socialpolitik

socialpolitik, sammanfattande benämning på samhällets åtgärder för att trygga den enskilda medborgarens välfärd. Modern s. i Finland kan sägas ha två huvudformer: inkomstöverföringar (pensionssystemet, socialförsäkring) samt hälsovård i vidsträckt bemärkelse (hälsovårdsväsen) och socialvård.

I äldre tider var det främst kyrkans sak att sörja för de samhällsmedlemmar som led nöd p.g.a. fattigdom eller sjukdom. Fattigvården, som 1957 ersattes med socialhjälp, sedermera socialvård, och sjukvården (sjukvårdsväsen) blev under senare hälften av 1800-t. kommunala angelägenheter, likaså den särskilt tidigare rätt så hårdhänta vården av lösdrivare. Andra socialpolitiska reformer, som förverkligades mot slutet av 1800-t. och kring sekelskiftet 1900, syftade i allmänhet till att förbättra industriarbetarnas förhållanden, efter mönster från Bismarcks Tyskland. En arbetarskyddslagstiftning (arbetarskydd) inleddes 1899, framtvingad av den tilltagande industrialiseringen. Arbetstiden har stegvis förkortats, medan en obligatorisk semester förverkligades kort efter andra världskriget (semesterlagstiftning). På 1920- o. 30-t. moderniserades lagstiftningen gällande t.ex. missbrukarvård, vartill utbyggnaden av det på 1960-t. kraftigt utvidgade socialförsäkringssystemet (socialförsäkring) påbörjades genom stiftandet av en folkpensionslag 1937. Grunden till familjepolitiken lades likaså på 1930-t.

Andra världskriget medförde nya omfattande socialpolitiska uppgifter, främst omplaceringen av befolkningen från de avträdda områdena (förflyttad befolkning), vården av krigsinvalider och krigsvärnlösa. På 1950-t. sökte man inom s. bl.a. effektivera den regionala social- och hälsovårdsverksamheten. Senare trädde arbetsmarknadspolitiken, ÿbostadspolitiken och ÿregionalpolitiken i förgrunden. Politiskt sett utgjorde stödet till lantbruket, som syftade till att hålla lantbrukarnas sociala standard på samma nivå som den övriga befolkningens, det mest brännande efterkrigsproblemet. 1958 stiftades efter svensk förebild den första s.k. lantbruksinkomstlagen, som var avsedd att garantera jordbrukarbefolkningen en lika god inkomstutveckling som övriga grupper i samhället.

Under 1960-t., då socialpolitiska reformer genomfördes i snabb takt bl.a. p.g.a. konkurrensen om arbetskraften från Sverige, inträffade ett paradigmskifte i det socialpolitiska tänkandet i Finland. Nytänkandet inspirerades bl.a. av Pekka Kuusi och hans bok om 1960-talets s. Efter att av tradition ha betraktat socialpolitiska inkomstöverföringar som enbart en samhällsekonomisk kostnad, kom man nu till insikt om att en väl planerad och genomförd social trygghet kunde vara en motor för ekonomisk tillväxt. Detta utgjorde grundvalen för uppbyggandet av välfärdsstaten.

Som akademiskt läroämne introducerades s. på allvar efter andra världskriget, men den socialpolitiska forskningen i Finland har traditioner från 1870-t. Till dess pionjärer hörde Eino Kuusi under mellankrigsdecennierna. Den första professuren i ämnet inrättades 1948 vid Helsingfors universitet; Heikki Waris blev dess förste innehavare. (E. Kuusi, Sosiaalipolitiikka, 2 bd, 1931; A. Nieminen, Mitä on sosiaalipolitiikka, 1955, 2:a uppl. 1984; H. Waris, Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka, 1961, 7:e uppl. 1980; P. Kuusi, 60-luvun sosiaalipolitiikka, 1961, 5:e uppl. 1968, sv. övers. 1960-talets s., 1966; J. Siipi, Ryysyrannasta hyvinvointivaltioon, 1967; J. Sipilä, Sosiaalipolitiikka, 1970, Sosiaalisten ongelmien synty ja lievittäminen, 1979; R. Auvinen, Tämän päivän sosiaalipolitiikka, 1971, 6:e uppl. 1980; Työväenkysymyksestä sosiaalipolitiikkaan, red. R. Eräsaari/K. Rahkonen, 1975, 2:a uppl. 2001; K. Mäkelä, Realistit, idealistit, tutkijat, 1979; A. Karisto m.fl., Elintaso, elämäntapa, sosiaalipolitiikka, 1984, 8:e uppl. 1996, sv. övers. Levnadsförhållanden och s. i Finland, 1987; 2:a uppl. 1991; J. Kalela, Pulapolitiikka: valtion talous- ja sosiaalipolitiikka Suomessa lamavuosina 1929-1933, 1987; S. Ruotsalainen, Sosiaaliturvapolitiikan teoria eri aikakausina, 1988; J. Heinonen, Pienviljelijäprojektista sosiaalivaltioon, 1990; K. Hellsten, Vaivaishoidosta hyvinvointivaltion kriisiin, 1993; J. Jaakkola m.fl., Armeliaisuus, yhteisöapu, sosiaaliturva: suomalaisten sosiaalisen turvan historia, 1994; U-M. Koivula m.fl., Monimuotoinen sosiaalipolitiikka, 1994, sv. övers. S:s många dimensioner, 1995; A. Anttonen/J. Sipilä, Suomalaista sosiaalipolitiikkaa, 2000; Köyhyyspolitiikka: johdatus sosiaalipolitiikan ytimeen, red. J. Saari, 2005)