storgods

storgods och storbruk. Den äldsta gruppen av s. bestod av frälseegendomar, som uppkommit under medeltiden eller på 1500-t. Frälsejorden var befriad från grundskatt och kunde endast ägas av adeln (intill 1723, säterierna intill 1864; frälse). Ett s. omfattade dels en gård, som beboddes och odlades av adelsmannen själv (frälsesäteri eller sätesgård), dels frälsehemman, för vilka bönderna erlade arrende i naturapersedlar eller presterade några dagsverken. Medan jordlegosystemet dominerade i hela det övriga Europa, även i Skandinavien, var nästan alla bönder i Finland självägande. I mitten av 1500-t. var antalet frälsehemman i hela landet endast ca 720 och antalet kyrkohemman ca 800, vartill kom ca 250 säterier. Kyrkohemmanen övergick efter reformationen i kronans eller adelns ägo. Kring 1600 hade frälsehemmanen ökat till ca 2 100, medan det fanns 337 säterier. Endast ett fåtal säterier var dock storbruk, och långt ifrån alla frälsehemman hörde till stora jordbesittningar. Nästan alla säterier var belägna inom en smal kustremsa från Nystad till Kymmene älv.

Under den krigiska perioden 1580-1630 blev tusentals bondgårdar "öde", vilket betydde att de var oförmögna att betala kronoskatt, i många fall även att de inte brukades. Välmående grannbönder eller icke-adliga tjänstemän sammanslog sådana ödehemman med sina egna gårdar, och härigenom uppstod i de sydvästliga landskapen hundratals medelstora jordbruk. I det kamerala systemet ombildades dessa hemman under Karl XI:s tid vanligen till rusthåll, som mot skattelindringar ålades att underhålla en ryttare (dragon) i kavalleriet (indelningsverket).

Karl IX började i stor skala tilldela adeln donationer, d.v.s. rätten till vissa hemmans grundskatter (räntor), och senare blev det även fråga om försäljning av räntor (köpefrälse). I mitten av 1600-t. betalade sålunda 53 % av Finlands bönder sina grundskatter till adelsmän, vartill 5 % av bönderna bodde på gamla frälsehemman. Man kan dock inte säga, att de stora jordbesittningarna omfattade över hälften av jorden, eftersom adelsmännen i ordets striktaste bemärkelse ägde endast de av kronan donerade eller sålda gårdar till vilka de hade lyckats förvärva den s.k. bördsrätten. Allt flera bördsrätter föll dock med tiden i donationsinnehavarnas händer, och en del av donationshemmanen ombildades till nya säterier. Säterifrihet beviljades av kronan i över 600 fall, men de flesta av dessa säterier existerade endast på papperet.

När donationerna och köpefrälset indrogs till kronan på 1680- o. 90-t. (reduktion), stannade ca 300 säterier, vilka ansågs motsvara de krav som ställdes på en adlig huvudgård, i de dåvarande ägarnas besittning. De ålades dock att underhålla en ryttare, d.v.s. de blev säterirusthåll eller berustade säterier. Av de avsöndrade hemman som brukades av bönder indrogs långtifrån alla, och de som inte indrogs uppgick i det gamla frälset, som efter omvälvningarna i slutet av 1600-t. omfattade omkring 7 % av samtliga hemman. I Österbotten saknades härefter både frälsehemman och säterier.

Inte ens under donationssystemets glansperiod var säterierna storbruk - på några få undantag när. Uppgifter om utsädet har påträffats för 420 gamla eller nya säterier, och av dem sådde endast 4 % mer än 40 tunnor spannmål, vilket motsvarar något över 40 hektars åkerareal. Det är dock att märka, att de naturliga ängarna, från vilka höet bärgades, inte ingår i denna areal.

Efter reduktionen anlades nya herrgårdar på i kameralt avseende heterogena hemman. Några s. uppkom tack vare att järn- och glasbruken förvärvade ett större antal bondgårdar och herrgårdar. Under senare hälften av 1700-t. och på 1800-t. expanderade storbruken genom att landbohemman eller nyinköpta bondgårdar sammanslogs med herrgårdarna. Större effekt hade dock nyröjningen av åker inom gårdarnas gränser. I utmarkerna skedde denna ofta genom att anlägga torp, vilket var av stor betydelse, eftersom både frälset och säterirusthållen befriades från den indragning av s.k. överskottsjord som genomfördes i bondbyarna i samband med storskiftet. Fastän de dagsverken torparna presterade blev en integrerande del av godsekonomin, sammanslogs senare torpåkrar i ansenlig utsträckning med huvudgården.

Antalet storbruk (med över 100 ha åker) var 1920 937, omfattande 8 % av hela åkerarealen. I jämförelse med Sverige och Mellaneuropa var antalet s. litet. Egendomar på tiotusentals hektar förekom dock; bland de större märktes Jockis gård (32 000 ha), Nääs (18 000 ha), Laukko (14 000 ha) och Vuojoki (14 000 ha). Egendomar på över tusen hektar upptog 1901 17,6 % av totalarealen för samtliga egendomar i landet. Vid torpar- och landbondefrigörelsen på 1920-t. splittrades s., men storbruken förblev intakta. Eftersom de senare förlorade torpardagsverkena, måste jordbruket framdeles helt och hållet baseras på avlönat arbete. Efter andra världskriget genomfördes en annan stor agrarreform, och denna gång drabbades även storbruken hårt. Det gällde då att skaffa mark åt de jordbrukare som tvingats lämna det avträdda Karelen och åt frontveteraner. 1950 var antalet storbruk endast 253; av dem låg en ansenlig del i Svenskfinland, där reformen inte genomfördes lika radikalt. Ännu så sent som på 1950-t. uppstod allt fler småbruk i Finland, vilket var tämligen unikt i Västeuropa. Beträffande byggnadsskicket på s., se herrgårdar. Se även donationsgods, fideikommiss, kungsgårdar, säteri. Jfr vidare bl.a. dagsverken, fogdar, friherre, greve, landbonde, lantarbetare, länsväsen, skatteköp, statare, torpväsen. (G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland, 2 bd, 1939-42; E. Jutikkala, Bonden, adelsmannen, kronan, 1979, När och hur uppkom storbruken i Finland, Finska vetenskapssocietetens årsbok 1981)