historia, Finlands historia
historia som akademisk vetenskap. Finländsk historieforskning har sina rötter i reformationstiden. Mikael Agricola innefattade i förorden till sina huvudarbeten redogörelser på finska som kastade ljus över de förkristna förhållandena i landet. Paul Juusten sammanställde den betydelsefulla krönikan om Finlands medeltida biskopar (biskopskrönika). Den förnämsta representanten i Finland för stormaktstidens fantastiska, okritiska och starkt patriotiska historieskrivning var Daniel Juslenius. Typiska för 1700-talets historieforskning var lokalhistoriska avhandlingar, där tidens ekonomiska föreställningar hade sitt givna rum.
H.G. Porthan inledde ett nytt skede i finländsk historieforskning. Hans huvudarbete, M. Pauli Juusten Chronicon Episcoporum Finlandensium, annotationibus et sylloge monumentorum illustratum (1784-1800), baserat på noggranna källkritiska studier, utgavs som Juustens biskopskrönika i ny upplaga, men gav i själva verket författaren tillfälle att i form av noter och kommentarer utveckla hela sin historiska lärdom och kom därigenom att bli en huvudkälla till Finlands äldre historia, framför allt dess kyrkohistoria.
Kring mitten av 1800-talet började man fästa allt större vikt vid källornas tillförlitlighet. Många viktiga urkundspublikationer utgavs vid denna tid. Betydelsefullt i detta sammanhang var bl.a. att vården av senatens arkiv 1862 anförtroddes en verklig historieforskare ( K.A. Bomansson); 1869 omorganiserades det till statsarkiv. Y.S. Yrjö-Koskinens arbete om klubbekriget, Nuijasota, sen syyt ja tapaukset (1857-59), var en produkt av intensiv arkivforskning. Yrjö- Koskinens arbete Oppikirja Suomen kansan historiassa (1869) var den fennomanska historiesynens första stora verk, en lärobok för nationen, och icke för skolan. Jalmari Jaakkola var den som i följande historikergeneration framom andra följde upp denna nationalromantiska linje, som efter andra världskriget inte har haft många företrädare.
Under de s.k. ofärdsåren kring sekelskiftet 1900 trädde olika representanter för finländsk historieforskning fram till försvar av landets konstitutionella rättigheter; i främsta ledet stod här J.R. Danielson-Kalmari. En framstående forskare med Finlands politiska och ekonomiska historia som specialitet var E.G. Palmén.
Grundandet av den historiska tidskriften Historiallinen Aikakauskirja 1903 var en ny milstolpe i finländsk historieforskning. Redaktören för denna publikation, Gunnar Suolahti, inledde studiet av kollektiva fenomen och hela socialgruppers historia. Jaakko Gummerus och Martti Ruuth var företrädare för den kyrkohistoriska riktningen. Historiker som sysselsatt sig huvudsakligen med Finlands nationella historia är utom de nämnda bl.a. Eric Anthoni, Yrjö Blomstedt, Carl von Bonsdorff, Bernhard Estlander, M.G. Schybergson, Jarl Gallén, Eirik Hornborg, Eino Jutikkala, E.W. Juva, Arvi Korhonen, Oscar Nikula och Pentti Renvall. Av representanter för olika specialområden inom historien kan nämnas Herman Gummerus, Gunnar Mickwitz, Johannes Sundwall, Jaakko Suolahti, Alma Söderhjelm och Sven-Erik Åström. Eirik Hornborg framstod som en popularisator av rang på historiens område.
Den kyrkohistoriska forskningen har i Finland varit intimt förknippad med den profana. Jacob Tengström anses som pionjär på området, där man kan särskilja en riktning som undersökt väckelserörelserna (Matthias Arkiander , Martti Ruuth, Ilmari Salomies, Aarni Voipio) och en som främst ägnat sig åt studiet av kyrkliga institutioner (Jaakko Gummerus, Aarno Maliniemi).
Den finländska historieforskningen har under 1900-talet huvudsakligen kretsat kring tre frågor: relationerna till Ryssland/Sovjetunionen, den sociala frågan och språkfrågan. Av dessa har den sistnämnda sjunkit i bakgrunden under tiden efter andra världskriget, då en ny disciplin, politisk historia, vuxit fram. Också den lokalhistoriska forskningen (lokalhistoria), som traditionellt står på en hög nivå i Finland, har företrädare på det akademiska planet. Till de mest kända historikerna under senare delen av 1900-talet hör de som popularisatorer framstående Matti Klinge och Heikki Ylikangas, vilkas stundtals djärva tolkningar inte alltid har fått stå oemotsagda. På senare år har landvinningar gjorts bl.a. på kvinnohistoriens och psykohistoriens områden. Se även humanistisk forskning och krigshistoria.
Föreningar och tidskrifter. Landets förnämsta historiska samfund är Finska historiska samfundet, som utger Historiallinen Aikakauskirja i samarbete med Historian ystäväin liitto (Helsingfors, gr. 1926). Den sistnämnda organisationen utser årets historiska bokverk. Bland övriga historiska föreningar märks Turun historiallinen yhdistys (gr. 1923), Historiska samfundet i Åbo (gr. 1930) och Historiska föreningen (Hfrs, gr. 1914), sedan 1965 utgivare av Historisk Tidskrift för Finland (gr. 1916). Specialföreningar på området är bl.a. Finska kyrkohistoriska samfundet, Ekonomisk-historiska föreningen och Finlands lärdomshistoriska samfund (Suomen oppihistoriallinen seura, Hfrs, gr. 1966).
Historisk litteratur. Standardverk om Finlands historia på svenska är bl.a. M.G. Schybergsons Finlands historia (2 bd, 1903), Eirik Hornborgs Finlands hävder I-IV (1929-33, omfattar tiden fram till 1919) och Finlands historia (1948) samt T. Thermans Finlands väg genom tiderna (1947). Det största arbetet i denna genre är den av ett halvt dussin författare skrivna och på 1990-talet i fyra band utgivna Finlands historia. På finska har utkommit bl.a. Suomen historia I-X (1944-64), en vetenskaplig presentation av landets allmänna historia fram till början av 1800-talet, och ett modernare verk med samma titel (9 bd, 1984-92), som går fram till Mauno Koivistos tid (nyutgåva i 4 bd 1991-93, Suomi 75), vidare Kansakunnan historia 1-7 (1967 -74), ett populärt hållet verk, som behandlar tiden efter 1709, och Suomen historian käsikirja (red. A. Korhonen, 2 bd, 1949, 2:a uppl. 1964). E.W. Juvelius-Juva utgav 1929-38 verket Suomen kansan aikakirjat I-X, där skildringen av landets historia förs fram till 1918, och skrev senare i samarbete med sonen Mikko Juva Suomen kansan historia I-V (1964-67), som går fram till tiden efter andra världskriget. Eino Jutikkala och Kauko Pirinens ettbandsverk History of Finland (1962) har utkommit på flera andra språk, bl.a. svenska (Finlands historia, 1965) och finska (Suomen historia, 1966). Finlands historia i ett band har skrivits även av Jouko Vahtola, Suomen historia: jääkaudesta Euroopan unioniin (2003). En utlännings syn på Finlands historia ger bl.a. J.H. Wuorinens A history of Finland (1965). Kulturhistorien behandlas i Suomen kulttuurihistoria I-V (1933-36) Suomen kulttuurihistoria 1-3 (1979-82), Suomen kulttuurihistoria 1-4 (2002-04), den ekonomiska och sociala historien i Suomen talous- ja sosiaalihistorian kehityslinjoja (1968), Pentti Virrankoskis Suomen taloushistoria (1975) och Suomen taloushistoria 1-3 (1980-83). Olika aspekter på sistnämnda ämnesområde ger även Sven-Erik Åströms Natur och byte (1978). Den politiska historien behandlas i L.A. Puntilas Suomen poliittinen historia (1963), som utkommit i ett stort antal upplagor både på originalspråket och på svenska (Finlands politiska historia, 1964, 2:a utv. uppl. 1972), franska och engelska. Till ännu flera språk översattes Osmo Jussilas, Seppo Hentiläs och Jukka Nevakivis Suomen poliittinen historia (1995, sv. övers. Finlands politiska historia, 1998). (M.G. Schybergson Historiens studium vid Åbo universitet, 1891; O. Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809-65, 1957; Suomalaisia historiantutkijoita, 1965; T. Paloposki, Suomen historian lähteet, 1972; H. Andersson, Kampen om det förflutna, 1979; Collegium scientiae. Suomen oppihistorian kehityslinjoja keskiajalta Turun akatemian alkuaikoihin, red. J. Nuorteva, 1983; P. Renvall, Nykyajan historiantutkimus, 1983; H. Ylikangas, Oikeushistoriasta ja sen tutkimisesta, 1983; J. Nevakivi m.fl., Introduktion till politisk historia, 1984; Hyöty, sivistys, kansakunta: suomalaista aatehistoriaa, red. J. Manninen/I. Patoluoto, 1986; Poliittinen historia ja yhteiskuntatieteet, red. J. Mylly, 1986; M. Peltonen, Viinapäästä kolerakauhuun: kirjoituksia sosiaalihistoriasta, 1988; S. Heininen, Suomalaisen historiankirjoituksen synty: tutkimus Paavali Juustenin piispainkronikasta, 1989; P. Tommila, Suomen historiankirjoitus: tutkimuksen historia, 1989; Historia nyt: näkemyksiä suomalaisesta historiantutkimuksesta, red. P. Ahtiainen, 1990; Historiens studium vid Åbo Akademi, red. M. Engman, 1991; S. Heininen/M. Heikkilä, Suomen kirkkohistoria, 1995; P. Ahtiainen/J. Tervonen, Menneisyyden tutkijat ja metodien vartijat, 1996; J. Tiainen/I. Nummela, Historiaa tutkimaan, 1996; Työkalut riviin: näkökulmia yleisen historian tutkimusmenetelmiin, red. E. Kuparinen, 1997; Historiantutkijan muotokuva, red. P. Tommila, 1998; S. Hentilä, Poliittisen historian opiskelijan opas, 2000; Jäljillä: kirjoituksia historian ongelmista, red. P. Kettunen m.fl., 2000; J. Kalela, Historiantutkimus ja historia, 2000; J.E. Salomaa, Historia ja nykyaika, 2000; L. Wahlroos, Opas historiakirjan tekijälle, 2000)