Åbo, fi. Turku, stad i Sydvästra Finlands region och tillika regionens huvudort, belägen vid mynningen av Aura å. Areal 246 km2, invånare 178 630, varav 5,3 % svenskspråkiga (2011). Åbo är numera Finlands till folkmängden femte stad. Åboregionen, som förutom Åbo omfattar 17 omkringliggande kommuner, hade 2005 drygt 300 000 inv. Staden är säte för ärkebiskopen (Åbo ärkestift) och Åbo hovrätt (hovrätter) samt för tre universitet.
Det centrala Åbo är en rutnätstad, som följer den stadsplan C.L. Engel gjorde upp efter Åbo brand 1827; det utbreder sig på båda sidor om Aura å och är delvis byggt på bergshöjder (bl.a. Samppalinna- och Vårdbergen på ö., Kakola- och Puolalabergen på v. stranden) som till stor del bevarats som grönområden. Staden omfattar även vidsträckta skogs- och slättbygder kring det äldsta Åbo, vilka inkorporerades på 1900-talet. Förorter uppstod redan under 1800-talets sista decennier i S:t Marie och S:t Karins. Stadsbilden i centrum domineras av domkyrkan (Åbo domkyrka) och de kring denna belägna empirekvarteren; där märks bl.a. det gamla akademihuset (C.C. Gjörwell, uppf. 1812-15, inrymmer nu domkapitlet och hovrätten samt den vackra Solennitetssalen) och Åbo Akademis huvudbyggnad (Ch. Bassi, 1833). Planteringarna intill pryds av Per Brahestoden (W. Runeberg, 1888) och statyn av H.G. Porthan (C.E. Sjöstrand, 1864), en av stadens förnämsta offentliga skulpturer. Till Åbo hör i dag även skärgården fram till Pargas i s.; större öar är Kakskerta, Hirvensalo med det idylliska trähussamhället Beckholmen och Runsala.
Åstränderna kantas av ståtliga byggnader, på v. stranden från s. till n. räknat bl.a. av Radisson SAS Marina palace hotel (J. Rantanen, 1973), stadshuset (Ch. Bassi, 1812, urspr. societetshus, stadshus sedan 1885 med fasader av F.A. Sjöström) och stadsbiblioteket (K.A. Wrede, 1903), på ö. stranden bl.a. av Wäinö Aaltonen-museet (M. & I. Aaltonen, 1967), statens kanslihus (H. Stenros/R.V. Luukkonen, 1967), stadsteatern (R.V. Luukkonen/H. Stenros, 1962), Katedralskolan (nuv. fasad av P.J. Gylich, 1830, portal fr. 1724, källarvalv delvis från medeltiden) och n. om domkyrkan av Sibeliusmuseet. Över ån löper fem broar i det centrala Åbo. Konstmuseet uppe på Puolalabacken intar en dominerande plats och överblickar Salutorget som omges av affärshus, bl.a. Wiklunds varuhus (uppf. 1957-74) och det tidigare bankpalatset (V. Revell 1964). Vid torget ligger även Åbo svenska teater (grundplan av P.J. Gylich, fasad av C.L. Engel, 1839) och ortodoxa kyrkan (C.L. Engel, 1846). Andra märkligare kyrkobyggnader är Mikaelskyrkan (L. Sonck, 1904), Martinskyrkan (G. Wahlroos/T. Sora, 1933), det s.k. Uppståndelsekapellet (E. Bryggman, 1941) och S:t Henrik ekumeniska kapell (M. Sanaksenaho, 2006) samt S:t Karins och S:t Marie medeltida gråstenskyrkor (båda från mitten av 1400-talet). Inom bebyggelsen märks f.ö. ett flertal hus av Erik Bryggman, bl.a. Scandic plazas hotellbyggnad (1929), Åbo Akademis bibliotek (1935, tillbyggnad av W. Baeckman, 1957), ett kårhus för akademins studenter (1935, 1950) och Sampos tidigare hus som numera inrymmer stadskansliet (1938). Alvar Aalto har utformat bl.a. Turun Sanomats hus (1930), medan Aarne Ervi ritat det finskspråkiga universitetets byggnader på vattenborgsbacken. På Vårdberget ligger stadens f.d. observatorium (C.L. Engel, 1818), som senare tjänstgjort som navigationsinstitut och sjöhistoriskt museum.
Av den trähusbebyggelse i empire som uppstod efter den stora branden 1827 kvarstår i dag endast rester; enhetligare trähuskvarter finns numera huvudsakligen i Port Arthur, som är benämning på stadsdelarna vid Kakolaberget. Från tiden före branden härstammar bebyggelsen på Klosterbacken, vilken bevarats som museum.
Åbo har haft en mångsidig och livaktig industri; på senare år har staden satsat målmedvetet på etableringar inom bioteknik och informations- och kommunikationsteknologi, vilket kompenserat den nedgång som under sent 1900-tal ägde rum inom tillverkningsindustrin. Vetenskapsparken Turku science park Oy som grundades 2002 är en paraplyorganisation för regionens universitet, högskolor och företag som har till uppgift att utveckla näringslivet och locka nya företag till staden. Den överlägset största privata arbetsgivaren är dock fortfarande varvet, som idag (2010) ägs av STX Finland (varvsindustri).
Åbo är en av Finlands viktigaste hamn- och sjöfartsstäder. Åbo hamn med sina fem kilometer kaj passeras årligen av inemot 4 milj. ton varor och drygt 3 milj. passagerare (2006) och är näst Hfrs landets livligast trafikerade. Staden är ett centrum för trafiken med bilfärjor mellan Finland och Sverige. Den erhöll sin första ångbåtsförbindelse med Sverige 1837; regelbunden trafik året om inleddes kort före sekelskiftet 1900, vintertrafiken har pågått oavbrutet sedan 1898 (Bore). Åbos förutsättningar att konkurrera inom vintersjöfarten förbättrades väsentligt, sedan Kustbanan till Hfrs blivit färdig 1903. Sin första järnvägsförbindelse fick Åbo dock redan 1876 (Åbobanan). Hamnen är i dag Finlands enda hamn för tågfärjtrafik; trafiken med tågfärjor mellan Travemünde och Åbo inleddes 1998. Ett Östersjöcenter inrättades 2006 (Östersjön). Aura å var förr en viktig stödjepunkt för skärgårdstrafiken med ångbåtar. Staden fick 1935 landets första och världens vid den tidpunkten nordligaste civila flygfält i Artukais. Den nuvarande flygplatsen sju km n. om centrum togs i bruk 1955; regelbundna förbindelser bl.a. till Hfrs, Köpenhamn och Stockholm.
Åbo är sedan århundraden säte för ett flertal betydelsefulla kulturella institutioner; i staden finns i dag ett svenskspråkigt och ett finskspråkigt universitet (Åbo Akademi), Åbo universitet) och en finskspråkig handelshögskola (Åbo handelshögskola). Dessutom finns där fyra yrkeshögskolor, bl.a. Åbo yrkeshögskola, som är en av landets största. Bland museer märks landskapsmuseet och det därtill anslutna hantverksmuseet på Klosterbacken, Åbo konstmuseum, Sibeliusmuseum, ett Wäinö Aaltonen-museum (Aaltonen, Wäinö), Apoteksmuseet, Forum marinum och museet Aboa Vetus & Ars Nova. I anslutning till Forum Marinum, förtöjda vid kaj i Aura å, ligger f.d. skolfartyget Suomen Joutsen och museifartyget Sigyn. De främsta teatrarna är Åbo svenska teater och stadsteatern (Turun kaupunginteatteri). Åbo var jämte Tallinn Europas kulturhuvudstad 2011.
Åbo var en banbrytare på den kommunala turismens område; landets första turistnämnd grundades där 1938. Bland idrottsanläggningar märks den 1893 anlagda idrottsparken (Åbo idrottspark), en av landets vackraste friidrottsarenor, och anläggningarna i Kuppis park, av vilka kan nämnas fotbollsarenan Veritas stadion (huvudläktare F. Schauman, 2003) och allaktivitetshallen, den sistnämnda ett verk av arkitektbyrån Sigge, som har utformat flera framträdande byggnadsverk i staden under decennierna kring millennieskiftet. Av större inrättningar kan nämnas Åbo universitetscentralsjukhus universitetscentralsjukhus. Det stora, centralt belägna fängelset ("Kakola" inrättat 1853, huvudbyggnad av E.B. Lohrmann) tömdes slutgiltigt 2007, då verksamheten flyttades till det nybyggda Sydvästra Finlands fängelse ett stycke n.o. om centrum (jfr fångvårdsväsen). Fängelseområdet togs därefter i bruk för andra ändamål, bl.a. bostadsbyggande. Heikkilä kasern, som uppfördes 1907-17 och ursprungligen var ett ryskt militärsjukhus, härbärgerade 1918-64 ett infanteriregemente (jfr Säkylä). I Pansio ligger Åbo flottstation som är säte för Skärgårdshavets marinkommando och marinstaben. I staden utkommer två dagstidningar, Turun Sanomat och Åbo Underrättelser.
Historia. En handelsplats fanns tidigt vid Aura å; den har möjligen upptagits redan på araben Idrisis världskarta av 1154. Påven utfärdade 1229 en bulla i vilken han gav sitt tillstånd till att biskopssätet flyttades från Nousis till Korois, där det förblev århundradet ut. Året 1229 har i modern tid börjat firas som stadens grundläggningsår. Byggandet av både domkyrkan och slottet inleddes på 1280-talet. Enligt Johan Messenius uppfattning utfärdades stadsprivilegierna av Birger Magnusson, som regerade 1290-1318.
Det medeltida Åbo hade endast några tusen invånare, men var trots det den främsta orten i rikets ö. hälft. Utom slottet och domkyrkan fanns där ett dominikankloster (Åbo kloster), ett helgeandshus och ett spetälskehospital (sjukvårdsväsen), två skolor (Katedralskolan) och en viktig marknadsplats, där bl.a. den berömda Henriksmarknaden hölls (Henrik den helige). Åbo brändes 1318 av novgoroderna, och 1429 förstördes det mesta av staden vid en anlagd brand. 1509 plundrades den av danskarna under ledning av Otto Ruud. Under Gustav Vasas befrielsekamp 1521-23 belägrades slottet två gånger.
En glansfull epok i Åbos historia inföll 1556-63, då hertig Johan höll ett praktfullt hov på Åbo slott, som var en av de viktigaste stödjepunkterna under fejderna mellan Gustav Vasas söner. Striden avslutades i Finland med Åbo blodbad på rådhustorget. På 1600-talet markerade staden ytterligare sin ställning som huvudort i den ö. delen av riket. Åbo hovrätt grundades 1623, och 1630 tillkom ett gymnasium som tio år senare ombildades till ett universitet, Åbo akademi (jfr universitet). Per Brahe bodde som generalguvernör över Finland på slottet i två repriser på 1630- o. 40-talen; han genomdrev bl.a. en stadsplan för det till stora delar obebyggda området v. om ån, där en av rikets första renässansplaner med raka gator och kvadratiska kvarter utstakades. Trots saneringarna brann Åbo sju gånger under 1600-talet.
Stadens tillväxt stagnerade under stora ofreden, men i mitten av 1700-talet började invånarantalet åter öka snabbt, samtidigt som samhällsstrukturen blev allt mångsidigare. I början av 1800-talet var Åbo med sina 11 000 inv. rikets tredje stad näst Stockholm och Göteborg. I motsats till dessa och t.ex. till Lund och Uppsala var Åbo både en livlig handelsstad och en universitetsstad.
Stora ofreden inleddes med att ryssarna sommaren 1713 erövrade s. Finland; till Åbo, som under ockupationen var huvudort för ett generalguvernement, kom de 28/8. Efter lilla ofreden slöts fred i Åbo 1743. Under kriget 1808-09 tågade de ryska trupperna en tredje gång in i Åbo 22/3 1808. Genom freden i Fredrikshamn följande år blev Åbo Finlands huvudstad och var fram till 1819 säte för regeringskonseljen (senaten), men redan 1812 utfärdade tsaren ett dekret om att Helsingfors skulle upphöjas till huvudstad.
En ny olycka inträffade hösten 1827, då nästan hela bebyggelsen utplånades i den mest förödande brand som drabbat en nordisk stad (Åbo brand). Staden byggdes dock upp på nytt enligt en stadsplan av C.L. Engel (stadsplanering) och var i mitten av seklet en enhetligt uppförd trästad i empire. Höghus började byggas under 1800-talets sista decennier, handeln och industrin hade gynnsamma konjunkturer. Kring sekelskiftet 1900 uppstod en livaktig varvs- och verkstadsindustri samt textilindustri, vartill Åbo hävdade sig som en viktig importhamn och som landets främsta vinterhamn. Huvudsakligen tack vare donationer grundades kring 1920 två universitet, Åbo Akademi och Turun yliopisto/Åbo universitet. Folkmängden fördubblades under perioden 1900-40, från 38 000 till 75 000 invånare, av vilka 14,2 % var svenskspråkiga. Efter andra världskriget har Åbo på nytt fördubblat sin folkmängd, samtidigt som staden expanderat genom inkorporeringar av kommunerna S:t Marie och Patis samt av delar av S:t Karins och Reso. (Åbo stads historia, 11 bd, 1973-2004; T. Carpelan, Åbo donatorer intill år 1909, 1910; G. Heinricius, Från samhällslifvet i Å. 1809-27, 1914; E. Lindberg, I Åbo på 1800-talet, 1921; Åbo sjöfarts historia, 3 bd, 1927-30; O. Nikula/L-I. Ringbom, Åbo i går och i dag, 1947; E. Pauko, Turku - Suomen vanhin kaupunki, 1949; S. Dahlström, Promenader I-III, 1954-63; A. Wuorinen, Turku kauppakaupunkina Ruotsin vallan loppukautena, 2 bd, 1959-66; R. Lento, Sellaista oli elämä vuosisadan vaihteen Turussa, 1979; E. Bagerstam, Finlands svenska Åbo, 1989; A. Aitamäki, Turun seutu ja sotaväki, 1991; J. Kallioniemi, Kaikkien aikojen Turku, 1992; J. Grönholm, Kirjonen Turku, 1992; J. Kallioniemi, Sotavuosien 1939-1945 Turku, 1999; Turun sataman historia, red. J.T. Lappalainen, 1999; Abo - Suomen metropoli: 1600-luku Turussa, red. S. Tuomola, 2000; Åboarna: en hemstadsbok om det svenska Åbo, red. B. Abrahamsson m.fl., 2002; Så minns jag mitt Åbo: hemmiljöer från fyra decennier under 1900-t., utg. S. Hagelstam m.fl., 2002; Kaupunkia pintaa syvemmältä: arkeologisia näkökulmia Turun historiaan, red. L Seppänen, 2003; R-E. Sjöström, Steg i staden, 2004; H. Laaksonen, Kävely puutalojen Turussa, 2004; Gångna tiders maritima märkesmän i sjöfartsstaden Åbo, red. K. Westerlund, 2005; R. Lahtinen/H. Laaksonen, Kävely jugendtalojen Turussa, 2006)
Det centrala Åbo är en rutnätstad, som följer den stadsplan C.L. Engel gjorde upp efter Åbo brand 1827; det utbreder sig på båda sidor om Aura å och är delvis byggt på bergshöjder (bl.a. Samppalinna- och Vårdbergen på ö., Kakola- och Puolalabergen på v. stranden) som till stor del bevarats som grönområden. Staden omfattar även vidsträckta skogs- och slättbygder kring det äldsta Åbo, vilka inkorporerades på 1900-talet. Förorter uppstod redan under 1800-talets sista decennier i S:t Marie och S:t Karins. Stadsbilden i centrum domineras av domkyrkan (Åbo domkyrka) och de kring denna belägna empirekvarteren; där märks bl.a. det gamla akademihuset (C.C. Gjörwell, uppf. 1812-15, inrymmer nu domkapitlet och hovrätten samt den vackra Solennitetssalen) och Åbo Akademis huvudbyggnad (Ch. Bassi, 1833). Planteringarna intill pryds av Per Brahestoden (W. Runeberg, 1888) och statyn av H.G. Porthan (C.E. Sjöstrand, 1864), en av stadens förnämsta offentliga skulpturer. Till Åbo hör i dag även skärgården fram till Pargas i s.; större öar är Kakskerta, Hirvensalo med det idylliska trähussamhället Beckholmen och Runsala.
Åstränderna kantas av ståtliga byggnader, på v. stranden från s. till n. räknat bl.a. av Radisson SAS Marina palace hotel (J. Rantanen, 1973), stadshuset (Ch. Bassi, 1812, urspr. societetshus, stadshus sedan 1885 med fasader av F.A. Sjöström) och stadsbiblioteket (K.A. Wrede, 1903), på ö. stranden bl.a. av Wäinö Aaltonen-museet (M. & I. Aaltonen, 1967), statens kanslihus (H. Stenros/R.V. Luukkonen, 1967), stadsteatern (R.V. Luukkonen/H. Stenros, 1962), Katedralskolan (nuv. fasad av P.J. Gylich, 1830, portal fr. 1724, källarvalv delvis från medeltiden) och n. om domkyrkan av Sibeliusmuseet. Över ån löper fem broar i det centrala Åbo. Konstmuseet uppe på Puolalabacken intar en dominerande plats och överblickar Salutorget som omges av affärshus, bl.a. Wiklunds varuhus (uppf. 1957-74) och det tidigare bankpalatset (V. Revell 1964). Vid torget ligger även Åbo svenska teater (grundplan av P.J. Gylich, fasad av C.L. Engel, 1839) och ortodoxa kyrkan (C.L. Engel, 1846). Andra märkligare kyrkobyggnader är Mikaelskyrkan (L. Sonck, 1904), Martinskyrkan (G. Wahlroos/T. Sora, 1933), det s.k. Uppståndelsekapellet (E. Bryggman, 1941) och S:t Henrik ekumeniska kapell (M. Sanaksenaho, 2006) samt S:t Karins och S:t Marie medeltida gråstenskyrkor (båda från mitten av 1400-talet). Inom bebyggelsen märks f.ö. ett flertal hus av Erik Bryggman, bl.a. Scandic plazas hotellbyggnad (1929), Åbo Akademis bibliotek (1935, tillbyggnad av W. Baeckman, 1957), ett kårhus för akademins studenter (1935, 1950) och Sampos tidigare hus som numera inrymmer stadskansliet (1938). Alvar Aalto har utformat bl.a. Turun Sanomats hus (1930), medan Aarne Ervi ritat det finskspråkiga universitetets byggnader på vattenborgsbacken. På Vårdberget ligger stadens f.d. observatorium (C.L. Engel, 1818), som senare tjänstgjort som navigationsinstitut och sjöhistoriskt museum.
Av den trähusbebyggelse i empire som uppstod efter den stora branden 1827 kvarstår i dag endast rester; enhetligare trähuskvarter finns numera huvudsakligen i Port Arthur, som är benämning på stadsdelarna vid Kakolaberget. Från tiden före branden härstammar bebyggelsen på Klosterbacken, vilken bevarats som museum.
Åbo har haft en mångsidig och livaktig industri; på senare år har staden satsat målmedvetet på etableringar inom bioteknik och informations- och kommunikationsteknologi, vilket kompenserat den nedgång som under sent 1900-tal ägde rum inom tillverkningsindustrin. Vetenskapsparken Turku science park Oy som grundades 2002 är en paraplyorganisation för regionens universitet, högskolor och företag som har till uppgift att utveckla näringslivet och locka nya företag till staden. Den överlägset största privata arbetsgivaren är dock fortfarande varvet, som idag (2010) ägs av STX Finland (varvsindustri).
Åbo är en av Finlands viktigaste hamn- och sjöfartsstäder. Åbo hamn med sina fem kilometer kaj passeras årligen av inemot 4 milj. ton varor och drygt 3 milj. passagerare (2006) och är näst Hfrs landets livligast trafikerade. Staden är ett centrum för trafiken med bilfärjor mellan Finland och Sverige. Den erhöll sin första ångbåtsförbindelse med Sverige 1837; regelbunden trafik året om inleddes kort före sekelskiftet 1900, vintertrafiken har pågått oavbrutet sedan 1898 (Bore). Åbos förutsättningar att konkurrera inom vintersjöfarten förbättrades väsentligt, sedan Kustbanan till Hfrs blivit färdig 1903. Sin första järnvägsförbindelse fick Åbo dock redan 1876 (Åbobanan). Hamnen är i dag Finlands enda hamn för tågfärjtrafik; trafiken med tågfärjor mellan Travemünde och Åbo inleddes 1998. Ett Östersjöcenter inrättades 2006 (Östersjön). Aura å var förr en viktig stödjepunkt för skärgårdstrafiken med ångbåtar. Staden fick 1935 landets första och världens vid den tidpunkten nordligaste civila flygfält i Artukais. Den nuvarande flygplatsen sju km n. om centrum togs i bruk 1955; regelbundna förbindelser bl.a. till Hfrs, Köpenhamn och Stockholm.
Åbo är sedan århundraden säte för ett flertal betydelsefulla kulturella institutioner; i staden finns i dag ett svenskspråkigt och ett finskspråkigt universitet (Åbo Akademi), Åbo universitet) och en finskspråkig handelshögskola (Åbo handelshögskola). Dessutom finns där fyra yrkeshögskolor, bl.a. Åbo yrkeshögskola, som är en av landets största. Bland museer märks landskapsmuseet och det därtill anslutna hantverksmuseet på Klosterbacken, Åbo konstmuseum, Sibeliusmuseum, ett Wäinö Aaltonen-museum (Aaltonen, Wäinö), Apoteksmuseet, Forum marinum och museet Aboa Vetus & Ars Nova. I anslutning till Forum Marinum, förtöjda vid kaj i Aura å, ligger f.d. skolfartyget Suomen Joutsen och museifartyget Sigyn. De främsta teatrarna är Åbo svenska teater och stadsteatern (Turun kaupunginteatteri). Åbo var jämte Tallinn Europas kulturhuvudstad 2011.
Åbo var en banbrytare på den kommunala turismens område; landets första turistnämnd grundades där 1938. Bland idrottsanläggningar märks den 1893 anlagda idrottsparken (Åbo idrottspark), en av landets vackraste friidrottsarenor, och anläggningarna i Kuppis park, av vilka kan nämnas fotbollsarenan Veritas stadion (huvudläktare F. Schauman, 2003) och allaktivitetshallen, den sistnämnda ett verk av arkitektbyrån Sigge, som har utformat flera framträdande byggnadsverk i staden under decennierna kring millennieskiftet. Av större inrättningar kan nämnas Åbo universitetscentralsjukhus universitetscentralsjukhus. Det stora, centralt belägna fängelset ("Kakola" inrättat 1853, huvudbyggnad av E.B. Lohrmann) tömdes slutgiltigt 2007, då verksamheten flyttades till det nybyggda Sydvästra Finlands fängelse ett stycke n.o. om centrum (jfr fångvårdsväsen). Fängelseområdet togs därefter i bruk för andra ändamål, bl.a. bostadsbyggande. Heikkilä kasern, som uppfördes 1907-17 och ursprungligen var ett ryskt militärsjukhus, härbärgerade 1918-64 ett infanteriregemente (jfr Säkylä). I Pansio ligger Åbo flottstation som är säte för Skärgårdshavets marinkommando och marinstaben. I staden utkommer två dagstidningar, Turun Sanomat och Åbo Underrättelser.
Historia. En handelsplats fanns tidigt vid Aura å; den har möjligen upptagits redan på araben Idrisis världskarta av 1154. Påven utfärdade 1229 en bulla i vilken han gav sitt tillstånd till att biskopssätet flyttades från Nousis till Korois, där det förblev århundradet ut. Året 1229 har i modern tid börjat firas som stadens grundläggningsår. Byggandet av både domkyrkan och slottet inleddes på 1280-talet. Enligt Johan Messenius uppfattning utfärdades stadsprivilegierna av Birger Magnusson, som regerade 1290-1318.
Det medeltida Åbo hade endast några tusen invånare, men var trots det den främsta orten i rikets ö. hälft. Utom slottet och domkyrkan fanns där ett dominikankloster (Åbo kloster), ett helgeandshus och ett spetälskehospital (sjukvårdsväsen), två skolor (Katedralskolan) och en viktig marknadsplats, där bl.a. den berömda Henriksmarknaden hölls (Henrik den helige). Åbo brändes 1318 av novgoroderna, och 1429 förstördes det mesta av staden vid en anlagd brand. 1509 plundrades den av danskarna under ledning av Otto Ruud. Under Gustav Vasas befrielsekamp 1521-23 belägrades slottet två gånger.
En glansfull epok i Åbos historia inföll 1556-63, då hertig Johan höll ett praktfullt hov på Åbo slott, som var en av de viktigaste stödjepunkterna under fejderna mellan Gustav Vasas söner. Striden avslutades i Finland med Åbo blodbad på rådhustorget. På 1600-talet markerade staden ytterligare sin ställning som huvudort i den ö. delen av riket. Åbo hovrätt grundades 1623, och 1630 tillkom ett gymnasium som tio år senare ombildades till ett universitet, Åbo akademi (jfr universitet). Per Brahe bodde som generalguvernör över Finland på slottet i två repriser på 1630- o. 40-talen; han genomdrev bl.a. en stadsplan för det till stora delar obebyggda området v. om ån, där en av rikets första renässansplaner med raka gator och kvadratiska kvarter utstakades. Trots saneringarna brann Åbo sju gånger under 1600-talet.
Stadens tillväxt stagnerade under stora ofreden, men i mitten av 1700-talet började invånarantalet åter öka snabbt, samtidigt som samhällsstrukturen blev allt mångsidigare. I början av 1800-talet var Åbo med sina 11 000 inv. rikets tredje stad näst Stockholm och Göteborg. I motsats till dessa och t.ex. till Lund och Uppsala var Åbo både en livlig handelsstad och en universitetsstad.
Stora ofreden inleddes med att ryssarna sommaren 1713 erövrade s. Finland; till Åbo, som under ockupationen var huvudort för ett generalguvernement, kom de 28/8. Efter lilla ofreden slöts fred i Åbo 1743. Under kriget 1808-09 tågade de ryska trupperna en tredje gång in i Åbo 22/3 1808. Genom freden i Fredrikshamn följande år blev Åbo Finlands huvudstad och var fram till 1819 säte för regeringskonseljen (senaten), men redan 1812 utfärdade tsaren ett dekret om att Helsingfors skulle upphöjas till huvudstad.
En ny olycka inträffade hösten 1827, då nästan hela bebyggelsen utplånades i den mest förödande brand som drabbat en nordisk stad (Åbo brand). Staden byggdes dock upp på nytt enligt en stadsplan av C.L. Engel (stadsplanering) och var i mitten av seklet en enhetligt uppförd trästad i empire. Höghus började byggas under 1800-talets sista decennier, handeln och industrin hade gynnsamma konjunkturer. Kring sekelskiftet 1900 uppstod en livaktig varvs- och verkstadsindustri samt textilindustri, vartill Åbo hävdade sig som en viktig importhamn och som landets främsta vinterhamn. Huvudsakligen tack vare donationer grundades kring 1920 två universitet, Åbo Akademi och Turun yliopisto/Åbo universitet. Folkmängden fördubblades under perioden 1900-40, från 38 000 till 75 000 invånare, av vilka 14,2 % var svenskspråkiga. Efter andra världskriget har Åbo på nytt fördubblat sin folkmängd, samtidigt som staden expanderat genom inkorporeringar av kommunerna S:t Marie och Patis samt av delar av S:t Karins och Reso. (Åbo stads historia, 11 bd, 1973-2004; T. Carpelan, Åbo donatorer intill år 1909, 1910; G. Heinricius, Från samhällslifvet i Å. 1809-27, 1914; E. Lindberg, I Åbo på 1800-talet, 1921; Åbo sjöfarts historia, 3 bd, 1927-30; O. Nikula/L-I. Ringbom, Åbo i går och i dag, 1947; E. Pauko, Turku - Suomen vanhin kaupunki, 1949; S. Dahlström, Promenader I-III, 1954-63; A. Wuorinen, Turku kauppakaupunkina Ruotsin vallan loppukautena, 2 bd, 1959-66; R. Lento, Sellaista oli elämä vuosisadan vaihteen Turussa, 1979; E. Bagerstam, Finlands svenska Åbo, 1989; A. Aitamäki, Turun seutu ja sotaväki, 1991; J. Kallioniemi, Kaikkien aikojen Turku, 1992; J. Grönholm, Kirjonen Turku, 1992; J. Kallioniemi, Sotavuosien 1939-1945 Turku, 1999; Turun sataman historia, red. J.T. Lappalainen, 1999; Abo - Suomen metropoli: 1600-luku Turussa, red. S. Tuomola, 2000; Åboarna: en hemstadsbok om det svenska Åbo, red. B. Abrahamsson m.fl., 2002; Så minns jag mitt Åbo: hemmiljöer från fyra decennier under 1900-t., utg. S. Hagelstam m.fl., 2002; Kaupunkia pintaa syvemmältä: arkeologisia näkökulmia Turun historiaan, red. L Seppänen, 2003; R-E. Sjöström, Steg i staden, 2004; H. Laaksonen, Kävely puutalojen Turussa, 2004; Gångna tiders maritima märkesmän i sjöfartsstaden Åbo, red. K. Westerlund, 2005; R. Lahtinen/H. Laaksonen, Kävely jugendtalojen Turussa, 2006)
Åbo. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.