Grankulla

Grankulla, fi. Kauniainen, stad i Nyland 15 km v. om Hfrs centrum, Södra Finlands region. Areal 6 km2, invånare 8 689 varav 37,6 % svenskspråkiga (2010).

G. ingår i huvudstadsregionen och omges på alla sidor av Esbo stad. Staden utbreder sig i småkuperad terräng s. om sjön Klappträsk, som huvudsakligen är belägen i Esbo. Den jämnaste topografin finns i ö., där även områdets enda sjö, Gallträsk (31 m ö.h.), ligger. Västerut växlar smärre dalgångar med skogklädda höjder och åsryggar, som reser sig drygt 60 m över havets nivå (bl.a. Kasaberget, 63 m ö.h.).

Den äldre bebyggelsen, som mestadels består av ståtliga villor på stora tomter, gav G. prägel av en trädgårdsstad in på 1960-t., då radhus och lamell- och punkthus började uppföras, särskilt kring stationen och på höjderna n. om järnvägen. Här ligger även villan Vallmogård som uppfördes av författaren Mikael Lybeck 1907; den tjänstgjorde 1956-78 som köpingshus/stadshus. Bland övriga byggnader i stadens centrum märks stadshuset (K. Moberg, 1978) s. om järnvägen, kyrkan (K. Gullichsen, 1983), svenska metodistkyrkan (A. Willberg, 1917), Svenska skolcentrums tillbyggnad Nya Paviljongen (arkitektbyrå Lehto Peltonen Valkama Oy, 2002) och affärscentret Grani (K. Wartiainen, 2001). Centrum omges av skogsmark och naturstigar, parker, skolor, idrottsanläggningar och småhusbebyggelse. Bland stadens läroinrättningar märks Arbetarakademin och Finska bibelinstitutet. I f.d. Bad G:s byggnad (L. Sonck, 1910) verkar Kauniala krigsinvalidsjukhus, som sedan 1946 upprätthålls av Krigsinvalidernas brödraförbund. Sjukhuset fick 1978 en tillbyggnad (K. & V. Paatela). Stadsbilden pryds bl.a. av det framför stadshuset uppställda krigsinvalidmonumentet (H. Häiväoja, 1981).

Staden, som praktiskt taget saknar industri, hade länge karaktären av en mondän villaförort. I den fortgående revideringen av stadsplanen för centrumområdet strävar man efter att uppnå en balans mellan bevarandet av G:s karaktär som villa- och trädgårdssamhälle samt behoven av effektiv markanvändning.

I början av 1900-t. fanns i G. en betydande koloni av konstnärer och författare (vilket även lämnat spår i gatunamnsbeståndet); utom Mikael Lybeck kan nämnas bl.a. Arvid Mörne, Jarl Hemmer, Felix Nylund, Yrjö Liipola, Alpo Sailo, Werner von Hausen, Hjalmar Procopé och Nino Runeberg. Under tiden mellan de båda världskrigen och senare bodde bl.a. Barbro Mörne, Sven Grönvall, Rabbe och Olof Enckell, Elmer Diktonius, Oscar, Henry och Ralf Parland, Atos Wirtanen och Tito Colliander på orten.

Den första bosättningen i G. uppstod 1901 n. om den 1903 invigda kustbanan. Fem år senare bildades Ab Grankulla på initiativ av fil.dr Janne Thurman, som vid grundandet bistods av penningstarka kretsar i huvudstaden. Bolaget, vars syfte var att sälja villatomter, inköpte Glims hemman i sin helhet, största delen av Jorv och delar av egendomarna Juus och Ers. Samhället, som 1912 omfattade inemot 500 med ståtliga villor bebyggda fastigheter, bildade 1916 ett s.k. samhälle med sammanträngd befolkning, utbröts 1920 från Esbo till köping och blev 1972 stad. En stor roll i dess historia spelade badinrättningen, som var verksam från 1910 in på 1940-t.; den frekventerades före revolutionen även av talrika ryssar ur de högre stånden. Kommunen var ursprungligen enspråkigt svensk, men blev tvåspråkig 1949 (då den även fick sitt officiella finska namn) och fick till följd av den starka befolkningsökningen under 1960-t. (2 594 inv. 1960, 6 219 1970) finskspråkig majoritet 1973. (R. Rannikko, G. såsom villasamhälle, samhälle med sammanträngd befolkning och köping, 1946; M. Hagelstam, G. samskola 1907-57, 1957; C. Mehlem, G. under 50 år, 1971; Aktiebolaget som blev stad, 1986; Glasverandor och snickarglädje, 1988; J. Erävuori, G. under nio decennier, 1993; J. af Hällström, Grankulla 1906-2006 Kauniainen. Den sista i sitt slag, 2006)