räddningsväsen, verksamhetsområde som enligt räddningslagen av 2003 omfattar brandskydd och räddningsverksamhet vid olyckor samt befolkningsskydd. Enligt lagen skall inrikesministeriet leda och utöva tillsynen över r. på nationell nivå, medan länsstyrelserna sköter dessa uppgifter inom respektive läns område. Länsstyrelserna har vidare ett särskilt ansvar för spaning efter skogsbrand.
Vid planering, utveckling och uppföljning av r. bistås ministeriet av delegationen för räddningsväsendet, som tillsattes första gången 1988. Ett stort antal andra myndigheter är skyldiga att delta i räddningsverksamheten och befolkningsskyddet, bl.a. Nödcentralsverket, polisen, gränsbevakningsväsendet, försvarsmakten samt olika ämbetsverk och ministerier. Organisationer som är verksamma inom r. kan av räddningsmyndigheterna anförtros uppgifter inom utbildning, rådgivning och upplysning. Frivilliga personer och organisationer kan vidare anlitas för att på andra sätt bistå r., dock inte i uppgifter som innebär avsevärd utövning av offentlig makt.
Statsrådet har indelat landet i räddningsområden, där kommunerna har ingått avtal om samarbetet inom r. Det lokala r. gör i samarbete med kommunerna inom området och övriga parter upp skydds- och evakueringsplaner för befolkningen samt förbereder andra åtgärder för undantagsförhållanden, handhar vissa uppgifter inom sjöräddning och oljeskydd m.m. Inom ett räddningsområde skall det finnas ett räddningsverk med heltidsanställd personal och vid behov även av sådan i bisyssla. Dessutom kan det lokala r. omfatta frivilliga brandkårer, anstaltsbrandkårer och fabriksbrandkårer. Bestämmelser om användning av eld i skog och mark, brandvarnare, brandsyn, sotning, skyddsrum och civilförsvarsåtgärder finns i räddningslagen.
Brand- och räddningspersonalens utbildning omhänderhas av staten vid Räddningsinstitutet. Den deltidsanställda och frivilliga personalen utbildas av Räddningsbranschens centralorganisation i Finland, som på den nationella nivån arbetar för ett allsidigt främjande av r. Den regionala verksamheten handhas av elva landskapsförbund och Finlands svenska brand- och räddningsförbund, Ekenäs, gr. 1947.
Historia. Redan medeltida författningar innehöll stadganden angående husägares skyldighet att hålla viss brandberedskap, förbud mot vårdslöst handskande med eld och bestämmelser om skyldighet att hjälpa till vid släckning. På 1600-t. utfärdades de första brandordningarna i städerna rörande tillsättandet av särskilda brandmästare och senare även av brandvakter, som skulle ombesörja nattbevakning och bidra till ordningens upprätthållande. Landets första organiserade brandkår, Åbo frivilliga brandkår, grundades 1838, medan Hfrs fick en ordinarie brandkår 1861 och en frivillig 1864. Ett viktigt bidrag till utvecklandet av de ordinarie brandkårerna runt om i landet gavs av Gösta Wasenius, brandchef i huvudstaden kring sekelskiftet 1900. I takt med samhällets utveckling har nya verksamhetsformer tillkommit vid sidan av brandskyddet, som 1992 förenades med befolkningsskyddet till ett allmänt r.
Vid planering, utveckling och uppföljning av r. bistås ministeriet av delegationen för räddningsväsendet, som tillsattes första gången 1988. Ett stort antal andra myndigheter är skyldiga att delta i räddningsverksamheten och befolkningsskyddet, bl.a. Nödcentralsverket, polisen, gränsbevakningsväsendet, försvarsmakten samt olika ämbetsverk och ministerier. Organisationer som är verksamma inom r. kan av räddningsmyndigheterna anförtros uppgifter inom utbildning, rådgivning och upplysning. Frivilliga personer och organisationer kan vidare anlitas för att på andra sätt bistå r., dock inte i uppgifter som innebär avsevärd utövning av offentlig makt.
Statsrådet har indelat landet i räddningsområden, där kommunerna har ingått avtal om samarbetet inom r. Det lokala r. gör i samarbete med kommunerna inom området och övriga parter upp skydds- och evakueringsplaner för befolkningen samt förbereder andra åtgärder för undantagsförhållanden, handhar vissa uppgifter inom sjöräddning och oljeskydd m.m. Inom ett räddningsområde skall det finnas ett räddningsverk med heltidsanställd personal och vid behov även av sådan i bisyssla. Dessutom kan det lokala r. omfatta frivilliga brandkårer, anstaltsbrandkårer och fabriksbrandkårer. Bestämmelser om användning av eld i skog och mark, brandvarnare, brandsyn, sotning, skyddsrum och civilförsvarsåtgärder finns i räddningslagen.
Brand- och räddningspersonalens utbildning omhänderhas av staten vid Räddningsinstitutet. Den deltidsanställda och frivilliga personalen utbildas av Räddningsbranschens centralorganisation i Finland, som på den nationella nivån arbetar för ett allsidigt främjande av r. Den regionala verksamheten handhas av elva landskapsförbund och Finlands svenska brand- och räddningsförbund, Ekenäs, gr. 1947.
Historia. Redan medeltida författningar innehöll stadganden angående husägares skyldighet att hålla viss brandberedskap, förbud mot vårdslöst handskande med eld och bestämmelser om skyldighet att hjälpa till vid släckning. På 1600-t. utfärdades de första brandordningarna i städerna rörande tillsättandet av särskilda brandmästare och senare även av brandvakter, som skulle ombesörja nattbevakning och bidra till ordningens upprätthållande. Landets första organiserade brandkår, Åbo frivilliga brandkår, grundades 1838, medan Hfrs fick en ordinarie brandkår 1861 och en frivillig 1864. Ett viktigt bidrag till utvecklandet av de ordinarie brandkårerna runt om i landet gavs av Gösta Wasenius, brandchef i huvudstaden kring sekelskiftet 1900. I takt med samhällets utveckling har nya verksamhetsformer tillkommit vid sidan av brandskyddet, som 1992 förenades med befolkningsskyddet till ett allmänt r.
räddningsväsen. Brandskyddet har gamla anor. Redan i Magnus Ladulås landslag 1350 fanns bestämmelser om brandstod, d.v.s. hjälp till den som drabbats av eldsvåda. På bilden släcker brandkåren en brand i ett höghus i Jyväskylä långfredagen 2003. Foto: Lehtikuva Oy, P. Kivimäki.