industri. Denna näringsgren går i Finland tillbaka till 1600-t., då en järnindustri uppkom. Även glasindustrin, som under det följande århundradet blev en av de viktigaste industrigrenarna, och kalkbränningen (kalk- och cementindustri) samt tillverkningen av papper fick sin början på 1600-t.
Under stora ofreden 1713-21 låg all industriell verksamhet nere, vartill svåra skador anställdes på anläggningarna. Trogna merkantilismens ideal arbetade frihetstidens regeringar för i:s främjande, bl.a. tillförsäkrades fabriker och manufakturer betydande förmåner i hallordningarna av 1739 och 1770. 1700-t. bevittnade tillkomsten av en sockerindustri, en tobaksindustri och en textilindustri (tekoindustri), av vilka den sistnämnda under förra hälften av 1800-t. som första industrigren i landet antog storindustriella proportioner.
Järnhanteringen inkl. bergsbruk var dock fortfarande den bransch som framför allt åtnjöt statsmaktens stöd, främst på bekostnad av sågindustrin, vars naturliga utvecklingsmöjligheter länge hämmades av begränsningar rörande avverkningen. Finbladiga vattensågar blev tillåtna först 1739, även om några sådana anläggningar förekom tidigare.
Den ekonomiska liberalismen fick från mitten av 1800-t. fotfäste även i Finland. Avlägsnandet av tidigare rådande restriktioner (bl.a. ett förbud mot användandet av ångkraft inom sågindustrin, upphävt 1857) skapade förutsättningar för ett industriellt genombrott under senare delen av seklet, då en småningom allt mångsidigare skogsindustri (såg-, pappers- och trådrullsindustri) uppstod med utnyttjande av det egna landets naturtillgångar. Samtidigt uppkom även en skodons- och läderindustri, som i likhet med bl.a. stenindustrin hade en betydande marknad i Ryssland.
1800-talets slut och årtiondena före första världskriget utgjorde en epok av snabbt framåtskridande för finländsk i. Sågindustrin samt pappersindustrin, inom vilken man i slutet av 1800-t. började tillverka kemisk cellulosa vid sidan av den mekaniska slipmassan, blev starkt expanderande exportindustrier, medan textil- och metallindustrierna huvudsakligen arbetade för hemmamarknaden. Den allt allmännare framställningen av götstål och verkstadsindustrins raska tillväxt innebar stora framsteg för den industriella utvecklingen.
Under högkonjunkturen före första världskriget uppstod flera nya industrigrenar, bl.a. faner-, betong-, gummi- och margarinindustri.
Kriget medförde betydande olägenheter för finländsk i. Den utomordentligt viktiga ryska marknaden gick förlorad, men kunde snabbt ersättas med nya marknader i Västeuropa. Under mellankrigstiden gick i. snabbt framåt, trots depressionen i början av 1930-t. Perioden präglades framför allt av en allt längre driven mekanisering, en följd av den snabbt avancerande elektrifieringen av i.
Också andra världskriget ställde Finlands i. på hårda prov. De största olägenheterna, bristen på råvaror och arbetskraft, motverkades genom användning av olika surrogat samt kvinnlig och minderårig arbetskraft. Metallindustrin, som hade stor betydelse vid produktionen av krigsmateriel, klarade krigets påfrestningar bäst, och fick även efter kriget ett uppsving genom krigsskadeståndsleveranserna till Sovjetunionen. Genom landavträdelserna hösten 1944 förlorades ungefär en tiondedel av landets industriella kapacitet. Detta bidrog till att Finland först på 1960-t. blev ett industriland i egentlig mening.
Industrigrenar som expanderat kraftigt under efterkrigstiden är den kemiska i. samt ÿelektronikindustrin, av vilka den sistnämnda i slutet av 1900-t. var landets snabbast växande industrisektor. Se även art. om järn- och stålindustri, livsmedelsindustri, metallindustri och skogsindustri samt hänvisningar i samband med dessa. (Finsk i. och handel, 5 bd, 1922-36; V. Annala, Suomen varhaiskapitalistinen teollisuus Ruotsin vallan aikana, 1928; Viisikymmentä vuotta Suomen teollisuutta ja taloutta, 1946; K.O. Alho, Suomen uudenaikaisen teollisuuden synty ja kehitys 1860-1914, 1949, Teollistumisen alkuvaiheita Suomessa, 1968; Suomen teollisuus, 1951; P. Schybergson, Hantverk och fabriker 1-3, 1973-74; Reino Hjerppe m.fl., Suomen teollisuus ja teollinen käsityö 1900-65, 1976; Riitta Hjerppe, Suurimmat yritykset Suomen teollisuudessa 1844-1975, 1979; V. Rasila, Teollistumiskauden muuttoliikkeet, 1983; S. Heikkinen/Riitta Hjerppe, Suomen teollisuus ja teollinen käsityö 1860-1913, 1986; T. Myllyntaus m.fl., Teknologinen muutos Suomen teollisuudessa 1885-1920: metalli-, saha- ja paperiteollisuuden vertailu energiatalouden näkökulmasta, 1986; T. Myllyntaus, The gatecrashing apprentice: industrialism in Finland as an adopter of new technology, 1990)
Under stora ofreden 1713-21 låg all industriell verksamhet nere, vartill svåra skador anställdes på anläggningarna. Trogna merkantilismens ideal arbetade frihetstidens regeringar för i:s främjande, bl.a. tillförsäkrades fabriker och manufakturer betydande förmåner i hallordningarna av 1739 och 1770. 1700-t. bevittnade tillkomsten av en sockerindustri, en tobaksindustri och en textilindustri (tekoindustri), av vilka den sistnämnda under förra hälften av 1800-t. som första industrigren i landet antog storindustriella proportioner.
Järnhanteringen inkl. bergsbruk var dock fortfarande den bransch som framför allt åtnjöt statsmaktens stöd, främst på bekostnad av sågindustrin, vars naturliga utvecklingsmöjligheter länge hämmades av begränsningar rörande avverkningen. Finbladiga vattensågar blev tillåtna först 1739, även om några sådana anläggningar förekom tidigare.
Den ekonomiska liberalismen fick från mitten av 1800-t. fotfäste även i Finland. Avlägsnandet av tidigare rådande restriktioner (bl.a. ett förbud mot användandet av ångkraft inom sågindustrin, upphävt 1857) skapade förutsättningar för ett industriellt genombrott under senare delen av seklet, då en småningom allt mångsidigare skogsindustri (såg-, pappers- och trådrullsindustri) uppstod med utnyttjande av det egna landets naturtillgångar. Samtidigt uppkom även en skodons- och läderindustri, som i likhet med bl.a. stenindustrin hade en betydande marknad i Ryssland.
1800-talets slut och årtiondena före första världskriget utgjorde en epok av snabbt framåtskridande för finländsk i. Sågindustrin samt pappersindustrin, inom vilken man i slutet av 1800-t. började tillverka kemisk cellulosa vid sidan av den mekaniska slipmassan, blev starkt expanderande exportindustrier, medan textil- och metallindustrierna huvudsakligen arbetade för hemmamarknaden. Den allt allmännare framställningen av götstål och verkstadsindustrins raska tillväxt innebar stora framsteg för den industriella utvecklingen.
Under högkonjunkturen före första världskriget uppstod flera nya industrigrenar, bl.a. faner-, betong-, gummi- och margarinindustri.
Kriget medförde betydande olägenheter för finländsk i. Den utomordentligt viktiga ryska marknaden gick förlorad, men kunde snabbt ersättas med nya marknader i Västeuropa. Under mellankrigstiden gick i. snabbt framåt, trots depressionen i början av 1930-t. Perioden präglades framför allt av en allt längre driven mekanisering, en följd av den snabbt avancerande elektrifieringen av i.
Också andra världskriget ställde Finlands i. på hårda prov. De största olägenheterna, bristen på råvaror och arbetskraft, motverkades genom användning av olika surrogat samt kvinnlig och minderårig arbetskraft. Metallindustrin, som hade stor betydelse vid produktionen av krigsmateriel, klarade krigets påfrestningar bäst, och fick även efter kriget ett uppsving genom krigsskadeståndsleveranserna till Sovjetunionen. Genom landavträdelserna hösten 1944 förlorades ungefär en tiondedel av landets industriella kapacitet. Detta bidrog till att Finland först på 1960-t. blev ett industriland i egentlig mening.
Industrigrenar som expanderat kraftigt under efterkrigstiden är den kemiska i. samt ÿelektronikindustrin, av vilka den sistnämnda i slutet av 1900-t. var landets snabbast växande industrisektor. Se även art. om järn- och stålindustri, livsmedelsindustri, metallindustri och skogsindustri samt hänvisningar i samband med dessa. (Finsk i. och handel, 5 bd, 1922-36; V. Annala, Suomen varhaiskapitalistinen teollisuus Ruotsin vallan aikana, 1928; Viisikymmentä vuotta Suomen teollisuutta ja taloutta, 1946; K.O. Alho, Suomen uudenaikaisen teollisuuden synty ja kehitys 1860-1914, 1949, Teollistumisen alkuvaiheita Suomessa, 1968; Suomen teollisuus, 1951; P. Schybergson, Hantverk och fabriker 1-3, 1973-74; Reino Hjerppe m.fl., Suomen teollisuus ja teollinen käsityö 1900-65, 1976; Riitta Hjerppe, Suurimmat yritykset Suomen teollisuudessa 1844-1975, 1979; V. Rasila, Teollistumiskauden muuttoliikkeet, 1983; S. Heikkinen/Riitta Hjerppe, Suomen teollisuus ja teollinen käsityö 1860-1913, 1986; T. Myllyntaus m.fl., Teknologinen muutos Suomen teollisuudessa 1885-1920: metalli-, saha- ja paperiteollisuuden vertailu energiatalouden näkökulmasta, 1986; T. Myllyntaus, The gatecrashing apprentice: industrialism in Finland as an adopter of new technology, 1990)
industri. Korvtillverkning på HK ruokatalo Oyj:s fabrik i Hfrs. Nedre bilden visar demontering av datorer för återvinning på Kuusakoski Oy i Heinola. Foto: Lehtikuva Oy, övre M. Kainulainen, nedre: P. Sakki.
Volymindex för industriproduktionen 1970-2002. Diagrammet återspeglar elektronikindustrins explosionsartade utveckling under senare delen av 1990-t. Diagram: Arttu Paarlahti.