ryssar. Finlands läge mellan öst och väst har sedan forntiden påverkat landets historiska och politiska utveckling. Ett östligt inflytande har gjort sig gällande på de mest skilda områden, från byggnadsstilar - empiren i Hfrs - och matkultur (bl.a. piroger) till järnvägarnas spårvidd och balettkonst. Politiskt sett blev det ryska inflytandet allenarådande, då landet 1809 anslöts till kejsardömet. I kulturellt hänseende uppstod ingen motsvarande brytning med det gamla; svenskan kvarstod som den bildade allmänhetens skrift- och talspråk, och de kulturella förebilderna sökte man alltjämt i Västeuropa. I det s.k. Gamla Finland, som införlivats med det ryska riket efter fredssluten med Sverige 1721 och 1743, rådde i många avseenden speciella förhållanden och särskilt förvaltningen och jordägoförhållandena (donationsgodsen) närmade sig de ryska motsvarigheterna. Närheten till S:t Petersburg påverkade det ekonomiska livet, området blev också en starkt befäst militär buffertzon. Ryskan och tyskan vann insteg som förvaltnings- och skolspråk och präglade ståndspersonsklassens kultur. Redan under 1700-t. uppstod behovet att skilja mellan r. som rysktalande, ofta mångspråkiga individer eller familjer, och r. som ett allmänt begrepp för kejserliga ryska, icke-finska undersåtar, oberoende av etnisk tillhörighet.
Efter Finlands erövring 1808 vidtog de ryska högsta myndigheterna under kejsar Alexander I:s ledning med stöd av nyutnämnda inhemska ämbetsmän energiska åtgärder för att försvaga det svenska greppet om landets kultur och näringsliv. En sådan var Alexander I:s beslut 1812 att upphöja Hfrs till landets huvudstad i stället för Åbo, som uppfattades som alltför starkt orienterat mot v. Å andra sidan förenades Gamla Finland samma år med det nyerövrade övriga Finland. Storfurstendömets territorium utvidgades därmed betydligt, och under hela första hälften av 1800-t. pågick en process för att decimera de ryska särdragen från 1700-t. i denna del av landet.
Den starka ryska garnisonen på Sveaborg dominerade livet i Hfrs i synnerhet under 1800-talets första decennier, då den civila befolkningen uppgick till endast drygt 10 000 personer. Under dessa år var ryska officerare ett markant inslag i publiken vid olika allmänna och privata nöjestillställningar. Ryska garnisoner fanns också på flera andra orter runtom i landet. Den ryska militärens totala manskapsstyrka varierade starkt; talrikast var den vid tiden för Krimkriget (ca 50 000 man) och under första världskriget (ca 125 000 man).
Den ryska befolkningen i Finland tillhörde övervägande den "grekisk-ryska", ortodoxa kyrkan. Under 1800-talets lopp ökade antalet församlingar och kyrkor, på garnisonsorter och kasernområden fanns särskilda militärkyrkor. För de ryskspråkiga familjernas barn inrättades egna skolor, från folkskolor till gymnasier (Alexandersgymnasiet för gossar och Mariagymnasiet för flickor i Hfrs). Ryska föreningar av olika slag fanns särskilt i Hfrs, där även en rysk teater (Alexandersteatern) grundades 1881.
Ryska köpmän infann sig tidigt i Hfrs, där de snart övertog en stor del av livsmedels- och kolonialvaruhandeln. Stadens arrendemarker började brukas av ryska trädgårdsodlare, som fick en synlig ställning på gator och torg - i likhet med de ryska glassförsäljarna som uppträdde något senare. En annan bransch, där ryska företagare spelade en framträdande roll, var järnindustrin; många av järnbruken i ö. Finland, som utnyttjade sjömalm, ägdes och drevs av ryssar. Den ryska närvaron påverkade även den materiella kulturen i högreståndshemmen, där t.ex. de ryska teköken (samovarerna) o.a. konsumtionsvaror kom i allmänt bruk. Kontakterna mellan finländare och r. avsatte vidare spår i det allmänna språkbruket, som ännu kan skönjas (slang) i talspråket i Finland.
Redan 1812 tillsattes ryska språklärare vid alla offentliga skolor och undervisning i ryska gjordes obligatorisk för alla elever. Från 1818 var en examen i ryska nödvändig för alla blivande statstjänstemän (ursprungligen även för präster och lärare), och 1828 inrättades en extraordinarie professur i ryska språket och vid universitetet, som därtill 1841 fick en ordinarie professur i ryska språket och litteraturen samt Rysslands historia. De ryska språkstudierna bedrevs dock av allt att döma tämligen halvhjärtat, även om stipendier och reseunderstöd bidrog till att vidga insikterna i ämnet. Under perioderna av ryskt politiskt förtryck kring sekelskiftet 1900 förekom tidvis ett starkt motstånd mot den ryska språkundervisningen i läroverken.
Antalet i landet bosatta r. uppgick 1880 till 4 200 och 1910 till 7 400, vilket för vartdera året motsvarade bara 0,2 % av hela landets befolkning; Finland förryskades i jämförelse med t.ex. de baltiska provinserna endast i ringa utsträckning. I dessa siffror var dock inte den ryska militären och den ryska villabosättningen på Karelska näset medräknade. I Hfrs utgjorde de rysktalande 1870 12,1 %, 1880 9,6 % och 1900 4,7 % av stadens befolkning. En proportionellt sett ännu större rysk befolkning hade Viborg, där så sent som 1910 var tionde invånare var ryss. Förhållandet mellan r. och infödda var i regel gott i början av den ryska tiden; först senare uppstod vissa konflikter, som dock i allmänhet inte rörde sig på det personliga planet.
Kontaktytor mellan ryskt och finländskt uppstod även i S:t Petersburg, som från början av 1800-t. hade en talrik finländsk befolkning och som spelade en viktig roll för handeln i stora delar av ö. Finland. Kejsardömets huvudstad erbjöd rika karriärmöjligheter i synnerhet för finländska officerare och ämbetsmän. Närheten till denna stora världsstad märktes framför allt på Karelska näset, där petersburgare skaffade sig villor särskilt i de intill gränsen belägna socknarna (Kivinebb och Terijoki). I början av 1900-t. spelade Finland en viktig roll som tillflyktsort och kanal till yttervärlden för ryska revolutionärer och oppositionella, men därtill var Karelska näset också populärt som sommarviste för ryska konstnärer och författare.
Efter ryska revolutionen erhöll den rysktalande befolkningen i Finland under och efter 1918 ett betydande tillskott i form av emigranter (flyktingar), av vilka en stor del dock reste vidare till länder i Västeuropa och till Amerika. Finland fick sin del av den ryska emigrantkultur, som hade sina viktigaste centra i Mellaneuropa (Paris, Berlin, Prag). Under 1920- o. 30-t. fanns ett synligt ryskt inslag på vissa områden i det finländska konstlivet (särskilt musik och balett).
Det rysshat eller den rysskräck som otvivelaktigt existerade under den ryska tidens sista år har ibland tolkats som en kvarleva från många sekler av krig och ryska erövringar i Finland. Den har också betraktats som en senare, under självständighetstiden förstärkt ideologiskt betingad, antikommunistisk företeelse. Därtill har de antiryska stämningarna i Finland under de s.k. ofärdsåren kring 1900 påverkat inställningen till Ryssland och ryssarna under hela 1900-t. Efter Finlands självständighet 1917 skedde en aktiv "avrussifiering" av republikens offentlighet: namnskick, gatunamn, minnesmärken etc. förfinskades, en del av de ryska kyrkorna revs eller togs i profant bruk.
Efter andra världskriget skedde småningom en omvärdering, baserad på insikten om det allmänna behovet av goda relationer till Sovjetunionen. Ett regelbundet umgänge mellan de båda länderna på högsta statsmannanivå, ett ständigt växande handelsutbyte och i viss mån även massturismen, särskilt gruppresorna fr.o.m. 1957, skapade gynnsammare förutsättningar för ömsesidig förståelse.
Efter Sovjetunionens sammanbrott vidtog på nytt en inflyttning av r. President Mauno Koivisto uttalade sig redan 1990 för att ingermanländare (Ingermanland) och andra finskbesläktade personer skulle beredas möjlighet till "återflyttning", för vilken de finländska myndigheterna sedan byggde upp de organisatoriska ramarna (jfr immigration, minoriteter). En stor del av dessa återflyttare hade en övervägande rysk identitet. År 2004 uppgick antalet ryskspråkiga i Finland till ca 37 300; av utländska medborgare vid samma tid uppgick r. till 24 600.
R. är landets största icke-finländska minoritet. Den äldre ryska befolkningen som flyttat in mellan 1809 och 1917, ca 5 000 personer kring år 2000, är i motsats till flertalet nyanlända r. väl integrerade i det finländska samhället. (V. Kiparsky, Suomi Venäjän kirjallisuudessa, 1945; M. Klinge, Vihan veljistä valtiososialismiin, 1972; V. Hämäläinen, Karjalan kannaksen venäläinen kesäasutus, 1974; O. Jussila, Venäläinen Suomi, 1983; K. Immonen, Ryssästä saa puhua... Neuvostoliitto suomalaisessa julkisuudessa ja kirjat julkisuuden muotona 1918-39, 1987; N. Baschmakoff/M. Leinonen, Russian life in Finland 1917-1939, 2001)
Efter Finlands erövring 1808 vidtog de ryska högsta myndigheterna under kejsar Alexander I:s ledning med stöd av nyutnämnda inhemska ämbetsmän energiska åtgärder för att försvaga det svenska greppet om landets kultur och näringsliv. En sådan var Alexander I:s beslut 1812 att upphöja Hfrs till landets huvudstad i stället för Åbo, som uppfattades som alltför starkt orienterat mot v. Å andra sidan förenades Gamla Finland samma år med det nyerövrade övriga Finland. Storfurstendömets territorium utvidgades därmed betydligt, och under hela första hälften av 1800-t. pågick en process för att decimera de ryska särdragen från 1700-t. i denna del av landet.
Den starka ryska garnisonen på Sveaborg dominerade livet i Hfrs i synnerhet under 1800-talets första decennier, då den civila befolkningen uppgick till endast drygt 10 000 personer. Under dessa år var ryska officerare ett markant inslag i publiken vid olika allmänna och privata nöjestillställningar. Ryska garnisoner fanns också på flera andra orter runtom i landet. Den ryska militärens totala manskapsstyrka varierade starkt; talrikast var den vid tiden för Krimkriget (ca 50 000 man) och under första världskriget (ca 125 000 man).
Den ryska befolkningen i Finland tillhörde övervägande den "grekisk-ryska", ortodoxa kyrkan. Under 1800-talets lopp ökade antalet församlingar och kyrkor, på garnisonsorter och kasernområden fanns särskilda militärkyrkor. För de ryskspråkiga familjernas barn inrättades egna skolor, från folkskolor till gymnasier (Alexandersgymnasiet för gossar och Mariagymnasiet för flickor i Hfrs). Ryska föreningar av olika slag fanns särskilt i Hfrs, där även en rysk teater (Alexandersteatern) grundades 1881.
Ryska köpmän infann sig tidigt i Hfrs, där de snart övertog en stor del av livsmedels- och kolonialvaruhandeln. Stadens arrendemarker började brukas av ryska trädgårdsodlare, som fick en synlig ställning på gator och torg - i likhet med de ryska glassförsäljarna som uppträdde något senare. En annan bransch, där ryska företagare spelade en framträdande roll, var järnindustrin; många av järnbruken i ö. Finland, som utnyttjade sjömalm, ägdes och drevs av ryssar. Den ryska närvaron påverkade även den materiella kulturen i högreståndshemmen, där t.ex. de ryska teköken (samovarerna) o.a. konsumtionsvaror kom i allmänt bruk. Kontakterna mellan finländare och r. avsatte vidare spår i det allmänna språkbruket, som ännu kan skönjas (slang) i talspråket i Finland.
Redan 1812 tillsattes ryska språklärare vid alla offentliga skolor och undervisning i ryska gjordes obligatorisk för alla elever. Från 1818 var en examen i ryska nödvändig för alla blivande statstjänstemän (ursprungligen även för präster och lärare), och 1828 inrättades en extraordinarie professur i ryska språket och vid universitetet, som därtill 1841 fick en ordinarie professur i ryska språket och litteraturen samt Rysslands historia. De ryska språkstudierna bedrevs dock av allt att döma tämligen halvhjärtat, även om stipendier och reseunderstöd bidrog till att vidga insikterna i ämnet. Under perioderna av ryskt politiskt förtryck kring sekelskiftet 1900 förekom tidvis ett starkt motstånd mot den ryska språkundervisningen i läroverken.
Antalet i landet bosatta r. uppgick 1880 till 4 200 och 1910 till 7 400, vilket för vartdera året motsvarade bara 0,2 % av hela landets befolkning; Finland förryskades i jämförelse med t.ex. de baltiska provinserna endast i ringa utsträckning. I dessa siffror var dock inte den ryska militären och den ryska villabosättningen på Karelska näset medräknade. I Hfrs utgjorde de rysktalande 1870 12,1 %, 1880 9,6 % och 1900 4,7 % av stadens befolkning. En proportionellt sett ännu större rysk befolkning hade Viborg, där så sent som 1910 var tionde invånare var ryss. Förhållandet mellan r. och infödda var i regel gott i början av den ryska tiden; först senare uppstod vissa konflikter, som dock i allmänhet inte rörde sig på det personliga planet.
Kontaktytor mellan ryskt och finländskt uppstod även i S:t Petersburg, som från början av 1800-t. hade en talrik finländsk befolkning och som spelade en viktig roll för handeln i stora delar av ö. Finland. Kejsardömets huvudstad erbjöd rika karriärmöjligheter i synnerhet för finländska officerare och ämbetsmän. Närheten till denna stora världsstad märktes framför allt på Karelska näset, där petersburgare skaffade sig villor särskilt i de intill gränsen belägna socknarna (Kivinebb och Terijoki). I början av 1900-t. spelade Finland en viktig roll som tillflyktsort och kanal till yttervärlden för ryska revolutionärer och oppositionella, men därtill var Karelska näset också populärt som sommarviste för ryska konstnärer och författare.
Efter ryska revolutionen erhöll den rysktalande befolkningen i Finland under och efter 1918 ett betydande tillskott i form av emigranter (flyktingar), av vilka en stor del dock reste vidare till länder i Västeuropa och till Amerika. Finland fick sin del av den ryska emigrantkultur, som hade sina viktigaste centra i Mellaneuropa (Paris, Berlin, Prag). Under 1920- o. 30-t. fanns ett synligt ryskt inslag på vissa områden i det finländska konstlivet (särskilt musik och balett).
Det rysshat eller den rysskräck som otvivelaktigt existerade under den ryska tidens sista år har ibland tolkats som en kvarleva från många sekler av krig och ryska erövringar i Finland. Den har också betraktats som en senare, under självständighetstiden förstärkt ideologiskt betingad, antikommunistisk företeelse. Därtill har de antiryska stämningarna i Finland under de s.k. ofärdsåren kring 1900 påverkat inställningen till Ryssland och ryssarna under hela 1900-t. Efter Finlands självständighet 1917 skedde en aktiv "avrussifiering" av republikens offentlighet: namnskick, gatunamn, minnesmärken etc. förfinskades, en del av de ryska kyrkorna revs eller togs i profant bruk.
Efter andra världskriget skedde småningom en omvärdering, baserad på insikten om det allmänna behovet av goda relationer till Sovjetunionen. Ett regelbundet umgänge mellan de båda länderna på högsta statsmannanivå, ett ständigt växande handelsutbyte och i viss mån även massturismen, särskilt gruppresorna fr.o.m. 1957, skapade gynnsammare förutsättningar för ömsesidig förståelse.
Efter Sovjetunionens sammanbrott vidtog på nytt en inflyttning av r. President Mauno Koivisto uttalade sig redan 1990 för att ingermanländare (Ingermanland) och andra finskbesläktade personer skulle beredas möjlighet till "återflyttning", för vilken de finländska myndigheterna sedan byggde upp de organisatoriska ramarna (jfr immigration, minoriteter). En stor del av dessa återflyttare hade en övervägande rysk identitet. År 2004 uppgick antalet ryskspråkiga i Finland till ca 37 300; av utländska medborgare vid samma tid uppgick r. till 24 600.
R. är landets största icke-finländska minoritet. Den äldre ryska befolkningen som flyttat in mellan 1809 och 1917, ca 5 000 personer kring år 2000, är i motsats till flertalet nyanlända r. väl integrerade i det finländska samhället. (V. Kiparsky, Suomi Venäjän kirjallisuudessa, 1945; M. Klinge, Vihan veljistä valtiososialismiin, 1972; V. Hämäläinen, Karjalan kannaksen venäläinen kesäasutus, 1974; O. Jussila, Venäläinen Suomi, 1983; K. Immonen, Ryssästä saa puhua... Neuvostoliitto suomalaisessa julkisuudessa ja kirjat julkisuuden muotona 1918-39, 1987; N. Baschmakoff/M. Leinonen, Russian life in Finland 1917-1939, 2001)
ryssar. Det ryska inflytandet tog sig olika uttryck i storfurstendömet Finland, så som här i Åbo, där den nuvarande Universitetsgatan en tid hette Ryska kyrkogatan. På bilden från 1890-t. syns även ortodoxa kyrkan vid Salutorget, uppförd 1846 enligt ritningar av C.L. Engel. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.