Pargas, fi. Parainen, centralort i staden med samma namn, (Pargas stad) 15 km s. om Åbo. Vid kommunsammanslagningen 1/1 2009 var P:s areal 272 km2, invånarantalet var 12 262 (2008).
P., beläget på stora öar strax s. om fastlandet, begränsas i ö. av Pemarfjärden, i s. av Gullkronafjärden, i v. av Orrfjärden och Erstan, i n. av Vapparn och Rävsundet. Området omfattar bl.a. sju stora, mer eller mindre sammanvuxna öar, skilda från varandra av smala, slingrande vatten. De största öarna, Ålön, Lemlaxön, Lielaxön, Kirjalaön och Stortervolandet är alla över en mil långa. I s.v. ligger Stormälö med Airisto Strand, ett fritidscentrum (invigt 1941) med hotell och marina m.m., s. om denna Lillmälö med en tidigare viktig färjhamn vid Skärgårdsvägen, som dragits genom P. De mest framträdande formationerna i terrängen är de talrikt förekommande bergknallarna, som ger nejden ett småbackigt utseende. Den ställvis lummiga inskärsnaturen övergår längre ut i kargare bildningar. Den äldsta bebyggelsen finns på Gamla malmen (även kallad Magerstan), där bl.a. en del trähus från 1700-t. står kvar. Av övriga arkitektoniska sevärdheter kan utom den medeltida kyrkan nämnas Välsignelsekapellet (E. Bryggman, 1929-30).
P. är känt för sin kalkbrytning, som inleddes redan på 1600-t. (kalk- och cementindustri). Arvtagare till det f.d. storföretaget Pargas kalkbergs aktiebolag, som inledde den systematiska kalkbrytningen 1898 (Partek Oyj Abp), är Nordkalk och Finncement samt Paroc Group, som tillverkar bl.a. bergull och väggelement; sistnämnda koncern har två fabriker i P.
Pargas kalks kalk- och cementhantering genom tiderna belyses i P. industrimuseum (gr. 1982) vid randen av kalkbrottet. Bland övriga sevärdheter märks ett hembygdsmuseum, gr. 1928; det består av allmogebyggnader, grupperade kring Kirjalagården, som flyttades till museiområdet i början av 1960-t. I sistnämnda byggnad förevisas ett särskilt Leninrum, med anledning av att den blivande sovjetledaren på flykt från hemlandet uppehöll sig i P. i väntan på båtlägenhet kring julen 1907. Bland evenemang märks Pargas orgeldagar, en musikfestival som har arrangerats sedan 1980, och rockfestivalen Rowlit in the city, som startade 1992. Kalkbrottet utnyttjas sommartid för konserter med musik av lättare slag.
P. är en betydande skolstad och känt för sitt livaktiga föreningsliv. Där arbetar bl.a. Åbolands folkhögskola (gr. 1893) med inriktning på språk och turism, Åbolands yrkesinstitut (gr. 1962) och Finlands fiskeri- och miljöinstitut (fiskeriundervisningen). De två förstnämnda lärroinrättningarna ingår sedan 2008 respektive 2010 i yrkesinstitutet Axxell. Pargas är även ett centrum för omvårdnaden av landets svenskspråkiga utvecklingsstörda i och med att Kårkulla samkommun (gr. 1956) har sin centralförvaltning och även ett stort vårdhem (invigt 1960) på orten. Kårkulla samkommun är den enda samkommunen som täcker hela Svenskfinland, med undantag av Åland.
P. omtalas första gången i urkunderna 1329, men församlingen uppstod troligen redan på 1200-t. Socknen var 1630 och 1661-84 biskopens av Åbo prebendepastorat. Den sista av P:s prebendeinnehavare var ärkebiskop Edvard Bergenheim (1850-84). Befolkningen har av ortnamnen att döma ursprungligen varit finskspråkig. I staden finns flera anrika gods; främst märks Flemingarnas ståtliga medeltida stenslott Qvidja, och Attu, där det 1872-1952 fanns ett sågverk. Den mäktige Erik Fleming, som i början av 1500-t. hade största delen av P. i förläning, och sonen Hans är begravda i gråstenskyrkan från mitten av 1400-t. I slutet av 1800-t. inleddes P:s industriella utveckling som baserade sig på en rationell bearbetning av de stora kalkfyndigheterna på orten. Den snabbt växande kyrkbyn ("Pargasmalmen") utbröts 1948 från P. kommun till en självständig köping. De två kommunerna återförenades 1967, och tio år senare blev P. stad. Denna slogs vid ingången av 2009 samman med skärgårdskommunerna Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö, varvid staden Väståboland uppstod, denna ändrade vid ingången till 2012 namn till Pargas, då det tidigare namnet ansågs otillfredsställande. Skärgårdsförsamlingarna blev samtidigt kapell under Väståbolands församling, där även P. församling ingår. (G. Nikander/J. Cederlöf, Pargasbygdens historia, 4 bd, 1955-70; A. Stenvall, Folkskolan i P. intill 1934, 1934; R. Fagerlund, Magerstad, 1974, Kyrkomalmen, 1979; Houpblaanda om P., red. R. Fagerlund, 1980)
P., beläget på stora öar strax s. om fastlandet, begränsas i ö. av Pemarfjärden, i s. av Gullkronafjärden, i v. av Orrfjärden och Erstan, i n. av Vapparn och Rävsundet. Området omfattar bl.a. sju stora, mer eller mindre sammanvuxna öar, skilda från varandra av smala, slingrande vatten. De största öarna, Ålön, Lemlaxön, Lielaxön, Kirjalaön och Stortervolandet är alla över en mil långa. I s.v. ligger Stormälö med Airisto Strand, ett fritidscentrum (invigt 1941) med hotell och marina m.m., s. om denna Lillmälö med en tidigare viktig färjhamn vid Skärgårdsvägen, som dragits genom P. De mest framträdande formationerna i terrängen är de talrikt förekommande bergknallarna, som ger nejden ett småbackigt utseende. Den ställvis lummiga inskärsnaturen övergår längre ut i kargare bildningar. Den äldsta bebyggelsen finns på Gamla malmen (även kallad Magerstan), där bl.a. en del trähus från 1700-t. står kvar. Av övriga arkitektoniska sevärdheter kan utom den medeltida kyrkan nämnas Välsignelsekapellet (E. Bryggman, 1929-30).
P. är känt för sin kalkbrytning, som inleddes redan på 1600-t. (kalk- och cementindustri). Arvtagare till det f.d. storföretaget Pargas kalkbergs aktiebolag, som inledde den systematiska kalkbrytningen 1898 (Partek Oyj Abp), är Nordkalk och Finncement samt Paroc Group, som tillverkar bl.a. bergull och väggelement; sistnämnda koncern har två fabriker i P.
Pargas kalks kalk- och cementhantering genom tiderna belyses i P. industrimuseum (gr. 1982) vid randen av kalkbrottet. Bland övriga sevärdheter märks ett hembygdsmuseum, gr. 1928; det består av allmogebyggnader, grupperade kring Kirjalagården, som flyttades till museiområdet i början av 1960-t. I sistnämnda byggnad förevisas ett särskilt Leninrum, med anledning av att den blivande sovjetledaren på flykt från hemlandet uppehöll sig i P. i väntan på båtlägenhet kring julen 1907. Bland evenemang märks Pargas orgeldagar, en musikfestival som har arrangerats sedan 1980, och rockfestivalen Rowlit in the city, som startade 1992. Kalkbrottet utnyttjas sommartid för konserter med musik av lättare slag.
P. är en betydande skolstad och känt för sitt livaktiga föreningsliv. Där arbetar bl.a. Åbolands folkhögskola (gr. 1893) med inriktning på språk och turism, Åbolands yrkesinstitut (gr. 1962) och Finlands fiskeri- och miljöinstitut (fiskeriundervisningen). De två förstnämnda lärroinrättningarna ingår sedan 2008 respektive 2010 i yrkesinstitutet Axxell. Pargas är även ett centrum för omvårdnaden av landets svenskspråkiga utvecklingsstörda i och med att Kårkulla samkommun (gr. 1956) har sin centralförvaltning och även ett stort vårdhem (invigt 1960) på orten. Kårkulla samkommun är den enda samkommunen som täcker hela Svenskfinland, med undantag av Åland.
P. omtalas första gången i urkunderna 1329, men församlingen uppstod troligen redan på 1200-t. Socknen var 1630 och 1661-84 biskopens av Åbo prebendepastorat. Den sista av P:s prebendeinnehavare var ärkebiskop Edvard Bergenheim (1850-84). Befolkningen har av ortnamnen att döma ursprungligen varit finskspråkig. I staden finns flera anrika gods; främst märks Flemingarnas ståtliga medeltida stenslott Qvidja, och Attu, där det 1872-1952 fanns ett sågverk. Den mäktige Erik Fleming, som i början av 1500-t. hade största delen av P. i förläning, och sonen Hans är begravda i gråstenskyrkan från mitten av 1400-t. I slutet av 1800-t. inleddes P:s industriella utveckling som baserade sig på en rationell bearbetning av de stora kalkfyndigheterna på orten. Den snabbt växande kyrkbyn ("Pargasmalmen") utbröts 1948 från P. kommun till en självständig köping. De två kommunerna återförenades 1967, och tio år senare blev P. stad. Denna slogs vid ingången av 2009 samman med skärgårdskommunerna Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö, varvid staden Väståboland uppstod, denna ändrade vid ingången till 2012 namn till Pargas, då det tidigare namnet ansågs otillfredsställande. Skärgårdsförsamlingarna blev samtidigt kapell under Väståbolands församling, där även P. församling ingår. (G. Nikander/J. Cederlöf, Pargasbygdens historia, 4 bd, 1955-70; A. Stenvall, Folkskolan i P. intill 1934, 1934; R. Fagerlund, Magerstad, 1974, Kyrkomalmen, 1979; Houpblaanda om P., red. R. Fagerlund, 1980)
Karta: Arttu Paarlahti.
Kyrksundet i Pargas med kyrkan i fonden. Foto: H. Ekberg.
Pargas stadsvapen som var i bruk till 2009 då staden Väståboland bildades. Bildkälla: Finl. kommunförbund.