Finlands historia: Medeltiden



Medeltiden. Finlands h. börjar på 1100-t., då den europeiska medeltiden stod i sitt flor och de skandinaviska länderna kristnats ett par sekler tidigare. De s.k. Österlanden (Finland, avsn. Namnet) beboddes av finska stammar som länge stått i förbindelse med grannländerna vid Östersjön. (Egentliga) Finland och Tavastland nämns på svenska runstenar från 1100-t. Den arabiske geografen Idrisi skildrar 1154 Tavastland som en folkrik bygd. I ryska krönikor uppträder tavasterna från 1143 i samband med ömsesidiga krigståg. Karelarna nämns där från 1137 som bundsförvanter och tidtals tributpliktiga till Novgorod. Trots detta bevarade de länge ett visst oberoende. Överhuvud bör de finska stammarnas äldsta öden ses mot bakgrunden av den skandinaviska vikingatiden med skattländer vid Östersjön och varjagfurstendömen i Ryssland.

Om man frånser de isländska sagornas och den danske hävdatecknaren Saxos uppgifter om forna erövringar i ö., är de äldsta vittnesbörden om en svensk expansion från 1100-t. Åland som förefallit avfolkat koloniserades på nytt före det s.k. första korståget (korståg), vanligen daterat ca 1155-57. Under seklets senare hälft fick kristendomen och svenska kronan ett allt starkare fotfäste. Samtidigt fortsatte den svenska kolonisationen i skärgården och på fastlandet.

På 1200-t. fick kyrkan fastare former. Biskopsstolen flyttades efter 1229 till Korois vid Åbo. Förhållandet skärptes till Novgorod, som sökte lägga under sig Karelen. En hednisk reaktion bland tavasterna utlöste ca 1238 det andra korståget, varpå också ö. Nyland "sattes med kristna män". Den svenska expansionen avslutades genom Viborgs grundläggning 1293 under Tyrgils Knutsson. Fred slöts i Nöteborg 1323 (Nöteborgsfreden), då de karelska gislalagen Savolax, Jääskis och Äyräpää erkändes som svenska. Gränsens sträckning förblev i sekler en tvistefråga. Karelens kärnområde vid Ladoga anslöts till Novgorod och befolkningen antog den ortodoxa tron.

Det äldsta, gemensamma bandet mellan de svenska Österlanden var biskopsdömet. Kyrkans insats stärktes genom grundandet av ett dominikankonvent i Åbo 1249 (kloster). Det blev en härd för mission och prästutbildning och förmedlade andliga kontakter både med Skandinavien och Europa. Domkapitlet kom till ca 1280 och därmed småningom en katedralskola. Den första inhemska biskopen, Magnus, valdes 1291 och Åbo domkyrka invigdes 1300. Kort därpå omtalas de första studenterna från stiftet i Paris, som medeltiden igenom blev vår främsta bildningshärd på kontinenten. Ett svårt avbräck var novgorodernas anfall på Åbo 1318, då domkyrkan och biskopsgården Kustö (Kustö slott) brändes med arkiv och klenoder. En ny uppgång följde under de svenskfödda biskoparna Bengt och Hemming. Den svenska och den finska kolonisationen i Österbotten tog ny fart efter Nöteborgsfreden, och 1374 fixerades gränsen till Uppsala ärkestift mellan Kemi och Torneå (Kaakamojoki).

I äldsta tid uppbar biskopen också kronans skatt i landet, men under senare delen av 1200-t. organiserades Åbo, Tavastehus och Viborgs slottslän. Kung Magnus Ladulås (regerade 1275-90) gav 1284 sin bror Erik titeln hertig av Finland (Finland, hertigdöme). Samma titel bars från 1302 med verklig makt av Magnus son Valdemar. Nya län uppkom efterhand kring Kumogård och Borgå samt under konung Albrekt kring Raseborg, Kastelholm och Korsholm (se även borgar). Hövitsmannen på Åbohus eller i "Finland" hade ofta uppsikt över Satakunta och v. Nyland, stundom även över Tavastland, medan ö. Nyland ofta lydde under Viborg, rikets ö. hörnsten.

Från 1340 var alla Österlanden någon tid samlade under en hövitsman. 1353-57 var konung Magnus gunstling Bengt Algotsson deras hertig. Därpå innehades Viborg och Tavastehus av drotsen Nils Turesson (Bielke), som tidigt slöt sig till konung Albrekt. Däremot fick kungen Åbo slott i sin hand först efter en lång belägring 1365. Slutligen pantsatte kung Albrekt (av Mecklenburg, 1363-89) ca 1370 utom andra riksdelar också hela Österland till drotsen Bo Jonsson (Grip), efter vars död 1386 slottslänen åter skildes.

De olika landskapen har från början bildat rättsområden med egna ting och svenskt påverkad sedvänjorätt (fornfinsk rätt), ofta nära ansluten till Hälsingelagen. Landslagen började tillämpas på 1350-t. Vid samma tid fick Österlanden en gemensam lagman; den förste kände var Nils Turesson. Konung Håkan (Magnusson, 1362-64) utfärdade 1362 det brev, genom vilket Österland fick rätt att delta i kungavalet i likhet med rikets övriga lagsagor (kungar).

I samband med konung Albrekts avsättning 1389 satte sig vitaliebröderna för en tid i besittning av Korsholm. Slutligen inträdde under drottning Margareta (1389-1412) och Erik av Pommern (1412-39) en tid av fred och reformer. Erik besökte själv Finland ett par gånger. Rättskipningen ordnades, landet indelades i härad, en landsrätt inrättades för att döma i kungens frånvaro och slutligen delades Österland 1435 i Norr- och Söderfinne lagsagor (lagsaga). Skatteuppbörden reglerades (Erik av Pommerns skattebok 1413) och skattejord som olagligt kommit under kyrkan eller frälset (frälse) återkallades. Under konung Erik började frälset ta fastare form som stånd. Lågfrälset var talrikt i de sydliga landskapen och stod bönderna nära. Försvarssynpunkter gjorde att statsmakten uppmuntrade till rustning. De riksviktiga slottslänen förlänades vanligen åt stormän från Sverige, men vid sidan av dessa framträdde inhemska frälsemän som efter hand förvärvade gods och som både kunde inneha kronans län, väljas till lagmän och vinna säte bland rikets stånd.

Kyrkan fick 1412 i Magnus II (Tavast) en framstående biskop, som under en orolig tid förde stiftets talan och gjorde sig gällande i rikets råd. Domkapitlet utvecklades till ett centrum för kult, undervisning och förvaltning. Från mitten av 1300-t. var alla biskopar och prelater universitetsutbildade. Känd för sin lärdom var biskop Olaus Magni. Organisationen utbyggdes med prosterier och nya socknar efter hand som bygderna växte ut. Under biskop Konrad Bidz ersattes åtskilliga träkyrkor med kyrkor av sten. Hans efterträdare Magnus Nicolai Särkilaks (Stjernkors) beflitade sig om folkundervisningen. Verksam hjälp hade sockenprästerna i dominikaner och franciskaner. I Nådendal grundades ett birgittinkloster (Birgittaklostret) som en härd för litteratur och kvinnoutbildning.

Städerna förblev anspråkslösa under hela medeltiden. Vanligen räknar man med sex medeltida städer: Åbo, Viborg, Ulvsby, Raumo, Borgå och Nådendal. Endast Åbo och Viborg torde ha haft ett par hundra borgare. Det tyska inslaget var i äldre tider dominerande, i synnerhet i det förmögnare skiktet med relationer till hansaköpmännen i Reval och Lübeck (hansan). Senare förstärktes det svenska elementet. Inrikes konkurrerade Stockholm med Åbo om handeln. De bottniska städerna fick inte bedriva utrikeshandel (bottniska handelstvånget). Däremot seglade man från sydkusten till Reval (Tallinn). På längre håll växte Danzig efter hand i betydelse framom Lübeck.

Exportvarorna var främst fisk, hudar och pälsverk, smör och sältran, i viss mån även hästar. En nödvändig importvara var saltet, som kom från Lüneburg, i n. även från Vitahavskarelen. Viktiga varor var också metaller, verktyg, husgeråd och vissa år spannmål, vilket man allt kunde få i både Stockholm och Reval. Lyxvaror som vin, kryddor och finare tyger erhölls från Tyskland. Utom städernas köpmän bedrev också kyrkan, främst domkapitlet i Åbo, och frälset, främst slottshövitsmännen i Viborg, handel med skattepersedlar mot å ena sidan kyrkvin, kyrkliga prakttextilier, konstverk och böcker, å andra sidan krigsförnödenheter och andra industriprodukter.

Bönderna åtnjöt de hävdvunna friheter som tryggades genom rikets lagar. Vid sidan av de sydligare kärnbygdernas åkerbruk bedrevs i de skogrika randområdena - särskilt i Karelen och Savolax - svedjebruk. Boskapsskötseln var väsentlig i nybygderna; den avkastade smör och ost, hudar och ull. I n. och även i det inre av landet förekom renskötsel. Kustvattnen liksom älvar och sjöar gav rikliga fångster av strömming och torsk, gäddor och lax. I skärgården bedrevs säljakt och fågelskytte, i skogsmarkerna jakt på pälsdjur och skogsfågel (erämark). Till allt detta kom en livlig bondeseglation och handel med livsmedel, både inbördes och med städerna. Utkomstmöjligheterna var många och varierande, vilket lindrade oårens verkningar, liksom den glesa bebyggelsen bör ha hejdat spridningen av farsoter. Befolkningsökningen avlastades genom den fortgående bygdeexpansionen liksom genom flyttning till städerna, inte minst till Stockholm och till Reval, men även till Mälardalens landsbygd. I landsförsvaret spelade bönderna fortfarande sin viktiga roll vid uppbåd man ur huse, särskilt i Karelen, Savolax och Norrbotten, där det inte fanns något frälse. Också ledungen (ledung) syns ha hållits vid makt ännu på 1400-t. I rättskipningen på olika plan hade bönderna sin plats som medlemmar av nämnden vid häradsting, lagmansting och konungsräfsteting, i sistnämnda fall till lika antal med frälsemän. Utöver allmogens medverkan vid kungaval började från 1430-t. dess representanter kallas till riksmöten (riksdagarna). Skatterna till kronan och kyrkan (grundskatter, tionde) utgick mestadels in natura, men var anpassade till de olika bygdernas näringsfång (finska rätten). Vid medeltidens slut var över 90 % av alla gårdar och hemman skattejord, 3 % tillhörde kyrkan, lika mycket frälset, medan kronans innehav var obetydligt. I det övriga Sverige uppgick skattejorden endast till ca 50 %. Hela folkmängden, fördelad på ca 30 000 hemman, kan ha räknat 200 000-300 000 personer.

På grund av förbindelserna över havet och kanske också rikliga skatteintäkter kom i synnerhet Åbo och Viborgs slottslän att spela en roll i unionstidens politiska förvecklingar. Engelbrekts resning understöddes 1434 verksamt av hövitsmannen på Kastelholm Erik Puke, som senare avrättades för att han korsat Karl Knutssons planer. Bonderesningen fick en försenad återverkan i det s.k. Davids uppror (David) i Satakunta 1438-39 som uppenbarligen riktade sig mot skattetrycket. Viborg och Raseborg låg i den unionsvänlige drotsen Kristiern Nilssons (Vasa) händer, men tillföll 1442 jämte Tavastehus Karl Knutsson (1448-57, 1464-65 och 1467-70), som först fått vika för unionskonungen Kristofer (av Bayern, 1441-48). Karl regerade med mycken ståt och skötte relationerna både till Novgorod och till Baltikum. Den härsmakt han disponerade var ett starkt argument för hans val till konung 1448.

Då konung Karl i sin tur 1457 måste rymma fältet för Kristian I (1457-64), hyllades denne i Åbo av företrädare för alla fyra stånden östanhavs. Kristian fick ännu 1464 väpnat stöd av biskop Konrad Bidz, som förhöll sig avvisande till Karl. Denne fick vid sin tronavsägelse 1465 Raseborgs och Korsholms län jämte Satakunta, vilka han innehade tills han två år senare för tredje gången blev konung.

Vid denna tid hade Erik Axelsson (Tott) och hans bröder nått en dominerande ställning i riket och redan ett par gånger spelat kungamakare. Erik hade som belöning för sin insats av Kristian I fått Viborgs och Tavastehus slottslän, Ivar Axelsson satt på det danska Gotland och den yngste brodern Laurens på Raseborg. Förhållandet fortfor också sedan Sten Sture 1460 blivit riksföreståndare. Erik Axelsson ägnade möda åt att trygga rikets östgräns och sin egen position; han förstärkte Viborgs slott, byggde en mur kring staden och uppförde slutligen - i strid mot Nöteborgsfördraget - Olofsborg i Savolax. Hotet från ö. ökade sedan storfursten i Moskva 1478 lagt under sig Novgorod. Efter Eriks död 1481 höll Ivar och Laurens ett par år framåt hans finska län.

Mot seklets slut skärptes förhållandet till Moskva alltmer. Gränslinjen var oklar. Savolaxarna koloniserade efter hand vad de ansåg vara deras gamla erämarker. Ett ständigt gränskrig rådde. Slutligen gick ryssarna 1495 till anfall mot Viborg. Läget syntes kritiskt, men staden räddades (Posse, Knut). Kriget fortsatte året därpå med fruktansvärda härjningar. Svenskarna förstörde Ivangorod vid Narva.

Efter ett stillestånd 1497 förblev läget labilt, men den nye hövitsmannen på Viborg, Erik Turesson (Bielke), lyckades förbättra relationerna till Novgorod och verkade med framgång till landets förkovran. I stället utbröt under riksföreståndaren Svante Nilsson ett förhärjande krig med Danmark vilket också lamslog sjöfarten i n. Östersjön. Den danske amiralen Otto Rud härjade på Åland och plundrade 1509 Åbo.

Den danske konung Hans hade en kort tid erkänts också i Sverige och då låtit sin son Kristian (1520-23) hyllas i Stockholm. Efter faderns död 1513 gick denne på nytt till anfall mot Sverige, där Sten Sture d.y. innehade makten till sin död 1520. Kristian II tågade därefter in i Stockholm och vann också slotten östanhavs, men året därpå igångsatte Gustav Eriksson (Vasa) sin resning mot unionskungen. Kampen blev hård, då amiral Sören Norby behärskade Östersjön, men slutfördes under Erik Flemings ledning, och 1523 var den nyvalde konung Gustav obestridd herre också över den ö. landsändan.

Vid medeltidens slut var Åbo biskopsdöme det enda fasta bandet mellan de finska landskapen. Samma område täcktes av de två lagmansdömena, vilkas gräns löpte längs Aura å och vidare mot nordost. Slottslän och fögderier var tidvis samlade kring Åbo och Viborg, endast undantagsvis under samme innehavare (Bo Jonsson, Sten Sture d.ä. 1497), men då även tillsammans med västsvenska län. I stället omfattade Korsholms län från 1370-t. till Karl Knutsson också Västerbotten. En enda gång, under krisåren 1504-11, styrdes hela landet från Viborg av Erik Turesson (Bielke). Se även fogdar och länsväsen. (Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I-XXI, 1956-78; Finlands historia 1, 1993; J. Jaakkola, Suomen historia III-IV, 2:a rev. uppl. 1958-59; Suomen historian käsikirja I, 2:a uppl. 1964; V. Voionmaa, Suomen keskiajan tutkimuksia, 1912: S. Suvanto, Suomen poliittinen asema 1483-97, 1952: H. Pohjolan-Pirhonen, Suomen poliittinen asema 1512-23, 1953; Suomen varhaiskeskiajan lähteitä, red. M. Linna, 1989; J. Gallén, Finland i medeltidens Europa: valda uppsatser, 1998; M. Kallioinen, Kauppias, kaupunki, kruunu: Turun porvariyhteisö ja talouden organisaatio varhaiskeskiajalta 1570-luvulle, 2000; T.M.S. Lehtonen, Hopeamarkkojen evankeliumi, 2000; Ristin ja Olavin kansaa: keskiajan usko ja kirkko Hämeessä ja Satakunnassa, red. M-L. Linder m.fl., 2000; K. Tarkiainen, Sveriges Österland: från forntiden till Gustav Vasa. Finlands svenska h. 1, 2008) (Jarl Gallén/Lena Huldén)


hist_Medeltiden_korstaagen.FinlNationalmus.jpg

Parti av Henrik den heliges kenotafium i Nousis kyrka, återgivande första korståget. Stensarkofagen som anskaffades av Magnus Tavast på 1420-t. är täckt med graverade mässingsplattor som återger scener ur helgonets liv. Foto: Finlands Nationalmuseums samlingar.

HIST_Aabo_LK_KMaentylae.jpg

Åbo slott var den viktigaste av de tre stora riksborgarna i Österlanden. Det anlades på 1280-t. som ett rektangulärt kastell och byggdes under de följande århundradena ut till ett mäktigt fäste. Här en vy från inre borggården. Foto: Lehtikuva Oy, K. Mäntylä.

HIST_Viborgs_slott.LKMBjoerkman.jpg

Viborgs slott, i många sekler Finlands lås i öster, var nummer två i betydelse av de stora riksborgarna. Borgen började byggas efter tredje korståget 1293. Foto: Lehtikuva Oy, M. Björkman.

HIST_Tavastehus_slott._LK_P._Sakki..jpg

Tavastehus uppfördes som ett lägerkastell på 1280-t. och fick sin slutgiltiga skepnad på 1500-t. Genom sitt läge inne i landet och efter Nöteborgsfreden 1323 långt från gränsen i ö. var dess tyngd mindre än de två övriga riksborgarnas. Foto. Lehtikuva Oy, P. Sakki.
Aktörer
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 03.05.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 03.05.2011 av Import