trädgårdsodling

trädgårdsodling. Trädgårdsodlingen i Finland har anor från medeltiden, då klostrens örtagårdar gav impulser. Senare började trädgårdsodlingen., främst på Gustav Vasas initiativ, främjas av kronan och vissa adliga stormän, bl.a. Erik Fleming (Svidja), Per Brahe och Jöns Kurck d.y. Elias Tillandz' plantförteckning från 1673 upptar en lång rad trädgårdsväxter som odlades i Åbotrakten; bl.a. olika lök- och kålsorter, sparris, rödbeta, kålrot, gurka, morot, bönor, ärter, sallat, persilja och rabarber.

Den högtstående trädgårdskulturen, som uppbars av adeln, förmådde inte överleva de katastrofer som inträffade kring sekelskiftet 1700: den stora reduktionen, den stränga vintern 1709-10 (under vilken bl.a. alla fruktträd dog) och förstörelsen under stora ofreden. Det s.k. nyttans tidevarv under andra halvan av 1700-t. gav dock ny fart åt trädgårdsodlingen, som främjades bl.a. av några av de mest framstående professorerna vid Åbo Akademi ( P. Kalm och P.A. Gadd). På 1830-talet utbredde sig bland ståndspersoner en stark entusiasm för trädgårdsodling, vilket bl.a. ledde till att två av landets främsta dåvarande statsmän, L.G. von Haartman och R.H. Rehbinder, stiftade Finska trädgårdsodlingssällskapet som verkade mellan 1837 och 1855. Sällskapet tog 1841 initiativ till landets första trädgårdsskola i Kuppis i Åbo. Av övriga enskilda personer som arbetade för trädgårdsodlingens främjande kan särskilt nämnas C.R. Sahlberg (anlade en på sin tid berömd fruktträdgård i Yläne) och Johan HisingerFagervik, vars i engelsk stil anlagda landskapsträdgård hör till det yppersta som åstadkommits inom landets trädgårdskonst (jfr parker).

Ett betydelsefullt arbete på området har vidare utförts av Finska hushållningssällskapet, som 1875 tillsatte den första trädgårdskonsulenten. Också lantbrukssällskapen och marthaföreningarna har gjort mycket för att öka intresset för trädgårdsskötsel. Koloniträdgårdsrörelsen (koloniträdgårdar) introducerades i Finland efter första världskriget. De första handelsträdgårdarna tillkom på 1840-talet i Åbo och Helsingfors. Som banbrytare för handelsträdgårdsnäringen i landet betraktas en sonsonsson till den berömde ödemarksröjaren Jakob Stenius d.ä., Mårten Gabriel Stenius, som fick sin trädgårdsvetenskapliga utbildning i Köpenhamn och 1873 anlade en stor handelsträdgård i Alkärr som låg i utkanterna av det dåvarande Hfrs. Under 1800-talet etablerade sig många utländska trädgårdsmästare i Finland och bidrog till att utveckla landets trädgårdsnäring. På flera herrgårdar fanns rikssvenska trädgårdsmästare. Näringen seglade i medvind under åren före första världskriget, då det bl.a. förekom export av snittblommor från handelsträdgårdar kring Helsingfors till S:t Petersburg. Trädgårdsodlingen utvecklades kraftigt från mitten av 1930-talet och hade under andra världskriget stor betydelse för livsmedelsförsörjningen.

Den kommersiella trädgårdsodlingen har upplevt ett uppsving sedan 1940-talet; den stigande levnadsstandarden och de därmed förenade förändringarna i kostvanorna har framkallat en starkt stegrad efterfrågan på branschens produkter. Andelen inhemska grönsaker är trots fri import från EU-länderna relativt hög. För tomater är den 67 % och för gurka 75 %. Då de inhemska grönsakerna ger sin huvudskörd är deras marknadsandel 90 % (2005). Frilandsodlingen av grönsaker omfattar ca 8 300 ha (2005). Bärodlingar (jordgubbar, röda, svarta och vita vinbär) upptar ca 6 800 ha (2005), och förekommer i hela landet, främst i de s. och s.ö. delarna. Suonenjoki stad i Savolax står ensam för omkring 15 % (2006) av landets jordgubbsproduktion (fruktodling). Den sammanlagda växthusarealen i landet är ca 475 ha (2005); på ca 175 ha odlas prydnadsväxter och på ca 280 ha odlas grönsaker och på resten odlas bär, plantor och sticklingar (2005). De flesta växthus finns i s. Österbotten, där Närpes är ett centrum för tomat- och gurkodling (med omkring 350 odlare som står för 50 % av Finlands tomater och 30 % av Finlands gurkor), Åbo med omgivningar, Nyland och Kymmenedalen. Blomsterodlingen är koncentrerad till s. Finland. Trädgårdsnäringen sysselsätter personer inom tre sektorer; produktion av trädgårdsprodukter, grönbranschen (planering, anläggning och vård av grönområden) och blomsterförsäljning. Enhetlig statistik över sysselsatta personer och antalet personarbetsår finns inte att tillgå. Enligt den statistik som Handelsträdgårdsförbundet uppgör är 17 209 personer sysselsatta inom trägårdsproduktionen och utför 12 954 personarbetsår, 16 000 personer arbetar inom grönbranschen (av dem är 10 000 säsonganställda), medan de personer som arbetar i blomsterhandlarna utför 4 200 personarbetsår (2005). Antalet handelsträdgårdar med odling i växthus har minskat, då många små företag på grund av olönsamhet upphört, och är nu drygt 2 200 (2005). Torgförsäljningen av trädgårdsprodukter som tidigare var betydelsefull har förlorat mycket av sin betydelse. Försäljning av trädgårdsprodukter sker numera i huvudsak genom närförsäljning i handelsträdgårdar, i stormarknader och partiaffärer som levererar varor till olika butiker och storkök.

Den första blomsteraffären i Finland öppnades på 1870-talet vid Salutorget i Hfrs av en inflyttad tysk. Ett av de äldsta och mest ansedda företagen var Oy Dan Ward Ab (gr. 1909), som 1991 köptes upp av Runebergin kukka, ett annat ansett företag i branschen. Finlands blomsterhandlarförbund (Suomen kukkakauppiasliitto, Hfrs) grundades 1932. Blomsterförmedling introducerades i Finland 1927, då Föreningen Finlands blomsterförmedling (sedan 1965 Interflora Suomi) bildades. Föreningen hör sedan 1956 till den internationella sammanslutningen Fleurop. Företaget Kukkien datavälitys som också erbjuder blomsterförmedling bildades 1986.

Huvudorganisation för trädgårdsodling i Finland är Trädgårdsförbundet (Puutarhaliitto, Hfrs, gr. 1925), till vilket omkring 60 specialorganisationer hör, bl.a. Handelsträdgårdsförbundet (Kauppapuutarhaliitto, Hfrs, gr. 1919) samt lokala trädgårdsföreningar och -sällskap. Trädgårdsförbundet utger tillsammans med Handelsträdgårdsförbundet facktidskriften Puutarha & kauppa (gr. 1898) samt tillsammans med Grönmiljöförbundet (Viherympäristöliitto) facktidskriften Viherympäristö (gr. 1993) som vänder sig till personer som i sitt yrke planerar, anlägger och vårdar grönområden. Förbundet utger även (sedan 1941) tidskriften Kotipuutarha. Centralorganisation för landets svenskspråkiga trädgårdsföreningar är Svenska trädgårdsförbundet, Hfrs, gr. 1946, som (sedan 1947) utger tidskriften Trädgårdsnytt.

Trädgårdsforskning bedrivs främst i Pikis på avdelningen för trädgårdsproduktion vid Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (gr. 1935). Trädgårdsundervisning meddelas vid 25 yrkesinstitut, av dem 2 svenskspråkiga, som utbildar trädgårdsmästare (3-årig utbildning) och tre yrkeshögskolor som utbildar hortonomer. Av dem kan Hämeen ammattikorkeakoulu på Lepaa (Stjärnsund) och Yrkeshögskolan Novia på Margreteberg i Esbo (Svenska småbruk och egna hem), som ger svenskspråkig utbildning, nämnas. Den akademiska trädgårdsutbildningen är förlagd till Institutionen för tillämpad biologi vid Helsingfors universitets agrikultur-forstvetenskapliga fakultet, där man som ett av flera forsknings- och undervisningsområden har trädgårdsvetenskap. (S. Simonen, Suomen puutarhatalouden historia, 1961; E. Ruoff, Vanhoja suomalaisia puutarhoja, 2002; I. Fontell, Nyländsk trädgårdsprakt och skaparkraft, 2002)

Traedgaardsodling

trädgårdsodling. Sallatsodling på friland. Utbudet av olika sallatssorter är numera mycket stort. Den inhemska produktionen täcker ungefär hälften av den mängd sallat, i medeltal 5 kg/år per person, som finländarna konsumerar. Sallaten utsågs 2007 till "Årets grönsak". Foto: Trädgårdsförbundet, T. Tuisku.

Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: Sigbritt Backman
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, trädgårdsodling
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 16.07.2010 av Sigbritt Backman
Uppdaterat 30.05.2017 av Import