populärmusik

populärmusik. Rötterna till den finländska populärmusiken kommer generellt sett från både den ryska musikkulturen samt givetvis från väst genom kontakterna till Sverige och Centraleuropa. Molltonarten har således ofta förknippats med finländsk p., men likväl har det från början också funnits mycket durinslag i tidig finländsk p., t.ex. i spelmansmusiken. I växelspelet mellan tradition, import och innovation har finländsk p. länge haft en egen, nationell profil genom det finska språkets minoritetsställning i världen och den ganska småskaliga marknaden.

Redan vid sekelskiftet 1900 hade tidiga former av p. vuxit fram vid sidan av det traditionella jordbrukssamhällets folkmusik och de högre ståndens konstmusik. Därefter började den av Emil Berliner uppfunna grammofonen att långsamt vinna terräng i Finland och en skivindustri började ta form fr.o.m. 1904 (se musikindustri). Men viktigare för förmedlingen av musik och sångtexter var ännu avskrifter, dagstidningar, notblad och skillingtryck (fi. arkkiveisut ). Av sångböckerna blev arbetarsångboken Työväen laulukirja mycket utbredd.

Mellan 1915 och 1925 låg den inhemska skivproduktionen nere. Genombrottet för finländsk p. kom 1929, då drygt en miljon skivor såldes. När sedan radion blev allmännare blev det i princip möjligt att sprida en musiknyhet över hela landet. 1930-t. blev sedan den inhemska schlagerns årtionde. Inhemska artister uppträdde på nästan 90 % av alla skivor som såldes. Efter andra världskriget ökade det utländska (framförallt angloamerikanska) inflytandet kraftigt; fr.o.m. nu var hälften av skivorna av utländskt ursprung. Samtidigt började p. från slutet av 1950-t. bli ett allt viktigare inslag i vardagen och ungdomskulturen.

(De i fortsättningen förekommande svenska översättningarna av finska sångtitlar och gruppnamn är artikelförfattarnas och syftar mer till att förklara än till språklig exakthet. Namnen på vissa grupper har p.g.a. sin språkligt egna karaktär fått bli oöversatta).

Den finländska p. har omgetts av en omfattande tidskriftspress, en del alster av längre varaktighet, andra kortlivade kultklassiker. Tonårstidningen Suosikki (gr. 1961, nedlagd 2012) var länge den mest framträdande vad gällde popularitet med tonårsinriktad p. och mycket annat inom ungdomskulturen på agendan. Tidskrifter som koncentrerat sig mer på p. och dess olika genrer är den som dansorkester- och jazztidskrift startade Rytmi (gr. 1934), bluestidskriften Blues News (gr. 1968) samt rocktidskrifterna Soundi (gr. 1975) och Rumba (gr. 1983). Om Rytmi numera behandlar nästan hela rytmmusikfältet i dess olika former (jazz, rock, soul etc.), så koncentrerar sig Jazzrytmit (gr. 1994) på den finländska jazzscenen. Betydelsefulla tidskrifter i marginalen har varit bl.a. den politiska sångrörelsens organ Uusi laulu (1975-81) dess uppföljare Aloha! (1982-86) samt punktidskriften Hilse (1977-80). Numera finns det också ett flertal Internetpublikationer inom olika genrer.

Tidig populärmusik, kuplettsång. Sångkörer och hornorkestrar blev vanliga då de s.k. folkrörelserna växte fram under slutet av 1800-t. I arbetar-, ungdoms- och nykterhetsföreningarnas, i de frivilliga brandkårernas och senare i skyddskårernas regi byggdes samlingslokaler, och en relativt fast form för kvällsunderhållning med musikinslag (fi. iltamat) uppstod. Dragspelet slog igenom fr.o.m. 1880-t. Från städerna spred sig ett nytt mode: pardansen (vals, polka, schottis). Urbaniseringen skapade en ny musikpublik och en växande grupp professionella underhållningsmusiker. Städernas kaféer, restauranger, biograf- och operetteatrar blev arbetsplatser bl.a. för kuplettsångarna , av vilka Pasi Jääskeläinen (1869-1920) var den förste och J. Alfred Tanner den mest kände. Tanner lånade sina melodier bl.a. från Sverige (Ernst Rolf), men texterna hörde med sina inslag av dialekt och slang till en finsk humoristisk sångtradition. Kuplettsångarna gjorde redan före första världskriget skivinspelningar, men marknaden var ännu liten.

En kuplett- och revyliknande underhållningsvariant som under 1920-t. uppstod inom arbetarrörelsen var de s.k. gesällvisorna, i vilka man satte politiska texter till ofta kända melodier. Gesällgrupperna var aktiva under slutet av 1920-t., varefter de genom lappoårens inflytande var förbjudna att uppträda offentligt i många år. Efter andra världskriget upplevde gesällvisorna en renässans, varefter traditionen efter televisionens intåg tynade bort. Gesällvisor spelades inte in på skiva då det begav sig, men amerikafinländaren, kuplettsångaren Hiski Salomaas inspelningar med liknande tematik (t.ex. Vapauden kaiho, Frihetslängtan) kunde i början av 1930-t. importeras från USA. Kuplett- och revytraditionen kom i ett annat ideologiskt läger att anammas av signaturen Palle (Palmroth, Reino), som under fortsättningskriget skrev bl.a. sångtexter i den krigstida propagandans tjänst för radion. Under efterkrigsåren återupptäcktes den finska kuplettraditionen och främst Tanners produktion. Detta gav luft under vingarna åt karriärerna för efterkrigstidens stora kuplett- och vissångare Reino Helismaa, Tapio Rautavaara och Veikko Lavi. Den kanske mest kuplettrogna profilen hade Lavi, medan de två förstnämnda växlade mellan kuplett, visa och schlager. Den finskspråkiga visgenren, som under 1950-t. uppblomstrade genom Helismaas och Rautavaaras insatser (allmänt kallad laulelma), har upplevt något av en renässans sedan föreningen Helsingin laulelman ystävät HELY grundades 2002 som en finsk motsvarighet till de finlandssvenska Visans vänner-föreningarna.

Schlager. Om man definierar en schlager som en mer lättsmält och medryckande kombination av text och melodi, så var Asfalttikukka (Asfaltblomman, 1928) en av dessa tidiga finländska slagdängor. Denna vemodiga ryska vals såldes i över 30 000 exemplar, vilket idag (2005) skulle vara tillräckligt för en platinaskiva (guldskiva). Kompositören "Jonny Loke" (Ernest Pingoud) och sångsolisten "Topi Aaltonen" (Ture Ara) verkade också som konstmusiker. Under 1920-t. växte stadsbefolkningen kraftigt och var vid utgången av decenniet ungefär en femtedel av hela landets folkmängd. Asfaltblomman kan följaktligen också ses som en symbol för p:s, den "urbana folkmusikens" genombrott.

Georg Malmsténs första skivframgång var valsen Särkynyt onni (Krossad lycka, 1930), vilken sålde i 17 000 ex. Texten skrevs av en kamrer vid Finlands rundradio, Roine Rikhard Ryynänen (1891-1963), själv tidig skivartist. Han författade flera av Malmsténs schlagerframgångar och präglade det finska ordet för schlager, iskelmä . Malmstén fick behålla smeknamnet "Molli-Jori" trots att han under sin långa karriär komponerade flitigt också i dur - t.ex. "Leila", i svensk version Hangövalsen. Malmstén spelade därtill in svenska versioner av sina schlagers. Under 1950-t. blev dottern Ragni Malmstén känd som förmedlare av sin fars svenska sånger. En som tävlade med Georg Malmstén om den finlandssvenska grammofonpubliken under 1930-t. var operasångaren Teddy Björkman.

Depressionen i början av 1930-t. gjorde snabbt slut på grammofonfebern. Orkestern Dallapé stod för nästan hälften av de skivor som fortfarande köptes. Dallapé, som en tid även hade Georg Malmstén som sjungande kapellmästare, var decenniets stora schlagerfenomen och turnerade som första finländska dansorkester i hela landet. Två andra populära orkestrar, Ramblers och Rytmi-pojat, med brodern Eugen Malmstén som ledare framförde en mer västligt influerad dansmusik, där finländsk jazz för första gången nådde ut till en större publik. En vokaltrio med jazzintresse men som kom att spela in skivor i lugnare taktarter var Harmony Sisters, som även vann berömmelse i Tyskland under andra världskriget. Trion, som ackompanjerades av bl.a. George de Godzinsky och Dallapé, präglade särskilt krigstidens finländska p. En kompositör som även satte sin stämpel på den krigstida schlagern var den produktive Usko Kemppi (f. U. Hurmerinta, 1907-94). Han skrev bl.a. den på en rysk vals baserade Elämää juoksuhaudoissa (Livet i löpgravarna).

Under fortsättningskriget tog även den s.k. finska moll-tangon sina första steg då dess kanske främsta utformare, Toivo Kärki, skrev sångerna Siks oon mä suruinen och Liljankukka (Därför är jag sorgsen och Liljeblomman), av vilka den senare 1945 inspelades av Henry Theel, den första stora tangosolisten. Olavi Virta blev under 1950-t. en stilbildande mästare inom genren (tango).

Först under andra världskriget började jazzen, i form av swingstilen, påverka finländsk p. i större utsträckning. Förbudet mot offentliga danser 1939-44 (förbudet var i det närmaste totalt så länge kriget varade) vände intresset mot musiken som sådan, och spelsugna gymnasister tog intryck av de amerikanska musikfilmer som visades under kriget. Denna "swinggeneration", huvudsakligen från huvudstaden, kom sedan att sätta sin prägel på 1950-talets finländska p. både som musiker och inom skivbranschen. Detta märktes genom en mer på jazzens luftighet vilande tonbild, framförd av mindre studiogrupper. En central gestalt var bl.a. Erkki Melakoski, som utöver arbetet som musikredaktör vid Finlands rundradio verkade som kompositör och arrangör inom det framgångsrika skivbolaget Scandia. 1950-t. innebar inte bara att importrestriktionerna på utländska skivor slopades, utan detta var också översättningsschlagerns tid. Nytt var också de många kvinnliga solister som nu blev populära; Annikki Tähti erhöll Finlands första officiella guldskiva 1956 för inspelningen av Erik Lindströms vals Muistatko Monrepos'n (Minns du Monrepos). Brita Koivunen (1931-2014) fick också en guldskiva för den finska versionen av schlagern Mama´s Pearls: Suklaasydän (Chokladhjärtat). En annan kvinnlig solist som debuterade var den begåvade Laila Kinnunen, vars relativt korta, men desto mer imponerande karriär huvudsakligen inföll på 1960-t. med en mångsidig repertoar. 1961 valdes hon till Finlands första representant i Eurovisionsschlagerfestivalen, (numera mer känd som Eurovision Song Contest) med låten Valoa ikkunassa (Ljus i fönstret).

På 1950-t. upplevdes vidare den första nostalgivågen i finländsk schlager då " humppan " skapades som parodi på foxtrot från 1930-t. Bland den mognare publiken blev denna dansbanefluga, ursprungligen introducerad i radion, mycket populär genom gruppen Humppa-veikot, som bestod av äldre musiker, bl.a. batteristen och ledaren Kullervo Linna, som även skrev valsklassikern Kultainen nuoruus (Ljuvliga ungdom).

Efter mitten av 1950-t. gjorde rockmusiken och den brittiska skiffle-stilen sitt intåg, vilket inledde en trend mot en mer tonårsinriktad schlager. En debutant, som banade väg för den finländska rockmusiken var Lasse Liemola (f. 1937), som blev känd bl.a. med låten Diivaillen (en översättning av britten Lonnie Donegans skifflehit Putting on the Style). Vidare sjöng Liemola översättningar från den väldigt populäre amerikanen Paul Ankas repertoar, vilken som första internationella ungdomsidol besökte Finland 1959. Den andra framstående manliga sångaren av ungdomligt snitt som vid denna tid trädde in på scenen var Kaj Lind (f. 1937), även medlem av den populära kvartetten Four Cats (gr. 1958, övriga medlemmar Martti Metsäketo, Esa Nieminen och Pentti Lasanen), som fortfarande uppträder.

I början av 1960-t. debuterade Marion Rung, som fick en flygande start på sin sångkarriär när hon 1962 valdes till Finlands representant i Eurovisionsschlagerfestivalen i Luxemburg med låten Tipi-tii, vilken placerade sig på en fin sjunde plats. Hon lanserade under decenniet mest tidens utländska popmelodier i finsk dräkt och fick sin riktiga storhetstid 1973, då hon med låten Tom Tom Tom placerade sig på den dittills bästa finländska placeringen (sjätte) i schlagerfestivalen. 2006 kom sedan Finlands första seger i Eurovisionsschlagerfestivalen då monsterrockbandet Lordi med sångaren med samma namn (eg. Tomi Putansuu f. 1974) segrade med låten Hard Rock Hallelujah vid finaltävlingen i Aten. Låten segrade med 292 poäng, som var det dittills högsta poängantalet i tävlingens historia.

En stor händelse inom 1960-talets finländska p. var då schottisen återupplivades i form av letkajenkka. Kompositören till låten Letkis-Letkiss, Rauno Lehtinen (1932-2006), kom en tid att vara Finlands mest kända schlagerkompositör utomlands, och han var även en av 1960- o. 70-talens centrala arrangörer och kompositörer inom finländsk schlager. Den dittills bäst placerade finländska låten inom eurovisionsschlagersammanhang, Tom Tom Tom (se ovan) kom från hans penna. Letkajenkkan lanserades först i ståltrådsmässiga instrumentalversioner men hittade sedan vägen till den nationella schlagern bl.a. i form av låten Puhelinlangat laulaa (Telefontrådarna sjunger, 1964) som blev Katri Helenas första stora framgång. Andra begåvade sångare som debuterade i mitten av decenniet var Fredi (Matti Siitonen) som inledde inom folkgenren; Carola (Standertskjöld, Carola), som likt Laila Kinnunen hade intresse för jazz, samt Viktor Klimenko, som snart gjorde sitt ursprung inom den ryska musikkulturen synligt inom finländsk p.

Under tidigt 1960-tal framträdde vidare Johnny (Eljon Liebkind, f. 1945), som kom att verka både inom den tidiga popmusiken i ståltrådsgruppen The Sounds och därefter som schlagersångare. Danny, som debuterade på skiva 1964, har blivit en av den finländska schlagerns absoluta fixstjärnor. Frederik (Ilkka Sysimetsä, f. 1945, debut 1969) förädlade för sin del den för det sena 1960-t. typiska machosångarens roll i en humoristisk riktning under det följande årtiondet. Tapani Kansa appellerade med sin mångsidiga repertoar till en åldersmässigt bredare publik. En förebild för dem alla tre var givetvis tigern från Wales, Tom Jones. En annan mycket populär sångare som slog igenom under 1960-t. var Kirka (Kirill Babitzin), som kom från en rysk emigrantfamilj där alla hans fyra syskon prövade på schlagerkarriärer med varierande resultat. Av dessa fick hans äldre bror Alexandr "Sammy" Babitzin (1948-73) ett lovande genombrott i Syksyn Sävel-tävlingen 1972 med låten Daa-da daa-da, men han avled följande år i en bilolycka.

I mitten av 1970-t. fick den inhemska schlagerproduktionen ett nytt uppsving efter översättningsschlagerns långa dominans. Detta berodde långt på den nya finskspråkiga rockens stora framgångar. Om Eurovisionen sedan 1960-t. hade varit en internationell scen för finsk schlager, så kom Syksyn Sävel-sångtävlingen, som arrangerades av dåvarande Mainos-tv, att bli ett viktigt nationellt medium. Tävlingen ordnades från 1968 till 2001. Genom Syksyn Sävel har många finländska artister fått sitt stora genombrott. 1973 segrade Jukka Kuoppamäki (f. 1942) med låten Kultaa tai kunniaa (Guld eller heder). Han var inte bara en av decenniets mest populära schlagerartister, utan skrev även en stor mängd sånger. Kuoppamäki segrade 1971-72 två gånger i rad vid schlagertävlingen i Rostock, DDR. En av segrarlåtarna, Sininen ja valkoinen (Blå och vit), har blivit en av den finländska schlagerns stora klassiker; ett slags inofficiell nationalsång. I likhet med Rung hade Kuoppamäki genom sina framgångar i internationella sångtävlingar en spirande karriär utomlands. 1999 blev hans liv föremål för musikalen Sininen ja valkoinen, som framfördes vid sommarteatern i Samppalinna, Åbo.

Sjuttiotalet var även tiden för ett nytt etniskt uppvaknande bland finlandssvenskarna (första vågen kring 1900): Erna Tauros sånger om Mumintrollet blev klassiska redan på 1960-t., liksom även Höstvisa, en annan av hennes melodier till text av Tove Jansson. 1977 spreds Höstvisa också i Sverige i den tvåspråkiga gruppen Cumulus version, med Anki Lindquist som solist. Den mångsidige Lasse Mårtensons instrumentalmusik till tv-serien Stormskärs-Maja (1976) fick en omisskännligt finlandssvensk prägel. Vis- och showartisten Håkan Strengs dialektskiva "Heimlaga" (1979) kom likaså att lyfta fram den folkligt präglade finlandssvenskheten som ett sidospår från populära Trio Saludo, där han även medverkade. En framgångsrik finlandssvensk grupp under 1970-t. var den på engelska sjungande Country Express, som blev ett stort inhemskt namn inom country & western-stilen. Gruppens i ordningen andra sångare Benny Törnroos har senare gjort en synlig solokarriär som tolkare av de nya schlagermässigare sångerna om Mumindalen, tillkomna i samband med den populära japanska tv- animationsserien under 1990-t.

Den kommersiella dominansen inom p. har lett till att många artister med finlandssvensk bakgrund valt finska eller engelska som "första artistspråk" eller pendlat mellan språken; systrarna Monica Aspelund och Ami Aspelund samt tvåspråkige Riki Sorsa är några exempel. Som ett försök att understödja den finlandssvenska lätta musiken grundades 1978 distributionsbolaget Ab Finlandssvensk musik, vars majoritetsägare var Svenska kulturfonden, men den olönsamma verksamheten upphörde i mitten av 1990-t. Finlandssvensk p. har, om man utesluter den s.k. finlandssvenska rocken (se rockavsnittet nedan) ofta varit visbetonad (Visans vänner); spelmans- och körmusik och kristen musik är andra musikformer som har starka traditioner. I svenska Österbotten finns det gott om dansorkestrar, som oftast har den rikssvenska dansbandstraditionen som förebild. Stora kommersiella framgångar i Sverige har dansbandet Tommys samt dess sångare Hans Martin (f. 1951) från Sundom i Vasa skördat med gammaldags klingande dansbandsmusik. Ett annat svenskösterbottniskt dansband, Charlies, med den numera som soloartist verksamma sångaren Charles Plogman (f. 1966), har på motsvarande sätt blivit mycket uppskattad i finska dansbandskretsar. Radio Vegas lyssnartävling Melodirazzian har även målmedvetet försökt skapa en mer finlandssvensk dansbandsidentitet, och delvis lyckats under året 2005, då det tävlades i denna genre med många bidrag.

Under 1970- t. gjorde den internationella tuggummipopens och diskons musikideal sig gällande även inom finländsk schlager; flera redan etablerade sångartister spelade nu in utländska diskopräglade låtar i översättning. Framgångsrikast var Danny, som i duett med Miss Finland årgång 1977 Armi Aavikko (1958-2002) i duett sjöng låten Tahdon olla sulle hellä (Jag vill vara öm mot dig, 1977), vars album med samma namn blev en stor försäljningsframgång. Dannys och Armis duettsamarbete fortgick i flera år, först med fortsättningar på "öm mot dig"-temat.

Åbos gåva till den finländska schlagern är brödraduon Matti & Teppo (Matti och Teppo Ruohonen, f. 1949 resp. 1948). Debuten på estrad och skiva skedde redan 1969, men början av 1980-t. var deras glansperiod. Deras låtframgångar kretsade kring "den vanliga människans" livsvillkor med bl.a. Näitä polkuja tallaan, och Mä joka päivä töitä teen, (Dessa stigar vandrar jag och Jag arbetar varje dag), bägge från början av 1980-t. Sångerna följde ofta den självbiografiska uppgörelsens tematik, ett vid denna tid ganska vanligt fenomen inom finländsk schlager som kan ses mot bakgrunden av den stora utflyttning från landsbygden i n. till städerna i s. som skedde under 1970-t.

Införandet av mer elektroniska instrument såsom elektriska trummor i den finländska schlagern under början av 1980-t. kunde inte reparera det faktum att genren i övrigt hade svårt att förnya sig. Men det förflutna skulle samtidigt ge scenen ett nytt lyft när gruppen Agents, som blandade ihop 1960-talets ståltrådsmusik med äldre finsk p., trädde in på arenan 1979. Gruppens första sångare var den redan inom finsk rock legendariske Rauli "Badding" Somerjoki (1947-87), som nu upplevde något av en comeback. I mitten av 1980-t. ersattes han av en annan veteran inom branschen, Topi Sorsakoski (e.g. Pekka Tammilehto, 1952-2011) som skänkte nytt liv åt gamla Olavi Virta-klassiker. Succén var given, och några mycket framgångsrika album, bl.a. Besame mucho (1987), tillkom. 1992 lämnade Sorsakoski Agents, varefter gruppen höll en paus. 1995 var de tillbaka med den nye sångaren Jorma Kääriäinen (f. 1961) som var gruppens solist till 2006. Agents har blivit en av landets populäraste dansorkestrar genom tiderna.

En annan viktig händelse under 1980-t. var tillkomsten av Tangomarknaden i Seinäjoki 1983 (tango). Evenemanget har kommit att inte bara revitalisera tangon, utan också att bidra till en aktiv föryngring för hela schlagerfältet genom de nya talanger som fått sitt genombrott där, t.ex. Arja Koriseva (f. 1965), som 1989 valdes till Årets tangodrottning. Den populäre Jari Sillanpää gjorde också sitt genombrott på festivalen (tangokung 1995). I början av 1990-t. slog även Joel Hallikainen (f. 1961) igenom som schlagerartist efter att ha inlett musikkarriären bl.a. inom barnvisor. En av 1990-talets mest synliga kvinnliga sångardebutanter är Anna Eriksson (f. 1977), vars andra album Odota mua (Vänta på mig, 1999) hörde till hennes första betydande framgångar.

Under 1990- o. början av 2000-t. har popschlagern riktad till ungdomen blivit en alltmer växande sektor på bekostnad av den "mogna" schlagern, vars dagsaktuella namn ofta är sedan länge etablerade artister. Samtidigt har de ökade internationella kontakterna gjort den finländska ungdomen betydligt språkkunnigare än sin föräldrageneration. Till detta kan man också lägga tillkomsten av ökat medialt utbud genom satellitkanalerna i tv, vilket har ökat det engelskspråkiga inflytandet. Men finskan har trots detta i många avseenden bevarat sin ställning som schlager- och popspråk, vilket har bevisats av framgångsrika vokalgrupper som Taikapeili och Nylon beat. Det idag starka internationella medieklimatets inflytande på popmusiken och schlagern visar det sedan 2004 i Finland arrangerade internationella talangjaktskonceptet Idols , som sänds av MTV3. Skillnaden mellan Idols och den traditionella sångtävlingen är att deltagarna är unga amatörer som i direktsända program tävlar mot varandra under en professionell "lärarkårs" gallring. Tävlingen, där även tv-publiken får säga sitt i finalskedet, har kritiserats för sin skoningslösa tävlingsmentalitet. Men efter den första säsongen 2003-04 har de tre bäst placerade deltagarna uppbackats av en stor publikpopularitet på var sitt håll och visat tecken på fortsatt framgång som självständiga artister. Senare har tv-kanalen Nelonen (Fyran) introducerat ett liknande koncept i tävlingen Voice of Finland, som hade sin första säsong 2011-12.

Tidig rock, folk, progressiv rock, den politiska sångrörelsen, Love records. Den andra vågen av afro-amerikansk musik nådde Finland 1955-56, då rock'n'rollen introducerades. Musikaliskt sett var banden till jazzen och swingen i början ännu starka, vilket berodde på att de första "rockskivorna" spelades in av professionella musiker, oftast med jazzbakgrund. Först ute var följaktligen jazz- och dansmusikern Onni Gideon, som med sin grupp spelade in låten Hawaiian Rock 1957. Men snart skulle den för rocken karakteristiska unga amatörbakgrunden bli gällande; 1957 tävlades det även i Hfrs om vem som var "Finlands Elvis", och 1959 valdes Rock-Jerry (Järnström, Kaj) till Finlands första rockkung; han kom att bli den finska rockens första kända ansikte. Timo Jämsén (e.g. Keijo Ahola, 1942-2012) var en annan tidig rockare som vann en viss berömmelse. Därtill debuterade bröderna Jussi och Eero Raittinen 1960. Den första rock'n'rollflugan dog snart ut och ersattes omkring 1961 av prydligare beat-, eller popmusik, till en början instrumental s.k. ståltrådsmusik (av fi. rautalanka). Bästsäljaren från 1929, Emma, upplevde 1963 en ny vår i ståltrådsgruppen The Sounds elgitarrversion, liksom flera andra gamla folkvisor, detta till den grad att folkmelodierna har blivit den alltjämt populära ståltrådsmusikens varumärke.

Konkurrensen från piratsändningar under 1960-talets första år (Radio Nord) förmådde Rundradion att överge sin tidigare restriktiva inställning till p. 1963 infördes Melodiradion, som kraftigt ökade det utländska inflytandet på finländsk p.

Den korta finländska folk-perioden i mitten av 1960-t. förde med sig en ny typ av vissångare, bl.a. Hector, som fick sitt genombrott 1965 med Palkkasoturi (Legosoldaten, originalet av Buffy Saint-Marie). Han fortsatte under 1970-t. som lyrisk rockmusiker. Bland grupper framträdde Hootenanny Trio och Finntrio. Pertti Reponen (1941-98) var en central gestalt i dem bägge. Den senare nämnda trion fick 1965 en av den finländska folkboomens största hittar med låten Ei koskaan selvin päin (Aldrig klar i knoppen). Finntrio gjorde en synlig karriär i schlagerns gränsland också efter att folkperioden ebbat ut under 1970-t., bl.a. genom att delta i Eurovisionsuttagningen 1977 med låten Illalla, sillalla (På kvällen, på bron). Också Irwin Goodman kom till en början att ses som protestsångare, men hans nonchalanta sångstil och Vexi Salmis texter hörde snarare hemma i den finska kuplettraditionen än i USA:s pacifistiska rörelse. Med låtar som Työmiehen lauantai (Arbetarens lördag) framstod Irwin som en av de första klart finländskt förankrade popmusikerna, en föregångare till 1970-talets Juice Leskinen och den mindre utmanande Mikko Alatalo.

En viktig ingrediens i den brittiska popmusiken på 1960-t. var bluesen, som utgjorde en byggsten i rockmusikens utveckling både i Finland och internationellt. Invandrade brittiska musiker syntes också inom finländsk rock, bl.a. sångaren och organisten Jim Pembroke (f. 1946), som spelade en central roll i den bluesinfluerade gruppen Blues Section och sedan i Wigwam, 1970-talets ledande finländska band inom den progressiva rocken. Gruppen försökte under 1970-t. göra ett internationellt genombrott med England som startpunkt. "Progen" som den finländska termen lyder, hade oftast engelska texter och tonvikten låg på musiken. Gitarrvirtuosen Jukka Tolonen påverkade den progressiva rocken i jazz- och folkmusikalisk riktning inom den andra supergruppen Tasavallan Presidentti (Republikens President). Tolonens skicklighet noterades genom soloalbumet Tolonen! (1971) även utomlands, men p.g.a. bristfällig promotion kom både hans och Wigwams internationella genombrott av sig. Ett mellanting mellan rockgrupp och konstkollektiv som verkade åren 1969-70 och hade stor betydelse för den finska rocklyrikens genombrott, var Suomen Talvisota 1939-1940 (Finlands vinterkrig 1939-1940), där M.A. Numminen och den tidigare nämnde Rauli "Badding" Somerjoki var de centrala gestalterna. Deras enda album Underground-Rock (1970) nådde sedermera kultstatus. Den spirande finländska rocken fick även sin första riktiga rockfestival 1970 då den första Ruisrock-festivalen arrangerades på Runsala i Åbo.

I motsats till t.ex. Sverige eller Danmark hade Finland ingen politisk rockrörelse i mitten av 1970-t. Vänstervågen från 1960-t. kanaliserades istället till det folkdemokratiska ungdomsförbundet och den "nya sångrörelsen" (fi. uusi laululiike). Professionella förebilder var Agit Prop -kvartetten och KOM-teatern. Rörelsens "hovkompositör" Kaj Chydenius försökte redan på 1960-t. skapa en ny politisk p. Sedan punken introducerats, försvann sångrörelsen nästan över en natt, men en omständighet som hade stor betydelse på längre sikt var att den klassiska finländska arbetarsångrepertoaren därmed hade återupptäckts.

Efter en kort men produktiv period som underground-provokatör blev M.A. Numminen mera känd med parodiska falsettversioner av gamla schlagers. Vid sidan av Hector vägde Dave "Isokynä" Lindholm under det tidiga 1970-t. tungt som skapare av en rocktradition på finska. Med sin variation från kuplettlik humor till lyriska stämningsbilder formade Juice Leskinen bilden av det s.k. suomirock- fenomenet. Kommersiellt sett mest framgångsrika var ändå trion Hurriganes, som blev flaggskeppet för den gamla rock'n'rollens återkomst under 1970-t., låt vara att i egen moderniserad tappning.

Gemensamt för de ovannämnda artisterna från Pembroke räknat var att deras skivor kom ut på det alternativa skivbolaget Love Records. Bolaget grundades 1966 av Henrik Otto Donner, jazzbatteristen Christian Schwindt (1940-92) och musikredaktören Artto Anders "Atte" Blom (f. 1943). Redan från början intresserade sig bolaget för den nya vänstervågens litterära kabarévisor, vilket sedan utvecklade sig till en omfattande sångrörelse som blev en karakteristisk del av bolagets profil under hela dess existens. Därtill fanns den bluesbaserade rockmusiken och progressiv jazz med i ett tidigt skede. När ekonomin hade stabiliserat sig i början av 1970-t. utökades katalogen med bl.a. kubansk musik, visor och spelmansmusik, samtidigt som den framgångsrika pop- och rockmusiksektorn upplevde sin glansperiod. Love Records hann även utmärka sig som dokumenterare av den gryende finländska punkvågen, innan bolaget p.g.a. stora skulder gick i konkurs 1979.

Punk, Rock, Hiphop, Världsmusik. Liksom tidigare tangon, fick den under slutet av 1970-t. uppblomstrande finländska punken en särskild, "nationell" form. Som dess främsta personlighet framstod sångaren, låtskrivaren och trummisen Pelle Miljoona (Petri Tiili, f. 1955). Andan såväl i hans samhälleligt ställningstagande sånger som i hela den finska punken var överlag optimistisk. Det var en offensiv och ovanligt litterär samhällsrock. Hos den andra ledande gruppen, Tammerforsbaserade Eppu Normaali, med texter av bl.a. sångaren Martti Syrjä (f. 1957) fanns en mer kuplettaktig vitsighet; gruppen, som grundades 1978 hör numera till de mest långlivade finländska rockgrupperna med ett flertal framgångsrika album bakom sig. En annan framstående grupp i punkens anda var Hassisen Kone med sångaren och låtskrivaren Ismo Alanko (f. 1960) i spetsen. Hans följande grupp som delvis hade rötter i punken, men som odlade något av en fristående hardcore-stil var Sielun Veljet (Själens bröder), som var verksam till 1990-talets början. Alanko har därefter framträtt som soloartist eller i duokonstellationer, där gränsen mellan solo och grupp inte alltid har varit riktigt tydlig. Punken utlöste en febril amatöraktivitet och nya bolag grundades.

I punkens efterdyningar under tidigt 1980-t. var den finländska rockscenen splittrad. Dels gick suomirock-fenomenet mot nya segrar genom framgångsrika grupper som tidigare nämnda Eppu Normaali samt nykomlingar som Popeda och Yö. Starka debuter vid decennieskiftet gjorde på var sitt håll låtskrivarna och sångarna Hannu "Tuomari" Nurmio och Kauko Röyhkä (Jukka-Pekka Välimaa, f. 1959), som också har utmärkt sig som skönlitterär författare.

Uppmuntrad och inspirerad av den rikssvenska och finska rocken började en finlandssvensk rockscen ta form under början av 1980-t. med ett flertal grupper såsom Fraudulent, Viktor Hurmio & fetknopparna, Ragnar Hare, Gycklarnas afton och Good Evening Manchester. 1982-88 arrangerade Svenska Österbottens ungdomsförbund en årlig rockfestival i Molpe ( SÖU-Rock), Korsnäs, en tradition som återupplivades sommaren 2005. Om främst Viktor Hurmio (Roland Rantschukoff) med sin grupp under några turnéfyllda år kom att ge finlandssvensk rock ett ansikte, så var begreppet i sin förhållandevis konstruerade karaktär omdebatterat redan från början. En speciell ingrediens under 1980-t. utgjorde också duon PaleåVille (Paul Olin och Wille Wilenius, f. 1961) som lanserade den numera legendariska raplåten Duck räpp som en kommentar till den finlandssvenska minoritetens karaktär av en ankdamm där "alla känner alla".

Snart började intresset inom finländsk rock också riktas mot de internationella scenerna och det engelskspråkiga rockuttrycket. En grupp som satte en ny prägel på den finländska rocken under 1980-t. var Helsingfors-bandet Hanoi Rocks, som höll på att slå igenom internationellt i full skala sedan de 1984 undertecknat skivkontrakt med ett amerikanskt skivbolag. Uppmuntrade av Hanoi Rocks askungesaga bildades under 1980-t. flera finländska grupper, som även de försökte skapa sig en plattform internationellt.

Ungefär samtidigt som Hanoi Rocks stod på höjden av sin korta men med finländska mått unika karriär, började Björneborgsbandet Dingo på hemmaplan sin vandring till toppen. Dingo gav likaså inspiration till flera band som försökte slå igenom med samma koncept, utan att nå upp till förebildens framgångar. Under senare delen av 1980-t. började den finländska rockscenen visa tecken på splittring i olika underkulturer med specialiserade små skivbolag, ett fenomen som egentligen hade startat redan under punk-eran. Dels fanns det grupper som spann vidare på en hårdare form av punken (s.k. hardcore-punk). En annan riktning som började etablera sig var grupper som spelade s.k. heavy rock eller heavy metal, vilket under 1990-t. skulle få ett stort uppsving med nya band.

Det följande årtiondet vände inte på trenden; olika stilar präglade scenen, samtidigt som kortlivade grupper blev mer regel än undantag. Till överlevarna hör dock övervägande litterära, på finska sjungande grupper såsom Mamba, Neljä Ruusua (Fyra rosor) och CMX, vars debuter skedde redan på 1980-t. Grupper som kan symbolisera splittringen i olika stilar var den med gamla sovjetiska symboler lekande showgruppen Leningrad Cowboys, och ståltrådsinstrumentalgruppen Laika & The Cosmonauts, som likaså fascinerades av sovjetmytologin.

1990-t. förde vidare med sig en ny våg av brittisk rockmusik; därtill kom den finska rocken och popmusiken att synas alltmer internationellt via satellitkanalen MTV Nordic. Inom den brittpopinfluerade rocken ter sig den redan i början av 1980-t. bildade gruppen 22 Pistepirkko som en något svårplacerad och obskyr grupp. Denna trio som blandar stilar på ett märkligt och personligt sätt, började få ett kultrykte utomlands som bara har ökat med åren. En grupp som mer eller mindre bryter mot uppfattningen att det endast är finländsk heavy som säljer utomlands är The Rasmus, som med sångaren Lauri Ylönen (f. 1979) i spetsen, slagit igenom på bred front under 2000-talets början.

Om man betraktar 1990-talets pop- och rockscen ur en finlandssvensk synvinkel, så hörde bl.a. den från Svenska teaterns musikal Hype bekanta sverigefinländaren Ville Pusa (f. 1971) till en av de mest framstående sångardebutanterna. Vidare hade den på svenska rappande trion Pumpa på en kort med stilig karriär, som kändes av också i Sverige. Finlandssvensk anknytning har även funk-orkestern Eternal Erection, som hittills inte har gjort så många skivalbum, men desto mer populära spelningar.

Den politiska sångrörelsen från 1970-t. var däremot inspirationskällan för den populära gruppen Ultra Bra, som under kompositören Kerkko Koskinen s (f. 1973) ledning sedan utvecklades i en från förebilderna mer självständig riktning. Gruppen hann ge ut fyra framgångsrika album innan dess sex år långa karriär avslutades 2001. En stor del av gruppens sångtexter skrevs av Anni Sinnemäki, riksdagsledamot för Gröna förbundet. Men 1990-t. skulle också få bevittna den finländska heavy- eller "metall"-musikens genombrott, en stil som har en mycket stor supporterskara i Finland; grupper som Waltari, Stratovarius och cellokvartetten Apocalyptica tog sig först till den inhemska publikens hjärtan och sedan till berömmelse inom metallkretsar ute i världen. De metallgrupper som under 2000-talets början har nått verkligt stor internationell framgång är HIM med sångaren Ville Valo (f. 1977) i spetsen samt Nigthwish, som med sin pompösa och operainfluerade metallmusik har spunnit vidare på den intressanta länken mellan klassisk musik och heavy som Apocalyptica också representerar.

Mot slutet av 1990-t. slog också den finländska hip hop-scenen ut i blom med många grupper och artister. Nämnas kan Kapasiteettiyksikkö och Fintelligens, inte att förglömma soloartisterna Paleface (Karri Miettinen) och Redrama (Lasse Mellberg). Utöver hiphopscenen verkar även en mycket livaktig teknoscen, där gruppen Bomfunk MC's har hört till de internationellt mest framgångsrika.

Också den s.k. världsmusik-genren har fått betydande avläggare i Finland. En banbrytare under 1970-t., även internationellt, var gruppen Piirpauke med Sakari Kukko (f. 1953) som ledargestalt. Största framgångarna har skördats av gruppen Värttinä från Norra Karelen samt det Kaustby-baserade strängbandet JPP. Speciellt den förstnämnda har på ett dynamiskt sätt kombinerat tradition och experimentlusta i sin revitalisering av äldre karelsk folksång. Även namn som Slobo Horo, vilken framför balkan- och zigenarpräglad etno och Angelin Tytöt från Enare med sin samiskt präglade etno kan nämnas. Flera av dessa grupper har anknytning till avdelningen för folkmusik vid Sibelius-Akademin i Hfrs. Detta gäller också Finlands namnkunnigaste dragspelsvirtuos, finlandssvenska Maria Kalaniemi, som har framträtt i olika ensembler och som soloartist. En speciell finlandssvensk nisch inom genren har inmutats av gruppen Gjallarhorn med ursprung i Vasa. Hos denna kombineras mytiska och existentiella teman från finlandssvenska folkvisor och koraler med ett drömlikt ljudlandskap.

Man kan med fog säga att den internationellt inriktade finländska p. för tillfället skördar kommersiella framgångar ute i världen. Samtidigt hämtar den mer nationellt inriktade schlagern som tidigare intryck både från det förflutna och från nyare stilar, på senare år t.ex. technomusik. Den finländska p. har numera också uppnått ett fullt erkännande vid sidan av den s.k. seriösa musiken, samtidigt som framgångarna utomlands har öppnat ögonen för vilken ekonomiskt lönsam exportartikel finsk rock kan vara. Marknadsföringen och exporten är således just nu en mycket livaktig sektor. Se även bl.a. jazz och musikindustri. (P. Gronow/S. Bruun, Popmusiikin vuosisata, 1968; R. Hirviseppä, Hupilaulun taitajia, 1969; K. Käyhkö, Dallapén tarina, 1973; I. Saunio, Veli sisko kuulet kummat soitot. Työväenlaulut ennen ja tänään, 1974; I. Hakasalo, Malmsténista Marioniin, 1979; Suomen etnisten vähemmistöjen musiikki, red. P. Donner m.fl., 1982; P. von Bagh/I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja, 1986; Som en smutsig hund: Rock-antologin, red. T. Söderling/T. Ritamäki, 1990; S. Bruun m.fl. Jee Jee Jee: Suomalaisen rockin historia, 1998; Från dansbana till rockklubb, Folk och Musik, publ. utg. av Finl. sv. folkmusik 25, 1999; P. Jalkanen/V. Kurkela, Populaarimusiikki, 2003; T. Latva/P. Tuunainen, Iskelmän tähtitaivas, 2004; M. Rantanen, Love Records 1966-1979, 2005) (Trygve Söderling/Johan Lindberg/Sven-Erik Klinkmann/red.)