kyrkliga förhållanden. Kristna föreställningar och bruk nådde Finland på 1000-t. genom fredlig samfärdsel i ö. och v. Då spänningen mellan Rom och Konstantinopel steg och tävlan om politiskt inflytande mellan Sverige och Novgorod skärptes, blev Finland i stigande grad föremål för aktiv mission från båda hållen. Genom Erik den heliges och biskop Henriks härtåg till s.v. Finland på 1150-t. och Birger Jarls ingripande i Tavastland (korståg) befästes den västerländska kyrkans inflytande i Finland utom i Karelen, som till stora delar kom att tillhöra den östra, ortodoxa kyrkan. Åland stod troligen ännu tidigare under kristet inflytande från v.
Under 1200-t. byggdes den västligt dominerade kyrkliga ordningen upp kring Åbo som biskopssäte (historia 2). Domkyrkan invigdes 1300. Stiftets avskilda läge gav biskoparna i Åbo en självständig ställning och stort inflytande även i politiska sammanhang. Tack vare direkta kontakter med det andliga livet på kontinenten fick stiftet en viss särprägel, som återspeglas bl.a. i helgonkalendern. Också reformationen nådde Finland utan mellanled genom Peder Särkilax 1523 och Mikael ÿAgricola, "Finlands reformator och den finska litteraturens fader", biskop i Åbo 1554-57. För att stärka det andliga livet i gränstrakterna i ö. delade Gustav Vasa Åbo stift och en andra biskopsstol upprättades i Viborg. Dess första innehavare blev Paul Juusten 1554. Sedan Viborg och en stor del av Karelen gått förlorade för Sverige 1721, flyttades biskopssätet till Borgå (1723).
Sin speciella prägel fick den lutherska fromheten och den kyrkliga ordningen under 1600-t. Kyrkolagen av 1686 gällde i hela det svenska riket. De svenska församlingarna i Finland använde Gustav Vasas bibel (1541), den något reviderade Karl XII:s bibel (1703), den karolinska psalmboken (1695) och kyrkohandboken (1693). Till finska hade Agricola översatt Nya testamentet 1548. En finsk översättning av hela bibeln utkom 1642, av kyrkohandboken 1693 och en finsk psalmbok 1701. Till följd av skilsmässan från Sverige 1809 förblev dessa böcker i bruk i Finland i nästan tvåhundra år. Ny finsk och svensk psalmbok och ny kyrkohandbok antogs 1886. Nya kyrkohandböcker godkändes 1913 och 1968, ny finsk bibelöversättning och psalmbok kom 1938, ny svensk psalmbok 1943. Arbetet på nya psalmböcker gick vidare och 1986 godkändes sådana av kyrkomötet. Som svensk kyrkobibel används i huvudsak Bibel 2000 som utgetts i Sverige samt också i viss mån 1917 års bibelöversättning. Se även bibelöversättningar, katekes, kyrkomusik.
Kyrkolagen av 1869 var huvudsakligen ett verk av Frans Ludvig Schauman. Den avsåg att ge kyrkan full frihet i dess inre angelägenheter och att begränsa regentens och regeringens inflytande till vissa utnämningar (bl.a. av biskoparna) och administrativa avgöranden. Dessa var nödvändiga, eftersom kyrkan bestod av självständiga lokalförsamlingar, i andligt avseende ledda av biskop och domkapitel, men utan egen administrativ överbyggnad för handläggning av ärenden som gällde hela kyrkan.
I princip var kyrkan inte tänkt som statskyrka, även om historiskt givna förhållanden förutsatte en mångsidig samverkan mellan stat och kyrka. Kyrkan ansvarade för folkbokföring (kyrkböcker) och begravningsplatser samt för religionsundervisningens innehåll, medan staten stod för biskoparnas avlöning, domkapitlens utgifter, religionsundervisningens finansiering i skolorna, själavården i armén, i fängelserna och för de döva. På senare tid har dessa förhållanden ändrats så att staten inte längre svarar för domkapitlens finansiering, medan religionsundervisningen i skolorna inte längre står under samma kontroll från kyrkan som tidigare. Religionsundervisningen bör dock ske i enlighet med elevernas religiösa anknytning. Kyrkan svarar fortfarande i huvudsak för begravningsplatserna (gravar).
Den grekisk-ortodoxa kyrkan har sedan republikens tillblivelse innehaft en ställning som landets andra folkkyrka (Ortodoxa kyrkosamfundet). Dess autonomi erkändes 1921 av patriarken i Moskva och bekräftades 1923 av patriarken i Konstantinopel. Samfundet har senare erhållit självständighet, autokefali.
Kyrkolagen av 1869 förutsatte full religionsfrihet. Genom dissenterlagen 1889 blev det möjligt att övergå från den evangelisk-lutherska kyrkan till ett annat protestantiskt trossamfund. Utträde ur den grekisk-ortodoxa kyrkan blev tillåtet först 1906. En lag om allmän religionsfrihet kunde stiftas 1922, efter att Finland blivit självständigt. 2003 trädde en ny religionsfrihetslag i kraft i Finland.
Vid sidan av de två nationella kyrkorna eller folkkyrkorna, den evangelisk-lutherska och den ortodoxa, finns inregistrerade religiösa samfund till ett antal av cirka fyrtio. Önskar en rörelse inte inregistrera sig, kan man verka under föreningslagens paragrafer. Så har t.ex. Fria missionsförbundet och pingströrelsen traditionellt gjort. Nu är man dock inom dessa rörelser inne i en process där man inregistrerar sig och bildar samfund. Helt fria bönegrupper, som inte alls följer några juridiska föreskrifter, finns självfallet också.
Utöver den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan verkar i Finland sedan 1917 också den romersk- katolska kyrkan, men talrikare företrädda än denna är flera frikyrkliga riktningar (frikyrkliga rörelser), vidare Jehovas Vittnen och mormoner. I landet arbetar även en rad icke-kristna religionssamfund; se t.ex. bahai, judar, muslimer och nyreligiösa rörelser.
Finlands evangelisk-lutherska kyrka omfattade 2004 576 församlingar, sammanförda i prosterier och fördelade på nio ÿbiskopsstift, som leds av var sitt domkapitel. Vid utgången av 2003 utgjorde medlemmarna i den evangelisk- lutherska kyrkan 4 390 261 personer, vilket utgör 84,1 % av befolkningen.
Den andliga verksamheten i lokalförsamlingen leds av kyrkoherde och kyrkoråd, den ekonomiska av kyrkofullmäktige. Ordinarie präst väljs av församlingen bland tre (eller fyra) på förslag uppförda sökande. Kyrkofullmäktige väljs på ett sätt som i tillämpliga stycken följer ordningen för kommunala val, och fullmäktige utser i sin tur kyrkorådet, som är verkställande och beredande organ i både andliga och ekonomiska frågor. Nödvändigheten av att i vissa fall sammanföra flera församlingar till en samfällighet med helt eller delvis gemensam ekonomi har lett till modifierade bestämmelser (kyrklig samfällighet).
Kyrkomötet godkände 2002 en stiftsreform som trädde i kraft från ingången av 2004. I och med denna reform avskaffades stiftsmötet och ett nytt beslutsfattande organ grundades: stiftsfullmäktige. Avsikten med stiftsreformen var att stärka stiftens självständighet och de förtroendevaldas ställning i förvaltningen. Man har strävat efter att utveckla stiftens interna administration.
Domkapitlet har genomgått en del förändringar som följd av stiftsreformen. Bl.a. har en tjänst som stiftsdekan inrättats. Förutom stiftsdekanen hör i fortsättningen också en lekmannamedlem, som valts av stiftsfullmäktiges lekmän, till domkapitlet. Stiftsfullmäktiges ordförande har närvaro- och yttranderätt vid domkapitlets sammanträden.
Vid val av biskop deltar samtliga präster och lektorer i stiftet samt lekmannaombud från samtliga församlingar. Kyrkans lagstiftande organ är kyrkomötet, som sammankommer två gånger årligen i Åbo. Kyrkans gemensamma administration, ekonomi och verksamhet sköts av Kyrkostyrelsen.
Kyrkans centralfond, gr. 1941, erhåller medel från varje lokalförsamling som betalar en viss del av sina uttaxerade intäkter. Ur centralfonden beviljas understöd till församlingar med svag ekonomi, erläggs prästers och andliga kyrkliga tjänstemäns pensioner och familjepensioner samt anslag till organ som bedriver en för hela kyrkan gemensam verksamhet. Se även bl.a. församlingar, präster samt övriga uppslagsord på kyrk-. (I. Salomies, Suomen kirkon historia, 3 bd, 1944-62; K. Pirinen/P. Laasonen/E. Murtorinne, Suomen kirkon historia, 4 bd, 1991-95; O. Rosenqvist, Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider, 1946; E. Kansanaho, Suomen evankelisluterilaisen kirkon itsehallinto, 1955, Suomen kirkon hallinto, 1976; M. Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi, 1960; Kirkko Suomessa, 1968; M. Heikkilä/E. Murtorinne, Kirkko suomalaisessa yhteiskunnassa 1900- luvulla, 1977; K. Kena, Kirkon asema ja asenteiden muotoutuminen itsenäistyneessä Suomessa 1918-22, 1979; M. Reijonen, Uskonnonvapauden toteuttaminen Suomessa vuosina 1917-22, 1980; J. Seppo, Uskovien yhteisö vai valtiokirkko, 1983; A. Lauha, Suomen kirkon ulkomaansuhteet ja ekumeeninen osallistuminen 1917-1922, 1990; S. Sundback, Utträdet ur Finlands lutherska kyrka: kyrkomedlemskapet under religionsfrihet och sekularisering, 1991; Kyrkligt liv i Finland, red. G. Björkstrand, 1993; S. Heininen/M. Heikkilä, Suomen kirkkohistoria, 1996; Kyrka, samhälle, stat: från kristnande till etablerad kyrka, red. G. Dahlbäck, 1997; E. Murtorinne, Viisi vuosikymmentä kirkon keskushallintoa: kirkon keskushallinnon synty ja kehitys vuoteen 1994, 1997; P. Purhonen, Kristinuskon saapumisesta Suomeen: uskontoarkeologinen tutkimus, 1998; Folkkyrkor och religiös pluralism: den nordiska modellen, red. G. Gustafsson/T. Pettersson, 2000; K. Toivainen, Kirkon kaapin päällä, 2000) (R-l.G./Nils G.Holm)
Befolkningen efter religionssamfund 1980 till 2007
Under 1200-t. byggdes den västligt dominerade kyrkliga ordningen upp kring Åbo som biskopssäte (historia 2). Domkyrkan invigdes 1300. Stiftets avskilda läge gav biskoparna i Åbo en självständig ställning och stort inflytande även i politiska sammanhang. Tack vare direkta kontakter med det andliga livet på kontinenten fick stiftet en viss särprägel, som återspeglas bl.a. i helgonkalendern. Också reformationen nådde Finland utan mellanled genom Peder Särkilax 1523 och Mikael ÿAgricola, "Finlands reformator och den finska litteraturens fader", biskop i Åbo 1554-57. För att stärka det andliga livet i gränstrakterna i ö. delade Gustav Vasa Åbo stift och en andra biskopsstol upprättades i Viborg. Dess första innehavare blev Paul Juusten 1554. Sedan Viborg och en stor del av Karelen gått förlorade för Sverige 1721, flyttades biskopssätet till Borgå (1723).
Sin speciella prägel fick den lutherska fromheten och den kyrkliga ordningen under 1600-t. Kyrkolagen av 1686 gällde i hela det svenska riket. De svenska församlingarna i Finland använde Gustav Vasas bibel (1541), den något reviderade Karl XII:s bibel (1703), den karolinska psalmboken (1695) och kyrkohandboken (1693). Till finska hade Agricola översatt Nya testamentet 1548. En finsk översättning av hela bibeln utkom 1642, av kyrkohandboken 1693 och en finsk psalmbok 1701. Till följd av skilsmässan från Sverige 1809 förblev dessa böcker i bruk i Finland i nästan tvåhundra år. Ny finsk och svensk psalmbok och ny kyrkohandbok antogs 1886. Nya kyrkohandböcker godkändes 1913 och 1968, ny finsk bibelöversättning och psalmbok kom 1938, ny svensk psalmbok 1943. Arbetet på nya psalmböcker gick vidare och 1986 godkändes sådana av kyrkomötet. Som svensk kyrkobibel används i huvudsak Bibel 2000 som utgetts i Sverige samt också i viss mån 1917 års bibelöversättning. Se även bibelöversättningar, katekes, kyrkomusik.
Kyrkolagen av 1869 var huvudsakligen ett verk av Frans Ludvig Schauman. Den avsåg att ge kyrkan full frihet i dess inre angelägenheter och att begränsa regentens och regeringens inflytande till vissa utnämningar (bl.a. av biskoparna) och administrativa avgöranden. Dessa var nödvändiga, eftersom kyrkan bestod av självständiga lokalförsamlingar, i andligt avseende ledda av biskop och domkapitel, men utan egen administrativ överbyggnad för handläggning av ärenden som gällde hela kyrkan.
I princip var kyrkan inte tänkt som statskyrka, även om historiskt givna förhållanden förutsatte en mångsidig samverkan mellan stat och kyrka. Kyrkan ansvarade för folkbokföring (kyrkböcker) och begravningsplatser samt för religionsundervisningens innehåll, medan staten stod för biskoparnas avlöning, domkapitlens utgifter, religionsundervisningens finansiering i skolorna, själavården i armén, i fängelserna och för de döva. På senare tid har dessa förhållanden ändrats så att staten inte längre svarar för domkapitlens finansiering, medan religionsundervisningen i skolorna inte längre står under samma kontroll från kyrkan som tidigare. Religionsundervisningen bör dock ske i enlighet med elevernas religiösa anknytning. Kyrkan svarar fortfarande i huvudsak för begravningsplatserna (gravar).
Den grekisk-ortodoxa kyrkan har sedan republikens tillblivelse innehaft en ställning som landets andra folkkyrka (Ortodoxa kyrkosamfundet). Dess autonomi erkändes 1921 av patriarken i Moskva och bekräftades 1923 av patriarken i Konstantinopel. Samfundet har senare erhållit självständighet, autokefali.
Kyrkolagen av 1869 förutsatte full religionsfrihet. Genom dissenterlagen 1889 blev det möjligt att övergå från den evangelisk-lutherska kyrkan till ett annat protestantiskt trossamfund. Utträde ur den grekisk-ortodoxa kyrkan blev tillåtet först 1906. En lag om allmän religionsfrihet kunde stiftas 1922, efter att Finland blivit självständigt. 2003 trädde en ny religionsfrihetslag i kraft i Finland.
Vid sidan av de två nationella kyrkorna eller folkkyrkorna, den evangelisk-lutherska och den ortodoxa, finns inregistrerade religiösa samfund till ett antal av cirka fyrtio. Önskar en rörelse inte inregistrera sig, kan man verka under föreningslagens paragrafer. Så har t.ex. Fria missionsförbundet och pingströrelsen traditionellt gjort. Nu är man dock inom dessa rörelser inne i en process där man inregistrerar sig och bildar samfund. Helt fria bönegrupper, som inte alls följer några juridiska föreskrifter, finns självfallet också.
Utöver den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan verkar i Finland sedan 1917 också den romersk- katolska kyrkan, men talrikare företrädda än denna är flera frikyrkliga riktningar (frikyrkliga rörelser), vidare Jehovas Vittnen och mormoner. I landet arbetar även en rad icke-kristna religionssamfund; se t.ex. bahai, judar, muslimer och nyreligiösa rörelser.
Finlands evangelisk-lutherska kyrka omfattade 2004 576 församlingar, sammanförda i prosterier och fördelade på nio ÿbiskopsstift, som leds av var sitt domkapitel. Vid utgången av 2003 utgjorde medlemmarna i den evangelisk- lutherska kyrkan 4 390 261 personer, vilket utgör 84,1 % av befolkningen.
Den andliga verksamheten i lokalförsamlingen leds av kyrkoherde och kyrkoråd, den ekonomiska av kyrkofullmäktige. Ordinarie präst väljs av församlingen bland tre (eller fyra) på förslag uppförda sökande. Kyrkofullmäktige väljs på ett sätt som i tillämpliga stycken följer ordningen för kommunala val, och fullmäktige utser i sin tur kyrkorådet, som är verkställande och beredande organ i både andliga och ekonomiska frågor. Nödvändigheten av att i vissa fall sammanföra flera församlingar till en samfällighet med helt eller delvis gemensam ekonomi har lett till modifierade bestämmelser (kyrklig samfällighet).
Kyrkomötet godkände 2002 en stiftsreform som trädde i kraft från ingången av 2004. I och med denna reform avskaffades stiftsmötet och ett nytt beslutsfattande organ grundades: stiftsfullmäktige. Avsikten med stiftsreformen var att stärka stiftens självständighet och de förtroendevaldas ställning i förvaltningen. Man har strävat efter att utveckla stiftens interna administration.
Domkapitlet har genomgått en del förändringar som följd av stiftsreformen. Bl.a. har en tjänst som stiftsdekan inrättats. Förutom stiftsdekanen hör i fortsättningen också en lekmannamedlem, som valts av stiftsfullmäktiges lekmän, till domkapitlet. Stiftsfullmäktiges ordförande har närvaro- och yttranderätt vid domkapitlets sammanträden.
Vid val av biskop deltar samtliga präster och lektorer i stiftet samt lekmannaombud från samtliga församlingar. Kyrkans lagstiftande organ är kyrkomötet, som sammankommer två gånger årligen i Åbo. Kyrkans gemensamma administration, ekonomi och verksamhet sköts av Kyrkostyrelsen.
Kyrkans centralfond, gr. 1941, erhåller medel från varje lokalförsamling som betalar en viss del av sina uttaxerade intäkter. Ur centralfonden beviljas understöd till församlingar med svag ekonomi, erläggs prästers och andliga kyrkliga tjänstemäns pensioner och familjepensioner samt anslag till organ som bedriver en för hela kyrkan gemensam verksamhet. Se även bl.a. församlingar, präster samt övriga uppslagsord på kyrk-. (I. Salomies, Suomen kirkon historia, 3 bd, 1944-62; K. Pirinen/P. Laasonen/E. Murtorinne, Suomen kirkon historia, 4 bd, 1991-95; O. Rosenqvist, Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider, 1946; E. Kansanaho, Suomen evankelisluterilaisen kirkon itsehallinto, 1955, Suomen kirkon hallinto, 1976; M. Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi, 1960; Kirkko Suomessa, 1968; M. Heikkilä/E. Murtorinne, Kirkko suomalaisessa yhteiskunnassa 1900- luvulla, 1977; K. Kena, Kirkon asema ja asenteiden muotoutuminen itsenäistyneessä Suomessa 1918-22, 1979; M. Reijonen, Uskonnonvapauden toteuttaminen Suomessa vuosina 1917-22, 1980; J. Seppo, Uskovien yhteisö vai valtiokirkko, 1983; A. Lauha, Suomen kirkon ulkomaansuhteet ja ekumeeninen osallistuminen 1917-1922, 1990; S. Sundback, Utträdet ur Finlands lutherska kyrka: kyrkomedlemskapet under religionsfrihet och sekularisering, 1991; Kyrkligt liv i Finland, red. G. Björkstrand, 1993; S. Heininen/M. Heikkilä, Suomen kirkkohistoria, 1996; Kyrka, samhälle, stat: från kristnande till etablerad kyrka, red. G. Dahlbäck, 1997; E. Murtorinne, Viisi vuosikymmentä kirkon keskushallintoa: kirkon keskushallinnon synty ja kehitys vuoteen 1994, 1997; P. Purhonen, Kristinuskon saapumisesta Suomeen: uskontoarkeologinen tutkimus, 1998; Folkkyrkor och religiös pluralism: den nordiska modellen, red. G. Gustafsson/T. Pettersson, 2000; K. Toivainen, Kirkon kaapin päällä, 2000) (R-l.G./Nils G.Holm)
Befolkningen efter religionssamfund 1980 till 2007