förlagsväsen. (not: inom parentestecken finns förändringar som skett sedan 2004) Förlagsverksamheten i Finland, liksom i de flesta andra länder, är uppdelad på en privat sektor och en offentlig sektor. Inom den privata sektorn verkar ett flertal aktiebolag, samfund och föreningar; även enskilda personer personer bedriver förlagsverksamhet i växande utsträckning, eftersom den tekniska utvecklingen har möjliggjort utgivning utanför de kanaler som förlagen tillhandahåller, till allt rimligare kostnad. Inom den offentliga sektorn har särskilt staten men även kommunerna och kyrkan en betydande förlagsverksamhet.
De egentliga bokförlagen i Finland är i regel aktiebolag, som bildats i syfte att utge litteratur. På 1800-t. var det vanligt att de finländska bokförlagen hade en tvåspråkig utgivning. Av praktiska skäl ägde senare en språklig fördelning av verksamhetsfältet rum. Utgivningen av finskspråkig litteratur ombesörjs nu av ett flertal finska bokförlag, av vilka de ledande hör till Nordens största. De finlandssvenska förlagen gav länge ut enbart svenskspråkig litteratur. Dessa båda grupper samarbetar inom Finlands förlagsförening (Suomen kustannusyhdistys, bildad 1857), till vilken 2010 drygt etthundra förläggare var anslutna. Förlagsföreningen bildade 1983 Finlands bokstiftelse, som delar ut bl.a. det årliga Finlandiapriset. Utanför förlagsföreningen stod 2010 omkring 170 i Finland verksamma förlag.
Den finska förlagsvärlden undergick stora förändringar under 1900-talets sista årtionden. Idag är !WSOY det största finska förlaget. Det ingår sedan 1998 i !SanomaWSOY Abp-koncernen, som är det största medieföretaget i Norden.
(WSOY var åren 1999-2011 en del av Sanoma-koncernen, sedan sistnämnda år ägs W. av mediakoncernen Bonnier)
Näst störst är familjeföretaget Otava, tätt följd av Tammi-gruppen, som numera ägs av svenska Bonniers, och familjeägda Gummerus. Andra större förlag med utgivning endast på finska är statsägda Edita samt Talentum Media, kristliga Kirjapaja och Karisto i Tavastehus, som alltmer koncentrerat sig på sin tryckeriverksamhet. De flesta av förlagen har Hfrs som hemort, produktionsanläggningar ofta även på annan ort.
Samtidigt som de nämnda förändringarna pågick uppstod en flora specialförlag med egen profil. Den nya datatekniken revolutionerade under sent 1900-tal den grafiska industrin och gjorde det bl.a. lönsamt att framställa böcker i små upplagor. Detta öppnade slussarna för en ström av mindre specialförlag, som har övertagit en betydande del av den fack- och översättningslitteratur som storförlagen hade övergivit som olönsam. Några av de nya förlagen, bl.a. Like (gr. 1987) i Hfrs, har utvecklats till medelstora förlag med allmän utgivning, vilket har gjort dem till begärliga köpobjekt för större förlag och andra institutioner. Like köptes 2005 upp av Otava, och 2000 förvärvade Svenska folkskolans vänner en betydande andel av aktierna i Jyväskyläförlaget Atena (gr. 1986). Bland övriga förlag i denna kategori märks Minerva (gr. 1991), Nemo (gr. 1997) och Teos (gr. 2003), samtliga i Hfrs.
De äldsta och största finlandssvenska förlagen är Söderströms och Schildts. Av de övriga kan nämnas Fontana Media, Scriptum och Sahlgrens samt Litorale (gr. 1995).
(2012 var de stora förändringarnas år för den finlandsvenska förlagsverksamheten, då de två äldsta och största finlandssvenska förlagen, Söderströms och Schildts i februari gick samman till förlaget Schildts & Söderströms. Detta gjorde mellanrummet större till de andra finlandssvenska förlagen, som är rätt små. Närmast kommande i storlek är Fontana Media. Små men seriösa förlag är Scriptum och Sahlgrens Litorale (gr. 1995), samt åländska PQR, vilken startade som tidskrift.)
Bokförlagens förnämsta återförsäljare är landets bokhandlare; då det gällt att upprätta ett organiserat bokhandelsnät och att reglera samarbetet mellan förlagen och bokhandlarna har Finlands förlagsförening gjort en grundläggande insats. Vid sidan av bokhandeln har de finska bokförlagen en mycket betydande försäljning genom de bokklubbar som upprättats i deras regi. Den största är Suuri suomalainen kirjakerho Oy (gr. 1969), som numera ägs av Otava, men säljer böcker från alla förlag. Närmaste konkurrent är Uudet kirjat (gr. 1980), som tillhör !WSOY.
Av de många vittra och lärda samfund som idkar förlagsverksamhet bör främst nämnas Suomalaisen kirjallisuuden seura och Svenska litteratursällskapet. Deras stora skriftserier utgör en mycket betydande del av den finländska bokutgivningen.
Historia. Finlands första bokförläggare var den katolska kyrkan. Med den ståtliga folianten Missale Aboense, tryckt 1488 i Lübeck och bekostad av Åbo domkapitel, började Finlands bokhistoria. Efter reformationen övertogs förlagsverksamheten i landet till en början av det lutherska prästerskapet. Det bekostade bl.a. de flesta av Mikael Agricolas skrifter, som var grundläggande för den finskspråkiga litteraturen. Hans sista böcker utgavs emellertid av kronan, och från denna tid börjar den statliga förlagsverksamheten ersätta den kyrkliga. Vissa författare, såsom biskopen Ericus Erici, utgav sina skrifter på eget förlag. Alla böcker från 1500- och 1600-t. fram till Per Brahes tid trycktes i Stockholm, så även den första fullständiga bibelöversättningen till finska Coco Pyhä Ramattu, som utkom 1642 i en upplaga om 1 200 exemplar.
1642 grundades Finlands första tryckeri i hägnet av Åbo akademi för att trycka dess orationer, disputationer och kungörelser. Det upprättades av den svenske bokhandlaren Peder Wald, som överflyttade sin verksamhet från Västerås till Åbo. En märklig och betydande insats i förlagsväsendets utveckling gjorde biskopen Johannes Gezelius d.ä., som förtjänar benämningen Finlands förste private bokförläggare. Johannes Gezelius d.y. övertog bokförlaget efter sin fars död 1690. Det största arbete Gezelierna utgav var den exegetiska bibelupplaga som tre generationer arbetade på och som utkom i sex delar 1711-28 (Gezeliernas bibelverk).
Efter stora ofredens förlamande inverkan på livet i Finland dröjde det länge innan bokproduktionen i landet kom i gång på nytt. 1750 sålde Åbo akademi sitt tryckeri, som råkat i förfall, till den svenske boktryckaren Jacob Merckell, som gav pressarna ny fart. Med akademin som arbetsgivare och som innehavare bl.a. av det åtrådda psalmboksprivilegiet behövde han inte befara någon konkurrens. 1758 inköpte Johan Christoffer Frenckell hälften av Merckells tryckeri, och från 1761 drev han tryckeriet i sitt namn. Företaget övertogs efter hans död 1779 av sonen Johan Christoffer, som fortsatte i sin driftige fars fotspår som "psalmboksförläggare och bibeltryckare" och drev omsättningen uppåt. Han utgav också vetenskapliga och skönlitterära arbeten samt etablerade sig dessutom - och detta är kanske hans främsta insats - som tidningsförläggare. Däremot trycktes de flesta av Porthankretsens skrifter i Stockholm. Tryckeriförlagets namn ändrades 1814 till J.C. Frenckell & Son, då den tredje av släkten, som också hette Johan Christoffer, inträdde som delägare i firman. Fram till Åbo brand 1827 var den frenckellska firman den ledande, ehuru efter 1815 inte det enda företaget i branschen. Fastän ägaren flyttade största delen av tryckeriet till Hfrs, kunde han inte behärska marknaden på samma sätt som tidigare. Efter hans död delades affärsföretaget i två självständiga firmor, av vilka Åbofirman övertogs av den äldste sonen, Helsingforsfirman av de yngre sönerna. Det Frenckellska tryckeriet var verksamt fram till 2008, de sista decennierna i Esbo. Genom tryckeriets konkurs gick landets äldsta företag i graven.
De bokförläggare som gav sin prägel åt 1800-t. var betydligt flera: den frenckellska dynastins tredje och fjärde generation, som i stort sett gick tidigare banade vägar, den herrnhutiske prästen Henrik Renqvist, konsul G.O. Wasenius, som på 1820-t. blev Helsingfors förste bokförläggare, Borgåbokhandlaren och "Runebergsförläggaren" A.C. Öhman, vars verksamhet inföll på 1840-t., Åboförläggaren J.W. Lillja, som var den dominerande på 1850-t., hans efterträdare G.W. Wilén och Th. Sederholm, som drev det öhmanska förlaget på 1860-t. Men framför allt var G.W. Edlund och Werner Söderström de stora förläggarna under seklets senare decennier, och närmast dem K.E. Holm, som övertog det waseniuska förlaget 1857 och drev det till en blomstringstid vid seklets slut. Förläggarna ledde de företag de grundat eller övertagit med växlande ekonomisk framgång. Tillsammans svarade de för bokutgivningen under den nationella väckelsens tid och vidare under 1880- och 90-talets nya litterära strömningar, och gjorde därmed en kulturell insats av mycket stor betydelse. Deras förlagskataloger upptog författarnamn som Runeberg, Topelius, Lönnrot, Snellman, Kivi, Aho etc., dyrbara bildverk med litografier av framstående konstnärer, stora historiska och biografiska verk, åtskilliga översättningar av världslitteraturen m.m. Dessa adertonhundratalsförläggare hade ibland till sitt förfogande ett tryckeri, ibland en bokhandel, ibland bägge. Bokspridningen och försäljningen - och därmed bokutgivningen - hämmades av landets fattigdom, glesa bebyggelse, dåliga kommunikationer o.a. yttre förhållanden, men det oaktat växte bokutgivningen snabbt, proportionellt snabbast för den finska litteraturens vidkommande. 1844 utgavs i Finland på de inhemska språken 132 boktitlar, av vilka 95 svenska och 37 finska. Fem år senare utkom 199 boktitlar, varav 128 svenska och 71 finska. Totalt hade sålunda bokutgivningen under dessa år ökat med drygt 50 %, men bara med 35 % för de svenska böckerna mot 92 % för de finska. Redan på 1870-t. nådde den finska bokutgivningen fatt den svenska och har sedan oavbrutet ökat sitt försprång.
Den finländska förlagsrörelsens omfattning mot slutet av 1800- t. belyses kanske bäst av upplagornas mångfald och storlek. 1891 hade sålunda landets största förläggare G.W. Edlund ökat sin utgivning (som var tvåspråkig) med 62 artiklar, varav 29 nyheter och 33 nya upplagor, och sitt boklager med 130 000 exemplar. Medelupplagan, ca 2 100 ex., är ansenlig med hänsyn till den dåtida stadsbefolkningens numerär. Upplagerekordet torde ha nåtts av den finska översättningen av Topelius Boken om vårt land, av vilken Edlund under seklets sista år tryckte den 15:e och 16:e upplagan på tillsammans 90 000 exemplar, varigenom totalsiffran för alla de sexton upplagorna steg till 200 000.
Den tämligen kortvariga men litterärt betydelsefulla förlagsverksamhet som Wentzel Hagelstam utövade 1891-1913 fortsattes under några år av förlaget Helios och fram till 1918 av firman Lilius & Hertzberg.
Strukturförändringen inom Finlands förlagsväsen som innebar att de tvåspråkiga bokförlagen ersattes med enspråkiga, skedde successivt från 1900-talets början till första världskriget. 1890 började det finska Helsingforsförlaget Otava sin verksamhet med Hannes Gebhard som chef och utvecklades sedan under Alvar Renqvists ledning snabbt till ett modernt storförlag.
Werner Söderström överlät 1891 sin svenskspråkiga utgivning till det nya förlaget Söderström & Co, som 1903 i styrelseordföranden V.T. Rosenqvist fick en drivande kraft, och 1913 grundade Holger Schildt sitt bokförlag som likaså snabbt utvecklades. Under bokutgivningshögperioden under och efter andra världskriget arbetade i Åbo förlaget Bro, som grundades 1939 av Otto Andersson och utgav böcker fram till 1956. Ekenäs tryckeri Ab bedrev på 1960- o. 70-t. en liten men seriös förlagsrörelse, som dock sedermera inskränktes och slutligen upphörde helt.
1900 bildades i Tavastehus förlaget Arvi A. Karisto med finskspråkig utgivning av klassiker och underhållningslitteratur, och vid samma tid hade "bybiblioteket" i Jyväskylä, upprättat av K.J. Gummerus 1872, vuxit ut till ett betydande modernt allmänförlag med finskspråkig utgivning. 1943 grundades ett nytt bokförlag, Kustannusosakeyhtiö Tammi, som snart arbetade sig upp till tredje plats efter storförlagen Werner Söderström Oy och Otava. Tammigruppen, i vilken sedan 1998 ingår även bl.a. Kirjayhtymä (gr. 1958), övertogs 1996 av Bonnierkoncernen, det första rikssvenska företag, som etablerat sig på den finska bokmarknaden. (H. Nohrström, Förlagsverksamheten i Finland I, 1933; J. Jäntti, Kirjakaupan ja kustannustoiminnan historia I, 1950; O. Zweygbergk, Om bokförlag och bokförläggare i Finland, 1958; A. Virtanen, Suomen kirjakaupan ja kustannustoiminnan vaiheta, 1958; U. Lappi, Kirja kirjasta, 1970; J. Hellemann, Kirjalliset liikemiehet, 2002). (Ola Zweygbergk/Jarl Hellemann)
De egentliga bokförlagen i Finland är i regel aktiebolag, som bildats i syfte att utge litteratur. På 1800-t. var det vanligt att de finländska bokförlagen hade en tvåspråkig utgivning. Av praktiska skäl ägde senare en språklig fördelning av verksamhetsfältet rum. Utgivningen av finskspråkig litteratur ombesörjs nu av ett flertal finska bokförlag, av vilka de ledande hör till Nordens största. De finlandssvenska förlagen gav länge ut enbart svenskspråkig litteratur. Dessa båda grupper samarbetar inom Finlands förlagsförening (Suomen kustannusyhdistys, bildad 1857), till vilken 2010 drygt etthundra förläggare var anslutna. Förlagsföreningen bildade 1983 Finlands bokstiftelse, som delar ut bl.a. det årliga Finlandiapriset. Utanför förlagsföreningen stod 2010 omkring 170 i Finland verksamma förlag.
Den finska förlagsvärlden undergick stora förändringar under 1900-talets sista årtionden. Idag är !WSOY det största finska förlaget. Det ingår sedan 1998 i !SanomaWSOY Abp-koncernen, som är det största medieföretaget i Norden.
(WSOY var åren 1999-2011 en del av Sanoma-koncernen, sedan sistnämnda år ägs W. av mediakoncernen Bonnier)
Näst störst är familjeföretaget Otava, tätt följd av Tammi-gruppen, som numera ägs av svenska Bonniers, och familjeägda Gummerus. Andra större förlag med utgivning endast på finska är statsägda Edita samt Talentum Media, kristliga Kirjapaja och Karisto i Tavastehus, som alltmer koncentrerat sig på sin tryckeriverksamhet. De flesta av förlagen har Hfrs som hemort, produktionsanläggningar ofta även på annan ort.
Samtidigt som de nämnda förändringarna pågick uppstod en flora specialförlag med egen profil. Den nya datatekniken revolutionerade under sent 1900-tal den grafiska industrin och gjorde det bl.a. lönsamt att framställa böcker i små upplagor. Detta öppnade slussarna för en ström av mindre specialförlag, som har övertagit en betydande del av den fack- och översättningslitteratur som storförlagen hade övergivit som olönsam. Några av de nya förlagen, bl.a. Like (gr. 1987) i Hfrs, har utvecklats till medelstora förlag med allmän utgivning, vilket har gjort dem till begärliga köpobjekt för större förlag och andra institutioner. Like köptes 2005 upp av Otava, och 2000 förvärvade Svenska folkskolans vänner en betydande andel av aktierna i Jyväskyläförlaget Atena (gr. 1986). Bland övriga förlag i denna kategori märks Minerva (gr. 1991), Nemo (gr. 1997) och Teos (gr. 2003), samtliga i Hfrs.
De äldsta och största finlandssvenska förlagen är Söderströms och Schildts. Av de övriga kan nämnas Fontana Media, Scriptum och Sahlgrens samt Litorale (gr. 1995).
(2012 var de stora förändringarnas år för den finlandsvenska förlagsverksamheten, då de två äldsta och största finlandssvenska förlagen, Söderströms och Schildts i februari gick samman till förlaget Schildts & Söderströms. Detta gjorde mellanrummet större till de andra finlandssvenska förlagen, som är rätt små. Närmast kommande i storlek är Fontana Media. Små men seriösa förlag är Scriptum och Sahlgrens Litorale (gr. 1995), samt åländska PQR, vilken startade som tidskrift.)
Bokförlagens förnämsta återförsäljare är landets bokhandlare; då det gällt att upprätta ett organiserat bokhandelsnät och att reglera samarbetet mellan förlagen och bokhandlarna har Finlands förlagsförening gjort en grundläggande insats. Vid sidan av bokhandeln har de finska bokförlagen en mycket betydande försäljning genom de bokklubbar som upprättats i deras regi. Den största är Suuri suomalainen kirjakerho Oy (gr. 1969), som numera ägs av Otava, men säljer böcker från alla förlag. Närmaste konkurrent är Uudet kirjat (gr. 1980), som tillhör !WSOY.
Av de många vittra och lärda samfund som idkar förlagsverksamhet bör främst nämnas Suomalaisen kirjallisuuden seura och Svenska litteratursällskapet. Deras stora skriftserier utgör en mycket betydande del av den finländska bokutgivningen.
Historia. Finlands första bokförläggare var den katolska kyrkan. Med den ståtliga folianten Missale Aboense, tryckt 1488 i Lübeck och bekostad av Åbo domkapitel, började Finlands bokhistoria. Efter reformationen övertogs förlagsverksamheten i landet till en början av det lutherska prästerskapet. Det bekostade bl.a. de flesta av Mikael Agricolas skrifter, som var grundläggande för den finskspråkiga litteraturen. Hans sista böcker utgavs emellertid av kronan, och från denna tid börjar den statliga förlagsverksamheten ersätta den kyrkliga. Vissa författare, såsom biskopen Ericus Erici, utgav sina skrifter på eget förlag. Alla böcker från 1500- och 1600-t. fram till Per Brahes tid trycktes i Stockholm, så även den första fullständiga bibelöversättningen till finska Coco Pyhä Ramattu, som utkom 1642 i en upplaga om 1 200 exemplar.
1642 grundades Finlands första tryckeri i hägnet av Åbo akademi för att trycka dess orationer, disputationer och kungörelser. Det upprättades av den svenske bokhandlaren Peder Wald, som överflyttade sin verksamhet från Västerås till Åbo. En märklig och betydande insats i förlagsväsendets utveckling gjorde biskopen Johannes Gezelius d.ä., som förtjänar benämningen Finlands förste private bokförläggare. Johannes Gezelius d.y. övertog bokförlaget efter sin fars död 1690. Det största arbete Gezelierna utgav var den exegetiska bibelupplaga som tre generationer arbetade på och som utkom i sex delar 1711-28 (Gezeliernas bibelverk).
Efter stora ofredens förlamande inverkan på livet i Finland dröjde det länge innan bokproduktionen i landet kom i gång på nytt. 1750 sålde Åbo akademi sitt tryckeri, som råkat i förfall, till den svenske boktryckaren Jacob Merckell, som gav pressarna ny fart. Med akademin som arbetsgivare och som innehavare bl.a. av det åtrådda psalmboksprivilegiet behövde han inte befara någon konkurrens. 1758 inköpte Johan Christoffer Frenckell hälften av Merckells tryckeri, och från 1761 drev han tryckeriet i sitt namn. Företaget övertogs efter hans död 1779 av sonen Johan Christoffer, som fortsatte i sin driftige fars fotspår som "psalmboksförläggare och bibeltryckare" och drev omsättningen uppåt. Han utgav också vetenskapliga och skönlitterära arbeten samt etablerade sig dessutom - och detta är kanske hans främsta insats - som tidningsförläggare. Däremot trycktes de flesta av Porthankretsens skrifter i Stockholm. Tryckeriförlagets namn ändrades 1814 till J.C. Frenckell & Son, då den tredje av släkten, som också hette Johan Christoffer, inträdde som delägare i firman. Fram till Åbo brand 1827 var den frenckellska firman den ledande, ehuru efter 1815 inte det enda företaget i branschen. Fastän ägaren flyttade största delen av tryckeriet till Hfrs, kunde han inte behärska marknaden på samma sätt som tidigare. Efter hans död delades affärsföretaget i två självständiga firmor, av vilka Åbofirman övertogs av den äldste sonen, Helsingforsfirman av de yngre sönerna. Det Frenckellska tryckeriet var verksamt fram till 2008, de sista decennierna i Esbo. Genom tryckeriets konkurs gick landets äldsta företag i graven.
De bokförläggare som gav sin prägel åt 1800-t. var betydligt flera: den frenckellska dynastins tredje och fjärde generation, som i stort sett gick tidigare banade vägar, den herrnhutiske prästen Henrik Renqvist, konsul G.O. Wasenius, som på 1820-t. blev Helsingfors förste bokförläggare, Borgåbokhandlaren och "Runebergsförläggaren" A.C. Öhman, vars verksamhet inföll på 1840-t., Åboförläggaren J.W. Lillja, som var den dominerande på 1850-t., hans efterträdare G.W. Wilén och Th. Sederholm, som drev det öhmanska förlaget på 1860-t. Men framför allt var G.W. Edlund och Werner Söderström de stora förläggarna under seklets senare decennier, och närmast dem K.E. Holm, som övertog det waseniuska förlaget 1857 och drev det till en blomstringstid vid seklets slut. Förläggarna ledde de företag de grundat eller övertagit med växlande ekonomisk framgång. Tillsammans svarade de för bokutgivningen under den nationella väckelsens tid och vidare under 1880- och 90-talets nya litterära strömningar, och gjorde därmed en kulturell insats av mycket stor betydelse. Deras förlagskataloger upptog författarnamn som Runeberg, Topelius, Lönnrot, Snellman, Kivi, Aho etc., dyrbara bildverk med litografier av framstående konstnärer, stora historiska och biografiska verk, åtskilliga översättningar av världslitteraturen m.m. Dessa adertonhundratalsförläggare hade ibland till sitt förfogande ett tryckeri, ibland en bokhandel, ibland bägge. Bokspridningen och försäljningen - och därmed bokutgivningen - hämmades av landets fattigdom, glesa bebyggelse, dåliga kommunikationer o.a. yttre förhållanden, men det oaktat växte bokutgivningen snabbt, proportionellt snabbast för den finska litteraturens vidkommande. 1844 utgavs i Finland på de inhemska språken 132 boktitlar, av vilka 95 svenska och 37 finska. Fem år senare utkom 199 boktitlar, varav 128 svenska och 71 finska. Totalt hade sålunda bokutgivningen under dessa år ökat med drygt 50 %, men bara med 35 % för de svenska böckerna mot 92 % för de finska. Redan på 1870-t. nådde den finska bokutgivningen fatt den svenska och har sedan oavbrutet ökat sitt försprång.
Den finländska förlagsrörelsens omfattning mot slutet av 1800- t. belyses kanske bäst av upplagornas mångfald och storlek. 1891 hade sålunda landets största förläggare G.W. Edlund ökat sin utgivning (som var tvåspråkig) med 62 artiklar, varav 29 nyheter och 33 nya upplagor, och sitt boklager med 130 000 exemplar. Medelupplagan, ca 2 100 ex., är ansenlig med hänsyn till den dåtida stadsbefolkningens numerär. Upplagerekordet torde ha nåtts av den finska översättningen av Topelius Boken om vårt land, av vilken Edlund under seklets sista år tryckte den 15:e och 16:e upplagan på tillsammans 90 000 exemplar, varigenom totalsiffran för alla de sexton upplagorna steg till 200 000.
Den tämligen kortvariga men litterärt betydelsefulla förlagsverksamhet som Wentzel Hagelstam utövade 1891-1913 fortsattes under några år av förlaget Helios och fram till 1918 av firman Lilius & Hertzberg.
Strukturförändringen inom Finlands förlagsväsen som innebar att de tvåspråkiga bokförlagen ersattes med enspråkiga, skedde successivt från 1900-talets början till första världskriget. 1890 började det finska Helsingforsförlaget Otava sin verksamhet med Hannes Gebhard som chef och utvecklades sedan under Alvar Renqvists ledning snabbt till ett modernt storförlag.
Werner Söderström överlät 1891 sin svenskspråkiga utgivning till det nya förlaget Söderström & Co, som 1903 i styrelseordföranden V.T. Rosenqvist fick en drivande kraft, och 1913 grundade Holger Schildt sitt bokförlag som likaså snabbt utvecklades. Under bokutgivningshögperioden under och efter andra världskriget arbetade i Åbo förlaget Bro, som grundades 1939 av Otto Andersson och utgav böcker fram till 1956. Ekenäs tryckeri Ab bedrev på 1960- o. 70-t. en liten men seriös förlagsrörelse, som dock sedermera inskränktes och slutligen upphörde helt.
1900 bildades i Tavastehus förlaget Arvi A. Karisto med finskspråkig utgivning av klassiker och underhållningslitteratur, och vid samma tid hade "bybiblioteket" i Jyväskylä, upprättat av K.J. Gummerus 1872, vuxit ut till ett betydande modernt allmänförlag med finskspråkig utgivning. 1943 grundades ett nytt bokförlag, Kustannusosakeyhtiö Tammi, som snart arbetade sig upp till tredje plats efter storförlagen Werner Söderström Oy och Otava. Tammigruppen, i vilken sedan 1998 ingår även bl.a. Kirjayhtymä (gr. 1958), övertogs 1996 av Bonnierkoncernen, det första rikssvenska företag, som etablerat sig på den finska bokmarknaden. (H. Nohrström, Förlagsverksamheten i Finland I, 1933; J. Jäntti, Kirjakaupan ja kustannustoiminnan historia I, 1950; O. Zweygbergk, Om bokförlag och bokförläggare i Finland, 1958; A. Virtanen, Suomen kirjakaupan ja kustannustoiminnan vaiheta, 1958; U. Lappi, Kirja kirjasta, 1970; J. Hellemann, Kirjalliset liikemiehet, 2002). (Ola Zweygbergk/Jarl Hellemann)
förlagsväsen. Litteräre chefen på Schildts, Thomas Warburton, i slutet av 1940-t. Krigs- och krisåren var paradoxalt nog gyllene tider för förlagen, eftersom böcker hörde till de få artiklar som stod utanför ransoneringen och därför kunde säljas mer eller mindre fritt. Foto: Schildts bildarkiv, F. Runeberg.
Missale Aboense, trycktes i Lübeck 1488. Foto: Museiverket.