Esbo

Esbo, fi. Espoo, stad i huvudstadsregionen närmast v. om Hfrs, Södra Finlands region. Areal 312 km2, invånare 247 970, varav svenskspråkiga 8,2 % (2010).

Esbo är ingen stad i konventionell bemärkelse; bebyggelsen är utspridd på bl.a. tätorterna Alberga, Hagalund, Köklax, Mattby, Gamla Esbo och Esboviken, vilka bildar s.k. områdescentra för var sitt storområde (ett 7:e storområde omfattar hela n. Esbo). Stadens administrativa centrum är förlagt till Esbo station vid kustbanan. Det av Esbo omslutna Grankulla bildar en egen stad. Landskapsmässigt kan Esbo indelas i två delar: sjöbygden i n. med bl.a. Noux Långträsk och Bodom träsk, vilken på sina ställen har prägel av vildmark, och den tätt bebyggda nejden s. om Esbo å. I skärgården (bl.a. på Sommaröarna) och vid insjöarna finns tät fritidsbebyggelse. En känd by inom stadens område är Bemböle, som blivit ryktbar genom de därmed förknippade skämtfablerna.

Esbo var tidigare tämligen beroende av de arbetsplatser andra kommuner i regionen (främst Hfrs) kunde erbjuda, men numera är självförsörjningsgraden i fråga om arbetsplatser drygt 90 %. Under 1900-talets sista decennier blev staden landets främsta centrum för högteknologisk industri, inkluderande data- och telekomindustri; därtill finns bl.a. hälsovårds- och miljöteknologisk industri. Det största enskilda industriföretaget är Nokia Oyj, som 2001 hade ca 6 400 anställda i Esbo; f.ö. märks Orion-yhtymä Oyj (2 500 anst.), TietoEnator Abp (1 900 anst.) och Fortum Oyj (1 100 anst.). Tekniska högskolan, belägen i Otnäs, är landets största och äldsta. Där arbetar även Statens tekniska forskningsanstalt VTT. Stadsbiblioteket tilldelades 1977 status som landskapsbibliotek. Stadsmuseet, gr. 1958 på det gamla hembygdsmuseet Glims, disponerar sedan 2002 en f.d. tryckeribyggnad i Hagalund. Av övriga museer kan nämnas Gallen-Kallelamuseet och Stenmuseet, som underlyder Geologiska forskningsanstalten, samt Finlands urmuseum i Hagalund. E. är vidare känt för sina många hotell, kursgårdar och kongresscentra; bl.a. märks Tekniska högskolans vuxenutbildningsenhet Dipoli i Otnäs, det svensk-finländska kulturcentret på Hanaholmen och Solvalla idrottsinstitut. Av idrottsanläggningar kan nämnas landets huvudtravbana i Vermo. I staden verkar fyra professionella teatrar, bl.a. stadsteatern, gr. 1989, och den svenskspråkiga Unga teatern, som är landets äldsta barn- och ungdomsteater. Stadsorkestern Tapiola sinfonietta, gr. 1987, har tillkämpat sig en position som en av Nordens främsta kammarorkestrar; den arbetar i kulturcentret i Hagalund (A. Sipinen, 1989). I E. finns även ett av landets största svenskspr. gymnasier, Mattlidens gymnasium, gr. 1977.

Historia. E. omtalas första gången 1421 som Espa (av fornsv. espe, asp, aspskog). Även de flesta bynamnen har svenskt ursprung; den svenska kolonisationen av E. påbörjades under 1200-t. E. hörde till en början som kapell under Kyrkslätt, från vilket det avskildes under förra hälften av 1400-t.; året 1458, räknas numera som det år E. grundades som självständig socken. E. var ända in på 1700-t. ett utpräglat bondesamhälle med små och medelstora gårdar, adeln hade inte här - i motsats till i flera andra socknar i Nyland - fått något större inflytande. Gustav Vasa grundade en kungsgård (Esbo gård) 1556, men först under de följande århundradena uppstod ett flertal större gårdar, bl.a. märks Alberga gård och Träskända. En livaktig tegelindustri, som avsatte sina produkter främst i Hfrs, uppkom under senare delen av 1800-t. i socknens s.v. delar, där det fanns såväl lämplig lera som goda hamnplatser för pråmar. Det dröjde dock till efter 1903, då Kustbanan öppnades för trafik, innan E. fick tätare bebyggelse. Efter andra världskriget bidrog huvudstadsregionens snabba tillväxt till uppkomsten av talrika förortssamhällen i E., särskilt vid den s.k. Jorvasvägen i s. Den omfattande inflyttningen har haft som följd en förändring i språkförhållandena i kommunen (som blev köping 1963 och stad 1972); den är sedan 1953 tvåspråkig med finska som majoritetens språk. Under 1900-talets tre sista decennier var E. landets snabbast växande stad och är numera den näststörsta i fråga om folkmängd. Den medeltida sockenkyrkan blev 2004 domkyrka i det nyinrättade Esbo stift. (A. Ramsay, E. socken och E. gård, 2 bd, 1934-36; R. Ahlbäck, E. kommun under femhundra år 1458-1958, 1958; M.J. Lahti, Espoo maalaispitäjästä suurkauppalaksi, 1975, sv. övers. E.: en landssocken blir storköping, 1987; T. Tuomisto, Espoon työväenliikkeen historia 1950- luvulle, 1984; E. Härö, Espoon rakennuskulttuuri ja kulttuurimaisema - Byggnadskulturen och kulturlandskapet i E., 1984; H. Nikander, E. 1700-1865, 1985; E. Ojanen, Esbo församlings historia, 1990; J. Kokkonen, Det forntida E., 1990; V. Nurmi, Espoon kansakoulut 1871-1921, 1991; Insjö-Esbo, 1993; Skärgårds-Esbo, 1997; Keski-Espoo, 1998; H. Alopaeus m.fl., Välähdyksiä keskiajasta: Espoo keskiajalla ja uuden ajan taitteessa - Glimtar ur medeltiden: Esbo under medeltiden och i början av Vasatiden, 1999; Espoo - totuus Suomesta, 2000; H. Klingenberg, Invid Västerleden: Mattlidens gymnasiums 25-årshistorik 1977-2002, 2002)