kyrkoarkitektur

kyrkoarkitektur. De äldsta bevarade kyrkobyggnaderna i Finland är de medeltida gråstenskyrkorna, vilka samtidigt utgör de tidigaste arkitektoniska minnesmärkena i Finland (arkitektur). Före dem fanns på flera håll träkyrkor, av vilka man har påträffat rester under de senare byggda stenkyrkorna. De allra äldsta stenkyrkorna finns på Åland, där de har rönt ett tydligt gotländskt inflytande. Detta kan skönjas tydligt i t.ex. kyrkorna i Finström, Hammarland och Eckerö.

Kristendomens genombrott skedde något senare på fastlandet, och 1286 inleddes arbetena på Åbo domkyrka, som stod modell för de senare på fastlandet uppförda gråstenskyrkorna (gotik); dessa härstammar så gott som samtliga från 1400-t. och ansluter sig stilmässigt närmast till de uppländska kyrkorna i Sverige. Till denna kyrkotyp hör ett rektangulärt huvudskepp, en lägre, oftast fyrkantig kordel och vanligen ett på västra sidan beläget torn, medan klockstapeln i regel placerades separat.

När Åbo domkyrka invigdes 1300 hade den ursprungliga enkla bottenplanen ändrats och bestod nu av tre skepp, murade i valv, närmast påminnande om arkitekturen i de nordtyska dominikanerklostren. Även om stenkyrkorna till en början murades av gråsten, användes ofta rödtegel i valv och öppningar.

Antalet kända medeltida stenkyrkor är 103, av vilka ca 70 har bevarats. Stenkyrkorna från denna epok pryddes nästan alltid av kalkmålningar. Med tanke på att Finland vid dessa tider var en ur europeisk synvinkel avlägsen, fattig och glest bebyggd provins, är det intressant att bevittna mäktigheten i dessa byggnadsverk, och det är lätt att imponeras av det kulturarv, som de västerländska stenkyrkorna fortfarande representerar i Finland.

Av de ca 400 medeltida träkyrkorna i Finland finns inte en enda bevarad. Den sista medeltida träkyrkan, byggd i Saloinen (nuv. Brahestad), brann så sent som 1930. Inom den senare träkyrkoarkitekturen var långkyrkan, som fortlever i s.v. Finland och Österbotten, till en början dominerande, men under 1700- o. 1800-t. blev korskyrkan mycket utbredd. Denna kyrkotyp förblev under perioden 1750-1850 populärast bland kyrkobyggarna, som i allmänhet var hantverksmästare från allmogen. Till de mera kända allmogearkitekterna hör Jacob Rijf, Antti Piimänen (1714-75), Matti Åkerblom och dennes systerson Matti Åkergren (1752-1839). Släkten Kuorikoski frambringade kyrkbyggare i flera på varandra följande led från mitten av 1700-t. till slutet av 1800-t.; tillsammans torde de ha deltagit i byggandet av och/eller planeringen av ett femtiotal kyrkor, främst i mell. och s. Österbotten samt i Mellersta Finland. I början av 1800-t. utvecklades dubbelkorskyrkan till sin fulländning i s.o. Finland, en kyrkoform som sedermera övertogs av de akademiskt utbildade kyrkoarkitekterna.

Till träkyrkorna från 1600- o. 1700-t. hör, liksom redan till de medeltida stenkyrkorna, så gott som alltid en fristående klockstapel (barock). Från medeltiden har dock inga klockstaplar, utan endast några av gråsten murade fundament bevarats. Klockstaplarnas bottenvåning är vanligen en knuttimrad stockbyggnad, medan de övre partierna utförts i stolpkonstruktion. Denna för Finland utmärkande stapeltyp har av allt att döma fått sin tidigaste utformning i Österbotten under senare hälften av 1600-t. I Egentliga Finland har klockstaplarna en kvadratisk bottenvåning, i Nyland och ö. Finland är bottenvåningen ofta åttkantig, i de österbottniska trevåningsstaplarna endast den krönande lanterninen.

Efter separationen från Sverige i början av 1800-t. grundades i Finland ett eget intendentkontor för att leda den offentliga byggnadsverksamheten. Intendentkontorets förste chef Charles Bassi och hans efterföljare Carl Ludvig Engel styrde med fast hand Finlands arkitektur in i 1800-talsklassicismen och empiren, som blomstrade även inom kyrkoarkitekturen. Särskilt Engel var synnerligen produktiv, av honom planerade bevarade trä- och stenkyrkor i empirearkitektur påträffas på många håll i landet. Näst Åbo domkyrka blev den dåvarande, av Engel ritade Nikolajkyrkan (nuv. Helsingfors domkyrka) i Hfrs det största kyrkbygget i landet, med central betydelse för hela den nya huvudstadens monumentala arkitektur (Senatstorget). I mitten av 1800-t. planerade de till Finland inflyttade svenska arkitekterna Georg Theodor Chiewitz och Carl Axel Setterberg ett flertal magnifika kyrkor, bl.a. i Nystad, Lovisa, Björneborg och Vasa. Under senare delen av 1800-t. uppfördes många kyrkor i nygotik; bland dem kan särskilt nämnas den av A.E. Melander ritade Johanneskyrkan i Hfrs (1888-91).

Den nationalromantiska perioden kring sekelskiftet 1900 ledde till många egenartade kyrkobyggnader. Lars Soncks kyrkor (Berghälls kyrka, Tfrs domkyrka) representerar det yppersta nationalromantiken förmådde frambringa. Dessvärre förekom också under denna tid en systematisk och omfattande rivning av gamla träkyrkor, vilket senare har varit svårt att förstå.

I början av 1900-t. uppfördes några ypperliga kyrkobyggnader i den strama nyklassicism, som omfattades av bl.a. Hilding Ekelund; denne planerade Tölö kyrka (1930) i Hfrs. Även Sonck, som tidigare hängett sig åt nationalromantiken, följde tidens anda och ritade bl.a. Mikael Agricolakyrkan i Hfrs (1935). Erik Bryggmans begravningskapell i Åbo (1939) hör till det förnämsta som tillkom inom den kyrkliga byggnadskonsten efter funktionalismens genombrott. Andra namn inom den funktionalistiska kyrkoarkitekturen, som florerade under mellankrigstiden är Erkki Huttunen, Markus Tavio, Martti Paalanen och P.E. Blomstedt.

Efter andra världskriget utmärks kyrkoarkitekturen av en frigjord modernism, med osymmetriska och ofta fritt utformade bottenplaner. Här märks främst Kaija och Heikki Siréns kapell i Otnäs (1957), Alvar Aaltos fritt formade kyrkor i Vuoksenniska (1958), Seinäjoki (1960) och Lahtis (1978), Viljo Revells parabelformade kapell i Vatiala i Kangasala (1960), Aarno Ruusuvuoris strängt matematiska former i Hyvinge kyrka (1961), Kaleva kyrka i Tfrs, vars bottenplan påminner om fossila former, ritad av Reima Pietilä (1966), den i berget insprängda Tempelkyrkan i Hfrs (Timo & Tuomo Suomalainen, 1969) och Olars rödtegelkyrka i Esbo av Käpy och Simo Paavilainen (1981).

Ett särskilt omnämnande inom den moderna finska kyrkoarkitekturen förtjänar arkitekten och akademikern Juha Leiviskä, som närmast utgående från Aaltos modernistiska stilart har utvecklat en säregen, stilren kyrkoarkitektur, där han på ett närmast genialt sätt för in det naturliga ljuset i kyrksalen. Leiviskä har planerat ett flertal kyrkor och församlingsbyggnader under 1900-t.; från hans ritbord härstammar bl.a. kyrkorna i Myrbacka i Vanda (1984), Männistö i Kuopio (1992), församlingscentret i Kyrkslätt (1984) och Baggböle kyrka i Hfrs (2002). Leiviskä har visat, att k. även i framtiden kan utvecklas till tidigare oanade mästerverk. Sammanlagt finns i Finland ca 850 kyrkor, av vilka en tredjedel är träkyrkor. Se även kapell. (H. Klemetti, Suomalaisia kirkonrakentajia 1600- ja 1700-luvuilla, 1927, Suomalaisia kirkonrakentajia 1800-luvulla, 1936; A. Heimala, Rakennusmuistomerkkimme ja niiden suojelu, 1935; C. Lindberg, Finlands kyrkor, 1935; Suomen kirkot -Finlands kyrkor, 1954-; Kauneimmat kirkkomme - Finlands vackraste kyrkor, 1962; Kyrkor i Borgå stift, 1976; E. Santakari, Kansanrakentajien puukirkot, 1977, Keskiajan kivikirkot, 1979; L. Pettersson, Kaksikymmentäneljäkulmaisen ristikirkon syntymäongelmia, 1979; Meidän kirkkomme, 1979; Suomalainen puukirkko. Finnish wooden church, 1989; M. Hiekkanen, The stone church of the medieval diocese of Turku, 1994, Suomen kivikirkot keskiajalla, 2003; H. Pirinen, Luterilaisen kirkkointeriöörin muotoutuminen Suomessa, 1996; P. Vähäkangas, Taide alttarilla, 1996; J. Martikainen, Orglar i Finland från tiden 1600-1800: deras byggare, historia, konstruktion och stil, 1997; T. Kydén, Suomen intendentinkonttorin kirkkoarkkitehtuuri 1810-1824, 1998) (Patrick Eriksson)