraftigaste förband, till beredskapsbrigader för snabba insatser. Därtill bildas 11 infanteribrigader, som utrustas med äldre materiel. Lokalförsvarsförbanden utgör en del av f:s krigstida organisation och täcker hela rikets område. Den finl. försvarslösningen bygger m.a.o. på värnplikten och ett territorialförsvar.
På senare år har den frivilliga försvarsutbildningen, som 1918-44 bedrevs inom skyddskårerna, fått en allt viktigare position inom försvaret. Målet för denna är att stärka försvarsviljan, främja försvarsförmågan och stödja myndigheternas förberedelser för undantagsförhållanden. Sedan Finland efter Sovjetunionens sönderfall konstaterat att vänskaps- och biståndspakten upphört att gälla, inleddes frivilligt försvarsarbete på föreningsbasis inom en särskild för ändamålet upprättad organisation, Försvarsutbildning.
F. leder sina krigstida truppers verksamhet samt deltar i att styra och stödja Försvarsutbildnings verksamhet. De reservister som under värnpliktstiden placerats i samma krigstida enhet håller kontakt inom ramen för denna och övar sina militära färdigheter i reserven under instruktion av f.
F. inledde 1996 en ny typ av utbildning, vars mål är att ställa upp krigstida trupper som även kan delta i internationella krishanteringsuppgifter. Finlands internationella beredskapstrupp, vars första bataljon var färdigt utbildad 1998, ersätter inte den traditionella fredsbevarande verksamheten, som främst har bedrivits inom ramen för Förenta Nationerna, utan kompletterar och utvidgar denna. Försvarsgrenarna behandlas i separata artiklar (armén, flygvapnet, marinen), armén uppdelad på uppslagsord vid de olika truppslagen. Beträffande litteratur, krigshistoria.
försvarsmakten. Finlands på värnplikt baserade försvarsmakt är en verklig folkarmé. Vy från den nationella huvudparaden på Arméns fanfest i Fredrikshamn den 4 juni 2003. Foto: Lehtikuva Oy, V. Myllynen.