Lilla teatern, svenskspråkig teater i Hfrs, gr. 1940 av konstnärsparet Eja och Oscar Tengström. Lilla teatern utvecklades till en föregångsscen, som snabbt snappade upp nya trender inom internationell teater, men som också presenterade en lång rad inhemska förmågor och följaktligen var viktig för den finlandssvenska identiteten. Dess första hemvist var en liten salong i Handelsgillets hus vid Kaserngatan i Hfrs. 1962 flyttade teatern in i moderna lokaliteter i Tekniska föreningens hus vid Georgsgatan. Den äldre teaterlokalen ( Pikku-Lillan) var i användning till 1972, huvudsakligen som kabaréscen.
Teaterchefsposten övertogs 1955 av Vivica Bandler. Under hennes banbrytande chefsperiod, som varade fram till 1967, blev Lilla teatern. en vida känd avantgardeteater, med en för den tiden radikal repertoar. Kända namn från kontinenten lockades till teatern, t.ex. Dario Fo med sin pjäs Den som stjäl en fot får tur i kärlek (1966); han återvände till Lilla teatern upprepade gånger. Andra rykande färska namn var bl.a. Eugène Ionesco, Edward Albee, Harold Pinter. Men det var Benedict Zilliacus spirituella, av publiken älskade revyer som ekonomiskt höll teatern på benen under denna tid - en stor succé blev också hans dagsaktuella Åttan (1963-64). Tove Jansson med Mumin, Erna Tauro med sin smittande musik och så småningom Bengt Ahlfors med sina kvicka musikaler och revyer invaderade nu Lilla teatern. Ofta i elden under denna tid var den charmerande stamtruppen, Lasse Pöysti, Birgitta Ulfsson och Eva Perander.
Chefsposten innehades 1967-74 av makarna Pöysti och Ulfsson. Under deras tid svepte vänstervindarna in, och debatthungriga unga författare fick tillfälle att visa sina alster. Farser och komedier växlade med allt mer radikala och provocerande inslag, bl.a. Wälläri (1967), Med-borgare (1969), med Ahlfors, Claes Andersson och Johan Bargum som författare. Även Christer Kihlman medverkade, bl.a. med Hundarna i Casablanca. Till denna period hörde också Ralf Långbackas Tre systrar och Bengt Ahlfors Jorden runt på åttio dagar.
Asko Sarkolas två chefsperioder, 1974-81 och 1984-98, hör till L:s mest framgångsrika. Till ledarteamet hörde då under kortare perioder turvis Elina Salo, Tom Wentzel och Raija Sinikka Rantala. Under Sarkolas tid kunde Lilla teatern uppvisa stora publik- och kritiksuccéer, bl.a. Benno Bessons legendariska Hamlet (1985, med Sarkola i huvudrollen). Bengt Ahlfors och Johan Bargums aidsproblematikpjäs Finns det tigrar i Kongo? hade premiär 1986 med Asko Sarkola och Tom Wentzel i rollerna. Under Sarkolas tid blev det allt vanligare att de viktigaste pjäserna översattes och spelades också på finska. Teaterchefsposten innehade 1981-84 Kaisa Korhonen.
1998 efterträddes Sarkola av Tove Appelgren, som följdes av Johan Bargum 2000-02 och av Laura Jäntti 2002-05. Under den sistnämndas tid råkade Lilla teatern in i en identitetskris, som ledde till en kraftig publikminskning och efter diverse förvecklingar till att L. 2005 sammanslogs med Helsingfors stadsteater som dess svenska scen. Till ny chef för Lilla teatern utsågs Pekka Strang. (Margita Andergård)
Teaterchefsposten övertogs 1955 av Vivica Bandler. Under hennes banbrytande chefsperiod, som varade fram till 1967, blev Lilla teatern. en vida känd avantgardeteater, med en för den tiden radikal repertoar. Kända namn från kontinenten lockades till teatern, t.ex. Dario Fo med sin pjäs Den som stjäl en fot får tur i kärlek (1966); han återvände till Lilla teatern upprepade gånger. Andra rykande färska namn var bl.a. Eugène Ionesco, Edward Albee, Harold Pinter. Men det var Benedict Zilliacus spirituella, av publiken älskade revyer som ekonomiskt höll teatern på benen under denna tid - en stor succé blev också hans dagsaktuella Åttan (1963-64). Tove Jansson med Mumin, Erna Tauro med sin smittande musik och så småningom Bengt Ahlfors med sina kvicka musikaler och revyer invaderade nu Lilla teatern. Ofta i elden under denna tid var den charmerande stamtruppen, Lasse Pöysti, Birgitta Ulfsson och Eva Perander.
Chefsposten innehades 1967-74 av makarna Pöysti och Ulfsson. Under deras tid svepte vänstervindarna in, och debatthungriga unga författare fick tillfälle att visa sina alster. Farser och komedier växlade med allt mer radikala och provocerande inslag, bl.a. Wälläri (1967), Med-borgare (1969), med Ahlfors, Claes Andersson och Johan Bargum som författare. Även Christer Kihlman medverkade, bl.a. med Hundarna i Casablanca. Till denna period hörde också Ralf Långbackas Tre systrar och Bengt Ahlfors Jorden runt på åttio dagar.
Asko Sarkolas två chefsperioder, 1974-81 och 1984-98, hör till L:s mest framgångsrika. Till ledarteamet hörde då under kortare perioder turvis Elina Salo, Tom Wentzel och Raija Sinikka Rantala. Under Sarkolas tid kunde Lilla teatern uppvisa stora publik- och kritiksuccéer, bl.a. Benno Bessons legendariska Hamlet (1985, med Sarkola i huvudrollen). Bengt Ahlfors och Johan Bargums aidsproblematikpjäs Finns det tigrar i Kongo? hade premiär 1986 med Asko Sarkola och Tom Wentzel i rollerna. Under Sarkolas tid blev det allt vanligare att de viktigaste pjäserna översattes och spelades också på finska. Teaterchefsposten innehade 1981-84 Kaisa Korhonen.
1998 efterträddes Sarkola av Tove Appelgren, som följdes av Johan Bargum 2000-02 och av Laura Jäntti 2002-05. Under den sistnämndas tid råkade Lilla teatern in i en identitetskris, som ledde till en kraftig publikminskning och efter diverse förvecklingar till att L. 2005 sammanslogs med Helsingfors stadsteater som dess svenska scen. Till ny chef för Lilla teatern utsågs Pekka Strang. (Margita Andergård)
Lilla teatern. Spelåret 1996-97 uppfördes komedin Underbart men kort av Noel Coward i regi av Asko Sarkola. På bilden Sarkola själv i en av rollerna med hustrun Jonna Järnefelt som motspelare. Foto: Lilla teatern, T. Vanhatalo.