Helsingfors

Helsingfors, fi. Helsinki, Finlands huvudstad och största stad; belägen i Nyland, Södra Finlands region. Areal 716 km2 varav 214 km2 landareal, invånare 588 549 varav 6 % svenskspråkiga (2010).

Stadens centrala delar har ett vackert läge mot Finska viken på en bergig och kuperad, av vikar omgiven halvö s.v. om Vanda ås mynning, där Helsingfors ursprungligen grundades. Till Helsingfors hör flera öar, ytterst ett bälte mindre och på ömse sidor om själva stadsudden de stora öarna Drumsö, Brändö och Degerö. Genom landhöjning och utfyllning har strandlinjen starkt förändrats på flera platser, holmar förenats med fastlandet (bl.a. Broholmen, Ärtholmen, Sundholmen och Hanaholmen) och vikar försvunnit (Gloviken). Ett vidsträckt grönområde, den 1976 officiellt fredade Centralparken, sträcker sig från trakten av Tölöviken i stadens centrum till Vanda å, som utmed ett avsnitt i n. utgör naturlig gräns mot Vanda stad. Administrativt indelas staden i sju stordistrikt, som i sin tur består av 33 distrikt (stadsdelarna döptes 1984 om till distrikt).

Ett interkommunalt organ för handläggning av ärenden, gemensamma för huvudstaden och dess närkommuner (Esbo, Grankulla och Vanda) skapades 1970 i Huvudstadsregionens samarbetsdelegation, som bl.a. ägnade sig åt skötseln av samtrafik- och avfallshanteringsfrågor. Vid ingången av 2010 övertogs SAD:s uppgifter av två nybildade samkommuner; Helsingforsregionens miljötjänster (HRM) och Helsingforsregionens trafik (SHT). Gemensamma frågor inom huvudstadsregionen (Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla) behandlas av Delegationen för huvudstadsregionen som sammanträder fyra till sex gånger per år. Till delegationen hör presidierna i städernas fullmäktige och stadsstyrelser samt stadsdirektörerna som bereder de frågor som behandlas. Helsingforsregionens samarbetsmöte är ett samarbetsorgan som består av förtroendevalda i 14 kommuner som ingått avtal om samarbete 2005. Mötet sammankommer två till tre gånger per år. Huvudstadsregionen (Helsingfors, Esbo, Grankulla och Vanda) hade 2010 lite över 1 milj. inv., medan Helsingforsregionen, vilket innefattar Helsingfors, Esbo, Grankulla, Vanda, Hyvinge, Träskända, Kervo, Kyrkslätt, Mäntsälä, Nurmijärvi, Borgnäs, Sibbo, Tusby och Vihtis samma år hade drygt 1,3 milj. inv. Inom Helsingfors metropolområde med sammanlagt 61 kommuner i landskapen Nyland, Östra Nyland, Egentliga Tavastland och Päijänne-Tavastland bor ca 1,8 milj. människor, eller en dryg tredjedel av landets befolkning.

I själva Helsingfors, som vid sekelskiftet 1900 hade drygt 90 000 inv. och därefter växte i rask takt fram till slutet av 1960-t., skedde under decennierna efter andra världskriget en betydande utflyttning till de 1946 inkorporerade förstadsområdena. Stadens folkmängd ökade stadigt fram till 1969 (525 000 inv.), men började därefter sjunka, och var som lägst 1982 (482 000 inv.), då en ny uppgång som bl.a. berodde på den allmänna samhällsutvecklingen inleddes. Befolkningstillväxten stagnerade några år in på det nya årtusendet, då staden hade strax under 560 000 inv.

J.A. Ehrenströms ursprungliga stadsplan från 1810- t. följer rutnätsystemet. Det äldsta Helsingfors utbreder sig innanför Södra hamnen och koncentrerar sig kring Senatstorget, som i sin tur domineras av den monumentala Helsingfors domkyrka, liksom universitetet, universitetsbiblioteket och statsrådsborgen uppförd enligt ritningar av adertonhundratalshuvudstadens skapare, C.L. Engel. Vid torget ligger även stadens äldsta stenhus, Sederholmska huset, uppfört 1755-57.

Nuvarande affärscity ligger ungefär mitt på stadshalvön. Stadens viktigaste affärsgata, Alexandersgatan, möter där den flera km långa Mannerheimvägen (t. 1942 Västra och Östra Henriksgatan-Åbovägen), som löper från Skillnaden mot n. och som kan betraktas som stadens huvudgata. I stadens centrala delar finns större grönområden kring Tölöviken (se bl.a. Djurgården och Kajsaniemi) och Lappviken, i Brunnsparken och Sibeliusparken. Parkstråket Esplanaden mellan affärsgatorna N. och S. Esplanaden har gamla anor som medelpunkt för innerstadens flanörliv.

Helsingfors fick sin första generalplan 1912 (B. Jung). V. om Tölöviken och den gamla stadskärnan ligger Främre och Bortre Tölö, som utbyggdes under perioden 1914-39 och omedelbart fick en medelklassprägel. Den n.ö. delen av innerstaden, den s.k. staden bortom Långa bron, upptas av stadsdelar som först befolkades av arbetare i den industri som starkt expanderade i huvudstaden under senare hälften av 1800-t. Ett centrum för de forna arbetarstadsdelarna är Hagnäs torg på Broholmen. I Eliel Saarinens stadsplan för Munksnäs-Haga (1915) och Stor-Helsingfors (1918) utvecklas den s.k. dispersionsprincipen (flera centra) första gången. 1920- och 30-talens generalplaner följde Saarinens idéer. Bland Helsingfors vidsträckta förstadsområden märks Brändö, Drumsö, Haga och Månsas, som under denna tid delvis planerades som trädgårdsstäder och som starkt utbyggdes efter andra världskriget. En generalplan omfattande stadens nuvarande område (exkl. Nordsjö) färdigställdes 1960. Tyngdpunkten för byggnadsverksamheten låg enligt 1970 års generalplan i n.v., n.o. och s.o. Alvar Aalto publicerade 1961 en centrumplan för H., som han reviderade 1972. Den starka kontoriseringen av stadens city motverkades under 1900-talets två sista decennier bl.a. genom byggandet av Böle och Östra centrum, dit en tunnelbanelinje drogs 1982. Generalplanen av 1990 stakade ut riktlinjerna för en genomgripande förändring av stadens struktur, den största sedan industrin på 1860-t. började omdana H. till en liten storstad. Hamnområden reserverades för boende, och i stället planerades en ny storhamn i Nordsjö, där byggnadsarbetena inleddes 2003.

Vid sidan av Engel och Aalto har flera andra namnkunniga arkitekter satt sin prägel på stadsbilden i stadens centrala delar. Av dessa kan främst nämnas Theodor Höijer, Gustaf Nyström, Eliel Saarinen och Lars Sonck. Inom bebyggelsen märks järnvägsstationen (E. Saarinen, uppf. 1906-16, perrongtak av E. Piironen, 1999), konstmuseet Ateneum (Th. Höijer, 1885-87), den finska nationalteatern Kansallisteatteri (O. Tarjanne, 1902), Svenska teatern (N. Benois, 1866), Stockmanns varuhus (S. Frosterus/O. Gripenberg, 1930) med Argos, konstmuseet Kiasma (S. Holl, 1998), Riksdagshuset (J. Sirén, 1927-31), Nationalmuseum (Gesellius, Lindgren & Saarinen, 1905-10), Olympiastadion (Y. Lindegren/ T. Jäntti, 1934-52), Folkpensionsanstalten (A. Aalto, 1952-56) och Finlandiahuset (densamme, 1968-75). Av kyrkor kan utom domkyrkan nämnas Berghälls kyrka (L. Sonck, 1909-12), som genom sitt läge uppe på en kulle dominerar omgivningen i Unionsgatans perspektiv, den grekisk-ortodoxa Uspenskijkatedralen (A.M. Gornostajev, 1868) och den i berget insprängda Tempelkyrkan (T. & T. Suomalainen, 1969), som har blivit en av stadens främsta sevärdheter. Märkliga statyer är bl.a. Runebergsstoden i Esplanadparken (W. Runeberg, 1885), Alexander II:s staty på Senatstorget (densamme, 1894), statyn över Paavo Nurmi (W. Aaltonen, 1952) vid Stadion och ryttarstoden över Gustaf Mannerheim (A. Tukiainen, 1960) vid Mannerheimvägen. Där Alexandersgatan möter Mannerheimvägen står gruppen Tre smeder (F. Nylund, 1932). I Sibeliusparken finns Eila Hiltunens mäktiga Sibeliusmonument (1967), på Salutorget en graciös fontän av Ville Vallgren (Havis Amanda, 1908). Enskilda byggnadsverk och offentliga skulpturer omnämns även i samband med distrikten (stadsdelarna), som i detta verk behandlas under separata uppslagsord.

Helsingfors är Finlands administrativa, kulturella och kommersiella centrum. Staden är säte för de högsta statsorganen och de viktigaste offentliga affärs- och ämbetsverken. Majoriteten av landets större industriföretag har huvudkontor där, likaså flertalet banker och försäkringsbolag. De största varuhusen och partiaffärerna finns i Helsingfors, som även är säte för de största förlagen. I Helsingfors finns vidare centralbanken Finlands Bank och landets enda verksamma börs. För den kyrkliga administrationen inrättades Helsingfors stift 1959.

Utom regering och riksdag samt den centrala förvaltningsapparaten hyser Helsingfors en stor del av landets viktigaste kultur- och bildningsanstalter: Helsingfors universitet är Nordens största, medan musikuniversitetet Sibelius-Akademin är tredje störst i Europa, vidare finsk och svensk handelshögskola, teaterhögskola, konstindustriell högskola - denna betraktas som en av de främsta designskolorna i världen - och bildkonstakademi. Bland biblioteken märks Helsingfors universitetsbibliotek, Riksdagsbiblioteket och Helsingfors stadsbibliotek, bland de talrika museerna Nationalmuseum, Statens konstmuseum och Helsingfors stadsmuseum. Helsingfors har stående opera och tiotals teatrar, bland dem den tvåspråkiga stadsteatern och flera svenskspråkiga scener, samt egen stadsorkester. Flertalet av landets vetenskapliga, vittra och ekonomiska samfund samt föreningar har säte i huvudstaden. Där ligger även Riksarkivet, som är Nordens mest besökta offentliga arkiv. Ett stort antal biografer möjliggör ett ytterst mångsidigt filmutbud. Nöjesparken Borgbacken är ett av landets viktigaste turistmål.

Landets största dagstidning, Helsingin Sanomat, utkommer i Helsingfors, liksom även partihuvudorganen Uutispäivä Demari (sdp), Kansan Uutiset (vf) och Suomenmaa (c), kvällstidningarna Ilta-Sanomat och Iltalehti samt handelstidningarna Kauppalehti och Taloussanomat. H. är även centrum för radio och tv-verksamheten i landet med stora studiobyggnader för det statliga rundradiobolaget Yle och kommersiella MTV i Böle.

En kejserlig donation i början av 1900-t. befrämjade uppkomsten av en "sjukhusstad" i Mejlans, där flera av landets viktigaste offentliga specialkliniker och centrala medicinska forskningsinstitutioner är belägna.

Huvudstadsregionen är starkt industrialiserad. Under senare delen av 1900-t. flyttade dock flera storindustrier bort från själva Helsingfors, vilket gav utrymme för nytt bostadsbyggande bl.a. i Sörnäs och Gräsviken. Antalet industriarbetsplatser minskade under perioden 1960-2000 från ca 80 000 till drygt 50 000. De viktigaste industrigrenarna är metallindustri (inkl. elektronik- och elektroteknisk industri) och grafisk industri (inkl. förlagsverksamhet) samt livsmedelsindustri. Stadens största industriella arbetsgivare är numera ABB Industry Oy, vars anor går tillbaka till Gottfrid Strömbergs elektrotekniska industrier i slutet av 1800-t., skeppsvarvet Kvaerner Masa-Yards, grundat 1864 som Sandvikens skeppsdocka, och Nokia Networks Oy. Dessa tre företag hade samtliga mellan 1 500 och 2 000 arbetstagare 2002. Störst inom den grafiska industrin är SanomaAbp Oyj; f.ö. märks Helsinki Media Oy, Yhtyneet Kuvalehdet och Edita Oyj. Av livsmedelsindustriföretag kan nämnas Valio Oy och Oyj Hartwall Abp.

Staden är Finlands viktigaste järnvägsknut med centralstation och landets näststörsta station Böle samt ytterligare ett dussin stationer. Huvudbanan till det inre av Finland är dragen genom landets tätast bebyggda område och således viktig även för närtrafiken. Från Kustbanan, som betjänar vissa av stadens västliga förorter, utgår en stadsbana till Mårtensdal i Vanda. En förortsbana som löper parallellt med Kustbanan till Alberga i Esbo invigdes 2002. För lokaltrafiken mellan centrum och de östliga förorterna inleddes 1971 byggandet av en tunnelbana (metro), som togs i bruk i början av 1980-t. Den kollektiva lokaltrafiken sköts dock fortfarande till stor del med buss och spårvagn; spårvagnstrafik bedrivs av det kommunala trafikverket, som har anor från 1800-t.

Från Helsingfors utgår ett stort antal fjärr- och lokalbusslinjer; stadens bussterminal är den livligast trafikerade i Europa. Den har till stora delar förlaggts under gatuplanet i Kampen där fjärr-, gods- och västlig närtrafik koncentreras 2006. För den starkt expanderande biltrafiken byggde man under decennierna efter andra världskriget utfartsleder i flera riktningar från stadsudden. Flertalet av landets viktigaste vägar har sin ändpunkt i Helsingfors, som omges av tre omfartsleder. Helsingfors-Vanda flygplats ligger ca 25 km från centrum. Den gamla flygplatsen i Malm används idag främst av sportflyget. Helsingfors är landets största importhamn för styckegods och torra bulklaster; de viktigaste för utrikesfarten var tidigare Västra hamnen och Sörnäs hamn. Dessa kommer att bli bostads- och kontorsstadsdelar sedan godshamnsverksamheten flyttades till Nordsjö 2008. Helsingfors har även en omfattande passagerartrafik på utlandet med reguljära linjer till Stockholm och Tallinn, som årligen frekventeras av ca åtta miljoner passagerare från Skatudden, Södra hamnen och Västra hamnen.

Helsingfors, som grundades i en svenskspråkig bygd, var länge en huvudsakligen svenskspråkig stad, där den finsktalande befolkningen först kring sekelskiftet 1900 blev talrikare än den svenska. Räknat i absoluta tal ökade stadens svenska befolkning fram till 1950-t., men relativt sett har den stadigt minskat, särskilt sedan uppgången i absoluta tal bl.a. på grund av utflyttningen till grannkommunerna förbyttes i en nedgång (se grafen). Trots denna tillbakagång är Helsingfors fortfarande ett viktigt centrum för Svenskfinland med många av dess centrala kulturella institutioner (bl.a. Svenska teatern, Finlands svenska nationalscen) och ett rikt föreningsliv med bl.a. Svenska litteratursällskapet, Svenska kulturfonden, Föreningen Konstsamfundet och Svenska folkskolans vänner som centrala institutioner. En ny inrättning är yrkeshögskolan Arcada, för vilken man i början av 2000-t. färdigställde ett campusområde vid Arabiastranden. I staden utkommer Hufvudstadsbladet, som är landets enda svenska rikstidning. Landets två största svenskspråkiga bokförlag, Schildts Förlags Ab och Söderström & C:o Förlags Ab, arbetar i Helsingfors. Ett svenskspråkigt regionalprogram för huvudstadsregionen, Radio (Vega) Mellannyland, inledde sina sändningar från Helsingfors 1976.

Historia. Grundläggningen av Helsingfors år 1550 hörde organiskt samman med Gustav Vasas ekonomiska strävanden och utrikespolitik. Konungen ansåg att Sverige, som höll på att lösgöra sig från hansans kontroll, behövde starka stödjepunkter för sin handel, vilka kunde konkurrera med dragningskraften hos Reval och även Narva s. om Finska viken. Kungens tromän som skulle utse plats för den nya staden valde först ön Sandhamn, därefter området kring Forsby vid Vanda ås utflöde i Gammelstadsviken. Staden fick namn efter Helsinge fors i ån.

Under sitt första sekel förde Helsingfors ett tynande liv och motsvarade inte förhoppningarna. Staden förmådde inte locka utländska skepp och köpmän från Finska vikens sydsida till den finländska kusten. Under drottning Kristinas förmyndarregering flyttades staden 1640 från Vandas stränder till platsen för dess nuvarande centrum, Estnässkatan.

"Det nye Helsingefors" erhöll alla de privilegier som utmärkte merkantilismens tidevarv, bl.a. de vidsträcktaste stapelrättigheterna vid sidan av Åbo och Viborg. Inte heller denna gång uppfylldes förväntningarna: då stora nordiska kriget bröt ut var Helsingfors en stillsam småstad, som därtill totalförstördes 1713. Då de svenska och finländska trupperna retirerade norrut från staden, lämnade de endast rykande ruiner efter sig som byte för de ryska erövrarna.

Helsingfors var sedan en rysk garnisonsstad ända till Nystadsfreden (1721), och återfick därefter sin tidigare ställning, men dess liv måste än en gång börja från början. Förstörelsen hade varit så grundlig, att de stadsbor som återvände inte kunde identifiera ens tomterna för sina forna hus och hem.

Ett uppsving i Helsingfors historia inleddes 1748, då fästningsbygget Sveaborg påbörjades på de dittills obebodda Vargskären. Samma år inleddes den direkta s.k. Spanienfarten, som innebar nya handelsförbindelser för Helsingforsborna ända bort till Medelhavet. Tack vare det kulturella och politiska uppsving som Sveaborgsbygget medfört förändrades staden under omställningen efter 1808-09 års krig.

År 1812 upphöjde Alexander I Helsingfors till huvudstad för det nya autonoma storfurstendömet Finland. Staden väntades bättre än det svenskt orienterade Åbo kunna tjäna landets nya husbonde. Kejsaren sparade inte på anslagen då ett nytt centrum på hans befallning anlades i Helsingfors. Från denna tid härstammar de monumentala centralkvarteren kring Senatstorget, vilka tämligen renodlat följer empirens tidsmode. Byggherrarna för det nya Helsingfors var främst statsrådet J.A. Ehrenström och den tyskfödde arkitekten C.L. Engel. De utrustade Helsingfors med en stadsplan, som i senare omarbetad form alltjämt gäller för huvudstadens administrativa centrum. Inflyttade ryska affärsmän (Sinebrychoff, Kiseleff, Nikolajeff m.fl.) spelade en framträdande roll i den expanderande stadens näringsliv.

Under förra hälften av 1800-t. var Helsingfors en ljus, pastelltonad trädgårdsstad, ovanligt rymligt tilltagen för en småstad. Först med tillkomsten av järnvägen Tavastehus-Helsingfors 1862 började denna idyll vika undan för ett allt mera industrialiserat samhälle. Nu började en inflyttning från landsorten till Helsingfors, som fortsatt ända fram till våra dagar. Staden blev landets största industriort och passerade på samma gång sina forna medtävlare Åbo och Viborg som landets främsta hamnstad. Även om Helsingfors först på 1920-t. som huvudstad i det självständiga Finland började bli en modern storstad, var det redan i början av 1900-t. ett mål för en allt större folktillströmning.

Staden, som besatts av de röda under kriget 1918, befriades i april detta år av den tyska Östersjödivisionen. Under andra världskriget led Helsingfors i jämförelse med åtskilliga andra europeiska storstäder relativt lindriga skador (februaribombardemangen).

År 1946 skedde en omfattande inkorporering av förorter, och Helsingfors förvandlades till ett Stor-Helsingfors med inemot en halv miljon invånare. 1966 förenades Nordsjö i dåvarande Helsinge med huvudstaden och vid ingången av 2009 förenades den s.k. Västerkullakilen i Vanda och Östersundom i Sibbo med Helsingfors. Tack vare sina maritima förbindelser och sin livaktiga industri och mångsidiga service är Helsingfors fortfarande landets ekonomiska huvudort, liksom det även allt sedan universitetets överflyttning till staden (1828) har varit rikets obestridliga kulturcentrum. Bl.a. tack vare utländsk invandring fick Helsingfors under 1900-talets sista decennier en allt mer kosmopolitisk prägel. Det sena 1900-talets starka ekonomiska utveckling och politiska omständigheter har gjort att Finlands huvudstad i dag har en aldrig tidigare skådad tyngd i förhållande till sin omgivning i Östersjöregionen. - Se även uppslagsord under distrikten Baggböle, Berghäll, Bocksbacka, Bortre Tölö, Botby, Brändö, Böle, Degerö, Domarby, Drumsö, Estnäs, Gammelstaden, Grejus, Haga, Hertonäs, Jakobacka, Kampmalmen, Kvarnbäcken, Kårböle, Ladugården, Malm, Mellungsby, Munksnäs, Månsas, Nordsjö, Parkstad, Skomakarböle, Sockenbacka, Ulrikasborg, Vallgård, Åggelby och Åshöjden samt hänvisningar i samband med dessa. (Helsingfors stads historia I-V, 8 bd, 1950-67; Helsingfors stads historia efter 1945, 2 bd, 2002-03; Entisaikain Helsinki, 10 bd, 1936-80; R. Hertzberg, Helsingfors för trehundra år sedan och i våra dagar, 1888; P. Nordmann, Bidrag till Helsingfors stads historia, 5 bd, 1905-08; T. Janson, Boken om Helsingfors, 1926; H. Hildén, Strövtåg i Helsingforstrakten, 1927; A.W. Rancken, Helsingfors genom fyra sekler, 1926, Helsingfors från småstad till storstad, 1932, Helsingfors Stad och landsbygd, 1937; N. Wasastjerna, En krönika om Helsingfors, 1941; Vår stad, en bok om Helsingfors, 1947; Vår huvudstad Helsingfors, huvudred. G. Mårtenson, 1950; E.E. Suolahti, Helsingfors. 1550-1950, 1950, Helsingin neljä vuosisataa, 2:a omarb. uppl. 1972; M. af Schultén, Helsingfors, stad vid havet, 1956; S. Sahlberg, Vår hemstad Helsingfors, 1956; S-E. Åström, Samhällsplanering och regionplanering i kejsartidens Helsingfors, 1957; M.J. Lahti, Kuinka Helsinkiä on rakennettu, 1960; I. Lundén Cronström, Här är Helsingfors., 1964; V. Helander/M. Sundman, Vems är H., 1970; Helsingfors gatunamn, red. A. Pesonen, 1971; Helsingfors. stads förvaltning, 1974; Å. Sandholm, Hospitalet i Helsingfors 1550-1840, 1974; K. Ollila/K. Toppari, Puhvelista Punatulkkuun, 1977; U. Somerkivi, Helsingfors folkskolors historia, 1979; N.E. Wickberg, Senatstorget, 1981; P. Tommila, Helsinki kylpyläkaupunkina 1830-50-luvuilla, 1982; H. Lilius, Esplanadi 1800-luvulla, 1984; T. Herranen, Gasverket i H. 1860-1985, 1985, Från hästomnibussar till metro, 1988; M-L.Rönkkö m.fl., Koti kaupungissa: 100 vuotta asumista Helsingissä, 1986; Z. Topelius, Muistiinpanoja vanhasta Helsingistä, 1986; A. Litzen, Vapaa kasvu Helsingin esikaupunkialueella 1900-1970, 1987; B. Lönnqvist/M-L. Rönkkö, Helsingfors: Från kungsgård till storstad, 1988; M. Heikkinen, Helsinki, 1989; Tietoa, taitoa, asiantuntemusta: Helsinki eurooppalaisessa kehityksessä 1875-1917, 3 bd, 1992; G.C. Schoolfield, Helsinki of the czars: Finland´s capital: 1808-1918, 1996; S. Palminen, Rakkaudella, Helsingin satama, 1996; K. Hackzell/K. Toppari, Töölöntullin molemmin puolin, 1997; V. Zilliacus, Alla tiders Helsingfors, 1998; Helsingfors, Östersjöns dotter: en kort biografi, 1999; Nokea ja pilvenhattaroita: helsinkiläisten ympäristö 1900-luvun vaihteessa, red. S. Laakkonen, 1999; E. Kruskopf, Stadens stoder: om offentlig skulptur i Helsingfors., 2000; Näkökulmia Helsingin ympäristöhistoriaan, red. S. Laakkonen m.fl., 2001; M. Bell/M. Hietala, Helsinki - the innovative city, 2002; Venäläiset kauppiaat Helsingin historiassa, red. S.K. Kuhlberg, 2002)