herrgårdar. Släktborgar i kontinental bemärkelse saknas i Finland, men under senmedeltiden uppfördes fasta stenhus på några gods i landets s. och s.v. delar. Det enda någorlunda väl bevarade är Qvidja i Pargas (påbörjat i slutet av 1470-t.). Från mitten av följande sekel finns några större stenhus i behåll, Svidja (1540- t.) och Sjundby (ca 1560) i Sjundeå och Kankas i Masku (ca 1550), men fortfarande var det stora flertalet herrgårdar bebyggda med korstimrade trähus av parstugutyp och påminde närmast om senare tiders bondgårdar.
Inte heller stormaktstiden medförde någon ändring i detta avseende. Finlands bäst bevarade herrgård från denna epok är Flemingarnas Villnäs (1650-talet), där ekonomiavdelningen på gammalt vis är inrymd i bottenvåningen, boningsrummen belägna en trappa upp och festrummen överst. Gårdsplanen flankeras av två envåningsflyglar, en gruppering som ersatte de äldre träherrgårdarnas helt kringbyggda gård och som sedan förblev typisk för de förnämligare herresätena långt in på 1800-talet. Av samma typ är det något yngre Sarvlax (1670-talet) i Pernå.
Under stora ofreden med svåra härjningar och mångårig rysk ockupation utplånades den äldre byggnadskulturen till stor del. Först under 1700-talets senare hälft kan en uppblomstring märkas. Betecknande för "nyttans tidevarv" är att det nu till stor del var köpmän och bruksägare, som uppförde de ståtligaste byggnaderna. Mest anlitad som arkitekt var den tyskfödde C.F. Schröder, bosatt i Åbo. Han ritade Fagervik (påbörjad 1762) i Ingå, Lemsjöholm (1767) i Villnäs och Tykö (början av 1770-t.) i Bjärnå. Även Svartå, Finlands ståtligaste profanbyggnad av trä från 1700-t., projekterades ursprungligen av Schröder, fastän ritningarna senare omarbetades av den kände Stockholmsarkitekten Erik Palmstedt. Svartå i likhet med Jockis vid Forssa är exempel på tidig nyklassicism. Jockis (1794) ritades av C.C. Gjörwell och Erik Palmstedt. Frugård i Jorois präglas av få förändringar i fasad och interiör och är den bäst bevarade östliga representanten för den gustavianska byggnadskulturen. Bland herrgårdar från början av 1800-talet märks Wiurila i Halikko ( Ch. Bassi, uppförd 1806-14). Med C.L. Engel blev empiren förhärskande i herrgårdsarkitekturen. Äldst av Engels skapelser var Saarela gård nära Viborg (1815-16) och mäktigast Vuojoki (1836) i Euraåminne. Herrgårdar som uppförts under senare hälften av 1800-t. är Erkylä (A.F. Granstedt, 1847) i Hausjärvi och Tjusterby (C.J. v.Heideken, 1867) i Pernå. En h. i nationalromantisk stil var Suur-Merijoki (Gesellius, Lindgren & Saarinen, 1902-03) vid Viborg. Som exempel på modernare herrgårdsarkitektur kan nämnas Vanögård i Tavastehus (S. Frosterus, 1922), Saaris i Mäntsälä (J. Eklund, 1929) och Wredeby i Anjalankoski. (S. Kuhlefelt, 1939). Se även storgods. (H. i Finland, 3 bd, 1928-29; G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland, 2 bd, 1939-42; E. Jutikkala/G. Nikander, Suomen kartanot ja suurtilat, 3 bd, 1939-45; R. Ahlbäck, Gods och herresäten i Finland, 1946; C.J. Gardberg, Finländska h., 1989; R. Koskinen/K. Hagelstam, Suomalainen huone, 2003)
Inte heller stormaktstiden medförde någon ändring i detta avseende. Finlands bäst bevarade herrgård från denna epok är Flemingarnas Villnäs (1650-talet), där ekonomiavdelningen på gammalt vis är inrymd i bottenvåningen, boningsrummen belägna en trappa upp och festrummen överst. Gårdsplanen flankeras av två envåningsflyglar, en gruppering som ersatte de äldre träherrgårdarnas helt kringbyggda gård och som sedan förblev typisk för de förnämligare herresätena långt in på 1800-talet. Av samma typ är det något yngre Sarvlax (1670-talet) i Pernå.
Under stora ofreden med svåra härjningar och mångårig rysk ockupation utplånades den äldre byggnadskulturen till stor del. Först under 1700-talets senare hälft kan en uppblomstring märkas. Betecknande för "nyttans tidevarv" är att det nu till stor del var köpmän och bruksägare, som uppförde de ståtligaste byggnaderna. Mest anlitad som arkitekt var den tyskfödde C.F. Schröder, bosatt i Åbo. Han ritade Fagervik (påbörjad 1762) i Ingå, Lemsjöholm (1767) i Villnäs och Tykö (början av 1770-t.) i Bjärnå. Även Svartå, Finlands ståtligaste profanbyggnad av trä från 1700-t., projekterades ursprungligen av Schröder, fastän ritningarna senare omarbetades av den kände Stockholmsarkitekten Erik Palmstedt. Svartå i likhet med Jockis vid Forssa är exempel på tidig nyklassicism. Jockis (1794) ritades av C.C. Gjörwell och Erik Palmstedt. Frugård i Jorois präglas av få förändringar i fasad och interiör och är den bäst bevarade östliga representanten för den gustavianska byggnadskulturen. Bland herrgårdar från början av 1800-talet märks Wiurila i Halikko ( Ch. Bassi, uppförd 1806-14). Med C.L. Engel blev empiren förhärskande i herrgårdsarkitekturen. Äldst av Engels skapelser var Saarela gård nära Viborg (1815-16) och mäktigast Vuojoki (1836) i Euraåminne. Herrgårdar som uppförts under senare hälften av 1800-t. är Erkylä (A.F. Granstedt, 1847) i Hausjärvi och Tjusterby (C.J. v.Heideken, 1867) i Pernå. En h. i nationalromantisk stil var Suur-Merijoki (Gesellius, Lindgren & Saarinen, 1902-03) vid Viborg. Som exempel på modernare herrgårdsarkitektur kan nämnas Vanögård i Tavastehus (S. Frosterus, 1922), Saaris i Mäntsälä (J. Eklund, 1929) och Wredeby i Anjalankoski. (S. Kuhlefelt, 1939). Se även storgods. (H. i Finland, 3 bd, 1928-29; G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland, 2 bd, 1939-42; E. Jutikkala/G. Nikander, Suomen kartanot ja suurtilat, 3 bd, 1939-45; R. Ahlbäck, Gods och herresäten i Finland, 1946; C.J. Gardberg, Finländska h., 1989; R. Koskinen/K. Hagelstam, Suomalainen huone, 2003)
herrgårdar. Huvudbyggnaden på Karuna gård, uppförd 1566 av fogden på Åbo slott Henrik Simonsson, som (olovligen) anlitade slottets hantverkare för sitt eget bygge. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg.